Den största utmaningen som finns

Om någon säger åt mig att jag kanske skulle betvivla att Australien finns så hade jag givetvis reagerat skeptiskt åt det påståendet. Trots att jag inte har varit där. Det finns helt enkelt massor av bevis för att Australien finns och väldigt få anledningar för mig att tro annat.

Men om någon säger åt mig att mantelplymer (ett geologiskt fenomen av hetta från manteln som värmer upp jordskorpan) inte finns så blir det en annan diskussion. Mantelplymer är nämligen teoretiska och inte säkert bevisade. Det finns gott om saker som tyder på att det finns mantelplymer, och de utgör en god förklaringsmodell för massor av geologiska saker – men ingen har sett dem (utom möjligen ett par geofysiker som påstår sig ha sett något på georadar, men det är inte allmänt accepterat). Men jag tror att de flesta geologer, även de som benhårt tror på mantelplymernas existens, är beredda att acceptera att de kanske inte finns om en bättre förklaring dyker upp.

Ungefär så här fungerar det när man som normal förhåller sig till påståenden och kunskap. Vissa saker tror man på utan att ha andledning att misstro, vissa saker tror man på för att de utgör rimliga förklaringar för något.

Med detta i åtanke kommer vi då in på gudsbeviset. Eller rättare sagt frånvaron av det. Beviset som troende har för Gud är i regel en känsla. Något som bara känns rätt. En andlig ”beröring” helt enkelt. Jag som ateist kan nog inte helt identifiera den, men jag har på känn vad de menar – eftersom jag inte är utan andlighet bara för att jag är ateist (vilket en del teister tyvärr har fått för sig eftersom de är löjligt okunniga om hur människor faktiskt fungerar). En hänryckning som känns väldigt stor och påtaglig. Den kan säkert registreras i hjärnan på något sätt – dvs själva känslan kan bevisas, på samma sätt som man ju numera faktiskt kan bevisa att kärlek (känslan av det) finns rent vetenskapligt. Ett annars klassiskt exempel på ”obevisbara” ting som kristna brukar ta upp när man morrar åt dem om frånvaron av bevis för gud.

Det borde säga sig självt att det här är ett svagt bevis. Att att något så stort som en gud som genomsyrar hela universum, i alla atomer, rimligen därmed borde vara mycket mer synlig.

Den andra, viktigare aspekten som jag som ateist skulle önska att kristna eller andra teister tog till sig är ju att denna hänryckningskänsla ju inte är unik för den kristna gudomlighetsupplevelsen och därmed inte bevisar något mer än att kroppen kan skapa eufori genom tankens kraft. Kanaliserad euforisk andlighet kan upplevas genom många sätt. Musik, droger, meditation, sex och ett otal religioner. Listan är lång på saker som skakar om samma del av hjärnan och sätter folk i exstas och övertygelse om att de har varit i kontakt med något. En gud, en förfader, en ande, eller bara ett slags högre mentalt plan.

Dvs andliga inre gudsbeviset  är ju hur fräckt det än är rent upplevelsemässigt, inte ett bevis för något enskilt – allra minst den Gud som valde mellanöstern till skådeplats för en massa händelser om vi får tro kristna, judar och muslimer.

Det borde iaf inte vara det för den som upplever det om den verkligen ville försöka vara objektiv i frågan. Man tycker att folk som känt på känslan, om de också verkligen vet att det är ett psykologiskt fenomen borde kunna avfärda det och inte alls se det som ett bevis.

Åtminstone vara öppna för möjligheten att gud kanske inte alls finns, bara för att du ”upplevde det så”. Men nej.

Just att man inte för det är tämligen grundläggande till varför jag också har svårt för att respektera troende ibland. Man vill inte ens kännas vid möjligheten att det enda ”säkra” beviset man har för sig själv, kanske inte alls är ett bevis. Det finns alltså en medveten ovilja.

När vetenskapsmän beter sig så kring en teori som inte längre håller så faller de snabbt i onåd bland andra vetenskapsmän. De agerar inte längre objektivt. De VILL inte att deras hypotes/teori ska vara motbevisad. Och det är ett fenomen som sker hela tiden – eftersom vetenskapen utvecklas. Det är förvisso sällan hela teorier faller, men när det sker så finns det alltid en skara bittra fans som inte vill ge med sig. Folk bygger upp hela sina liv kring en tes, så det är kanske inte så konstigt. Och det är ju också så att bara för att en ny tes dyker upp – så måste den inte alls vara mer sann. Det är rimligen rätt vettigt att inte byta ställning kring saker som man byter kalsonger – men att vara HELT ovillig i en storm av bevis och faktum som visar på att man inte har rätt tyder bara mest på att man troligen har för mycket känslor kopplade till det och inte längre kan hantera det hela sunt och objektivt.

Nu är jag medveten om att en religiös ”hypotes”, för låt oss kalla gudsbeviset för det för en stund, troligen har ett ännu större emotionellt grepp om individen än vad vetenskapliga teser kan ha om vetenskapsmän som ägnat livet åt dem – och därmed är ännu svårare att acceptera som överbevisad. Men ändå, jag kommer nog aldrig sluta försöka nå fram.

Det är kanske den slutgiltiga retoriska utmaningen trots allt? Som ateist ser jag ju det som fullt möjligt, jag tror ju faktiskt att det inte finns någon gud, således tror jag ju också att förklaringarna som finns för de inre andliga gudsbevisen är möjliga att nå fram till vem som helst – även en övertygad teist. För det är ju sant.

Inte omöjligt med andra ord. Bara svårt. Oerhört svårt. Jag ska ju i princip övertyga någon om att Australien inte finns. En person som trott sig ha besökt landet t om. Den ultimata retoriska utmaningen som sagt. Men rimligen rätt så viktig om 5 miljarder människor ägnar en stor del av sina liv och andras liv åt att styra livet för sig och andra kring något som inte finns. Det borde vem som helst förstå om man förstår den premissen. Det är verkligen inte oviktigt om det visar sig att att folk ägnar så mycket tid åt att forma världen efter något som bara är en psykosocialt frambetvingad känsla i hjärnan.

Varför skriver jag om detta? Det är ju det viktigaste man kan göra då som ateist. Skulle önska att fler ateister insåg vikten av det och slutade se på religion som en privatsak som man inte ska konfrontera folk kring då världen styrs av folk som inte alls ser på religioner som privatsaker –  utan som trycker det ner i halsen på alla. Det är också riktat till cyniker som inte tror att det går. Varje dag tvivlar någon på en guds existens. Ibland efter samtal med en ateist som fick dem att ifrågasätta det som de trodde på. Så det går visst det.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s