De abstrakta avståndens gissel

Nu ska jag snacka om astronomiska självklarheter som aldrig tåls att funderas för mycket på. Utforska yttre rymden? Människor som sätter sina fötter på en grannstjärnas planet? Tankar som alla som funderat lite kring universum tänkt någon gång troligen.

Dagens rymdteknik ger oss inga vettiga hastigheter alls för att det ska bli möjligt. Tusentals år skulle det ta oss till våra absolut närmsta stjärnor vilket gör bemannade expeditioner (så som vi tänker oss det vanligtvis) otänkbara.

Vi kan för nöjes skull tänka oss att vi en vacker dag kan färdas mycket fortare. Kanske nära ljusets hastighet. Då skulle det bara ta ett par år till närmsta granne. Och om vi kan tänka oss en resa på 10 år så når vi ett dussintal stjärnor. 10 år är en lång tid. Vad gjorde du för 10 år sen? Ha det i åtanke när du ser det som en rimlig tid att resa. Det är skitlång tid som vetenskapen skulle säga på fikonspråk.

Nu är jag övertygad om att det inte skulle bli svårt att hitta massor av frivilliga hur lång tid det än tar. Men vi talar om envägsresor. Det är inte realistiskt att tänka sig att man kan planera en returresa i dessa avstånd och tidsskalor. Och därmed handlar det om en verksamhet av vetenskapligt intresse och aldrig någonsin frågan om rymdskepp som åker kors och tvärs i ett litet jordimperium.

Rymdresor, bara till våra grannstjärnor kommer nog aldrig handla om annat än envägskolonisering som bäst, där ”sista breven hem” i bästa 1800talsnybyggaranda kommer te sig som rena lyxen i kommunikation i jämförelse. Iaf inom en begriplig framtid med begriplig teknologi. Alla som drömmer om warp-drift och annat som skulle lösa problemet kan sluta drömma. Vi är inte ens i närheten av sånt ens i teorin. Det är lätt att snacka om att böja rymden eller öppna maskhål. Verkligheten är dock en helt annan.

Man kan tänka sig massor av alternativa lösningar. Men universums eviga gissel för oss lär nog bli avstånden oavsett vad. Universum är verkligen löjligt stort. Så stort att det aldrig riktigt går att begripa för våra primitiva primathjärnor som hela tiden söker efter konkreta analogier från savannen. Men att det skulle ta 2000 år för oss att resa till Alfa Centauri, en av våra närmsta grannar, med våra idag snabbaste teoretiska raketer, borde gå att greppa som en början. Och det är dessa tidspann du ska tänka på – 1000tals år – 10 000tals år – miljontals år för hela galaxen – miljarder år för resor till andra galaxer – för vi är inte i närheten av att kunna färdas i ljusets hastighet och resor på ett par ”ynka” decennier. Och även om vi kunde färdas i ljusets hastighet så är universum så stort att resor utanför galaxen – eller bara inom den till annat än närmsta grannarna är otänkbart.

Vi ska nog vara glada ifall vi lyckas erövra vårt eget (inre) solsystem innan folk med ideologi eller religioner på sin sida tar död på oss.

Våra synligaste grannar inom 50 ljusår. Öppna bilden i separat fönster för detaljer. 50 ljusårs radie alltså. Något som skulle ta 20 000 år att resa ut i. 40 000 tvärs över. Med dagens hypotetiskt snabbaste teknik. Kom ihåg vilken ynklig liten del av vår lilla galax detta är. Som ett par sandkorn i ett hörn av en öken bland andra oräkneliga antal öknar…

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s