Likheten mellan karate och religionsdiskussioner

En personlig utveckling hos mig kring det här med att diskutera religion har varit att jag inte längre blir lika provocerad av andra personers dumma argument längre. Istället väcks snarare någon slags moderskänslor hos mig – jag tycker lite synd om de små liven som inte begriper bättre och skakar på huvudet istället för att sticka pennan i ögat på dem som tidigare. Innan ville jag verkligen vinna alltid.  Nu räcker det kanske med diskussioner i ämnen där jag inte diskuterat lika ofta. Dvs nya jaktmarker.

Lite som en person som tränar kampsport – ju mer man lär sig, desto tryggare blir man och ju mindre troligt är det man måste visa upp sina kunskaper för andra.

Jag vet att jag kan hålla min mark i diskussioner om religioner med de flesta, alltså behöver jag inte längre prova det.

Blanda inte samman det här med andra fenomen. Det finns tex givetvis de som tror sig veta mycket och är lugna, men som aldrig byggt upp denna tryggheten på riktiga verbala utmaningar. De grundlöst självgoda.

Vi har även de som aldrig någonsin har varit speciellt hårda i diskussioner, som också de lever med villfarelsen att de liksom alltid har varit visa och trygga. I själva verket har ju dessa individer aldrig varit speciellt bra på att diskutera bara. Dvs de står still utvecklingsmässigt och vet inte om det.

Många ärrade debattörer känner nog att de inte bara har fått svart bälte i diskussion, de har även påbörjat sitt klättrande på dan-stegen. Själv har jag aldrig aspirerat för detta – utan ser mig snarare som en UFC-debattör istället.  Jag gör vad som behövs för att vinna, och spöar därför med lätthet skiten i folk som viftar med sin karatekompetens. Diskussioner är nämligen som gatufajter – om du tänker komma och slåss med en massa regler så kan du heller inte räkna med att vinna.

Jag vill här understryka att jag inte tillhör de som anser att ”det inte är lönt” att diskutera med religiösa tokar. Det är min erfarenhet att ibland når man fram faktiskt. Om inget annat så har deras fanatism fått sig en liten törn varje gång de nått insikten om att deras formulär-svar (karaten) inte alltid stämmer i verkligheten och att de därför ibland blir svarslösa.

Jag tror felet många ateister gör när de debatterar kristna är att de hela tiden går med på att stå på defensiven. Låt mig här påpeka att det kvittar hur jävla bra du än är på att diskutera, att hela tiden vara den som svarar på frågor och påståenden gör att du förr eller senare kan få problem att ge bra svar. Det har ingen som helst betydelse att du är expert på ämnet heller. Att hela tiden utsättas för frågor är inget vinnande koncept. Du vinner en diskussion mycket enklare genom att själv välja dina diskussioner. Att helt enkelt inte gå med på att bli ledd i diskussionen.

Ju mer man förstår om spelet bakom kulisserna i diskussioner, vad som egentligen pågår, desto svårare är det att bli provocerad. Jag kan givetvis själv fortfarande bli hejdlöst provocerad av dumhet, men väljer väldigt ofta numera att åtminstone inte aktivt söka diskussion alla ggr.

Det är väl trots allt någon form av utveckling antar jag.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s