Skillnaden mellan pseudovetenskap och en revolutionerande teori är ofta mindre än man kan tro

Skillnaden mellan en revolutionerande idé och galen pseudovetenskap är tyvärr inte alltid så tydlig som man önskar. När en ny teori inom vetenskapen dyker upp så stöter den alltid på motstånd – hur solid den än är – hur objektiv och oavsett hur mycket bättre den än är än föregående teorier.

Vissa teorier accepteras fortare än andra javisst. Dels pga att de är väldigt solida och svåra att ifrågasätta, men även också för att de har mindre motstånd från början. I nya ämnen och grenar accepteras saker lättare än i andra mer äldre mer rigida institutioner och tankesätt.

Ju mer prestige många välmenande forskare har lagt ner i ett arbete, desto svårare blir det att acceptera att det man har arbetat med är reviderat/passé/felaktigt. Idealet säger att en god vetenskapsman ska acceptera att den har fel när den överbevisas. Men det är lättare sagt än gjort. Och metoderna för att kämpa emot är många och olika raffinerade. Vissa sköter det sakligt och snyggt. Andra konfronterar rabiat. Vissa duckar och låtsas inte ens om forskningsläget av idag.

Det gäller både väldigt etablerade teorier som på ren tyngd är svåra att rubba, men även teorier som precis själva vunnit gehör och har förkämpar som själva stridit för deras accepterande. Alla vill vara revolutionären och inte dogmatikern.

Det kan bli bittra strider inom den akademiska världen när förkämpar kring olika teorier. Oftast når dessa strider inte ut till allmänheten, för de är trots allt väldigt internt vetenskapliga. Men ibland når de ut och får dramatiska begrepp som ”science wars”.

Inom ”mitt” ämne geologi finns flera sådana strider. Mer eller mindre dramatiska. På 60talet, efter 50 års trätande slår tex tektonikteorierna igenom. Det är alltså inte längre tillbaka än så som vi har begripit något så uppenbart som att jorden består av plattor som rör sig. Idag är det en grundsten i geologin som i sin tur gör att vi kan förklara massor av andra saker. Det är öht inte ifrågasatt med tektonik längre, eftersom det är fullständigt självklart och lätt att bevisa. En strid som också snart är över gäller den om sk mantelplumers existens. Fortfarande finns det en del skeptiker, men de är tämligen få till antalet. Så här ser det ut hela tiden. Teoriers resa från skeptiskt bemötande till acceptans innehåller alltid liknande fenomen.

Ett av mina intresseområden inom geologi, nämligen biomineral, är också lite smått kontroversiellt fortfarande. Det är inte frågan om en ny teori som ska slå ut en gammal, utan snarare om en ny gren av geologin/biologin där man har kommit till insikt om hur geologi och biologi interagerar med varandra. TEorin har sin grund i 60talet och hypoteser som övergick till vaga teorier under 80talet för att idag under 2010talet vara goda vetenskapliga teorier med tusentals artiklar i alla vetenskapliga sökmotorer.

Ur geologisk synvinkel ger detta ämne oss nya förklaringar kring gamla frågor. Hur vissa sorters sedimentära malmkroppar bildas inte minst. Det kontroversiella här har egentligen inte varit några påståenden, utan här har det mest handlat om att ämnet är så nytt för geologin att skepticismen mest kretsat kring ovana – och att ämnet ju är tvärvetenskapligt med mikrobiologin. Och tvärvetenskap är alltid problematiskt. En rätt så träffande analogi här är hur arkeologer och historiker ofta träter med varann. Geologer och biologer har öht inte snackat med varandra mycket, bortsett från paleontologer och biologer, vilket även där inte direkt har varit idel äktenskaplig lycka direkt. Samma fenomen genomsyrar biomineraliseringen. Ett ämne mestadels definierat av mikrobiologer – trots att det är lika mycket geologi. Det skapar en mur och en konflikt och hårda ord kring ovetenskapligheter tänks och utväxlas säkerligen.

Mycket handlar om tid. Och det har vi sett lite av i det här. Egentligen bara ett 10tal år. Geologin har vant sig vid att den knappast kan skilja sig från studier av väder och klimat, så kommer den acceptera mikrobiologins roll så småningom eftersom den är beprövad i så många exempel. Den ger som sagt också goda förklaringar för en del kontroversiella fenomen – inte minst bakteriella former i meteoriter.

Men, precis som det än idag finns folk som inte tror på att vi har tektonisk aktivitet, så finns det också de som alltid kommer vara skeptiska kring fossila bakteriers existens oavsett vad. Allt går ju att betvivla om man bara vill det. Framförallt om man har satsat pengarna och prestigen på en annan förklaringsmodell.

Ett problem är att förespråkare för pseudovetenskap gärna utmålar sig på ett liknande sätt. De vill gärna tala om teorier som ogillade pga dogmer, pga trångsynta forskare, pga brist på öppensinnighet. Så däri ska man knappast skilja nya teorier från pseudovetenskap eftersom både god vetenskap och pseudovetenskap kan bli offer för samma skit. Skillnaden ligger snarare kring andra egenskaper – som falsifierbarhet och hur väl teorierna står på egna ben och inte kring hur vetenskapsmän bemöter den, för det håller inte som källkritiskt resonemang kring hur god en teori är. Uppenbarligen.

Visst, fortfarande kan man säga med viss trygghet att om mer eller mindre hela vetenskapskåren säger att en teori inte är en teori, utan pseudovetenskap, så stämmer det troligen väldigt väl, utan mer analys av frågan. Men väldigt ofta är det inte så enkelt.

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s