Geologi & Kreationism: Den yttersta tiden

Mitt första inlägg om geologi och kreationism ska behandla en bland mer bokstavstroende kristna populär uppfattning: Att vi lever i den yttersta tiden. Dvs tiden strax innan alltings undergång och guds dom över allt och alla.

Det här är ur psykologisk föreställning en återkommande sak bland kristna som gärna dammas av kring ”speciella” årtal (år 999, 1000, 1899, 1999, 2000, 2012 osv). Domedagsprofeterna växer i antal kring dessa lite mer spännande årtalen. Det är något med tal som markerar övergångar i kalendern som tilltalar oss alla på ett mystiskt plan. Men vissa läser in lite mer i det hela än oss andra. Dvs det är ren och skär fascination kring numrära mönster vi talar om – dvs numerologi. En klassisk pseudovetenskap.

För att styrka detta påpekar man även att vi lever i en hård och farlig tid. Svält, elände, förföljelse, död, krig osv listas som argument. Problemet är att vi inte alls har mer av de här varorna nu än tidigare. Statistik kring hälsotillstånden i världen visar att vi idag har färre krig än på många hundra år, vi har mindre svält, vi har mindre våld och folk lever helt enkelt längre nu än någonsin. Ingen påstår att världen är perfekt – men den är faktiskt bättre på de flesta sätt än den någonsin har varit. Allt annat är grundlöst okunnigt önsketänkande och verklighetsflykt från pessimister och bakåtsträvare där man inte ser skogen för alla träd.

Detta är inte bara en psykologisk och historisk fråga, utan lika mycket en geologisk, eftersom mycket av det man åberopar är ”tidens tecken” som just är geologiska händelser (jordbävningar, vulkanutbrott, jordskred, tzunamis, översvämningar och oväder). Här påpekar den självutnämnt observante kristne domedagsprofeten ut vad han eller hon ser som en påtaglig ökning av dessa genomen. Helt enkelt att man kan se statistiska ökningar i både antal och styrka på valfri naturkatastrof.

Problemet är att det är precis tvärtom. Vi har ingen stastisk ökning av jordskalv, jordskred, vulkanutbrott, tzunamis eller oväder – utan vetenskaplig korrekt statistik visar status quo.

Inte om man sätter det i ett korrekt tidsperspektiv. Om du tittar på kortare tidsperioder, under loppet av 10-20 år så kan du se marginella ökningar ibland (och det samma i fall). Men om du sen sätter in dessa kurvor i längre perspektiv, på flera tusen år eller mer, så är det bara naturliga svängningar och inga tendenser går att utläsa. Kurvan här nedan visar 100 år. Vilket faktiskt visar en sjunkande trend totalt. Men som sagt, inte ens 100 år räcker som tidspann för att se trender inom geologi.

Fig1. Källa

Givetvis är det så att om det sker flera jordbävningar under loppet av 10 år, mer än det skedde under de föregående 20 åren, så kommer detta synas som något sensationellt. Men om man då sätter in det i en jämförelse på 100 år så ser man direkt att man har dalar och toppar i statistiken. Statistik fungerar så – man kan inte titta för nära, man måste zooma ut från kurvan och se på längre tidsperioder för att kunna avgöra mönster. Det vet alla som kan något alls om statistik. En person som levde ca 1905 när jordskalven ökade i antal och styrka under några år skulle annars mycket väl kunna få för sig att den kunde se en trend om den inte kunde sätta in det i ett längre perspektiv.

Faktum är att jorden idag är mycket mindre geologiskt aktiv än den någonsin har varit. Vi har en långsam trend av avtagande tektnonik. Med långsam åsyftas många miljarder år. Om ca 1 miljard år så kommer vi troligen ha mycket begränsad tektonik kvar på jorden om allt fortsätter i samma trend som tidigare – vilket då inget tyder på att det inte skulle. Då kommer vi ha en värld där berg slutas bildas, varken genom orogenes (bergsveckning) eller genom vulkanism. Stora vida slätter kommer breda ut sig. Detta beroende på att de krafter som styr tektoniken oundvikligen kommer att stanna av helt en dag. Ett spännande ämne, men knappast värt att gå in på mer den här ggn.

Det dör heller inte fler i jordbävningar idag än för 100 år sen. Dvs misären kan inte heller där åberopas. Det står ungefär stilla. Trots befolkningsökning och förtätning (som innebär att risken att en människa ska dö ökar i samma takt) så bygger vi idag lite säkrare och bättre än vi gjorde för 100 år sen.

Man vill gärna tro att det inte är så, när man ser alla som dog av tzunamin eller jordbävningen på Haiti, men för 100 år sen byggde ALLA lika dåligt som de fattiga idag gör vilket gjorde att minsta skalv orsakade mycket större förödelse. Idag är moderna byggnader i rika länder som ligger i jordbävningsområden byggda för att klara rätt så starka skalv. Det är därför så många dör av ett skalv med styrka 6 i ett fattigt land, men knappt någon av styrka 8 i Japan tex. För det har blivit bättre för många – men givetvis ännu inte för alla.

Det är svårt att hålla isär begreppen. 200 000 döda på en gång likt Haiti skedde kanske inte så ofta för 100 år sen. Det beror på att vi var mycket färre människor på jorden och bara ett fåttal städer hyste sådana befolkningstal jämfört med idag (och jordskalv är lokala fenomen – inte globala – således är befolkningstäthet viktigt för att mäta potentiella risker).

All logik säger oss att det borde dö många fler idag, just pga befolkningsökningen och alena.  Men så sker ej. Det kan vi tacka tekniken för, även om det fortfarande inte är så bra som det borde vara. Alla borde ju få bo lika säkert som japanerna kan man ju tycka.

Fig2. Källa.

En viktig källkritisk aspekt som många inte tänker på är att vi idag lever i ett informationssamhälle där internet kan nås i alla världsdelar. När något händer, ett jordskalv, även i en avlägsen by i Pakistan, så finns nyheten ute på nätet 10 minuter senare. Man behöver bara gå tillbaka 20 år för en värld där sånt tog mycket längre tid och ännu mer idag handlade om huruvida journalister brydde sig om att rapportera det. Och går du tillbaka 100 år så tog det ännu längre tid. Framförallt så rapporterades det kanske aldrig i tidningar i Europa om det skedde skalv i Indien med 1000tals döda. Om informationen ens nådde någon journalist så sågs det inte som speciellt intressant ur nyhetsvärdesynpunkt.

Ju mer info vi får om något, desto lättare är det att vi får för oss att tro att det är för att det sker allt oftare, när det bara handlar om ökad informationstillgänglighet. Människor är förvånansvärt enfaldiga på den här punkten.

Samma oförändrade mönster gäller övriga geologiska naturkatastrofer. Vi har inte mer av något idag – inte i ett korrekt utläst statistiskt perspektiv.

Det är fullt möjligt att vi lever i den yttersta tiden. Jag tänker inte beröva kristna tron på detta om de nu så fromt längtar efter död och förgörelse från en biblisk bronsåldersgud. Men ni har inga geologiska belägg för det. Inga historiska kring elände och ni är faktiskt inte speciellt självkritiska som inte kan analysera era ideologiska och religiösa motiv till att ni vill tro på det.

Annonser

One thought on “Geologi & Kreationism: Den yttersta tiden

  1. Ping: Jordbävningsmyter | Asebeia

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s