Myten om kunskapens uppgång och fall Del 4 – ”Renässansen”

En av mänsklighetens mest intressanta tidsperioder är utan tvekan det man brukar kalla ”renässansen”. Idag är det få personer utanför konstvetenskapliga institutioner som egentligen använder begreppet ”renässans” – eftersom det är så helt igenom missvisande. Här talas det snarare om antiken, medeltiden, tidigmodern tid och modern tid.

Begreppet ”renässans” åsyftar en renässans för antiken. Att det är ett absurt begrepp är dels för att antikens ideal och kunskaper, 1: Aldrig försvann under medeltiden, 2: Inte fick något större genombrott under renässansen jämfört med tidigare. 3: Ger oss en indelning i tid och rum som är väldigt godtycklig. 4: Framställer antiken som något fantastiskt jämfört med medeltiden.

Inget dramatiskt sker i övergång mellan senmedeltid och renässans. Inget dramatiskt sker i övergång mellan renässans och efterkommande tidsperioder heller (som inom konstvetenskap brukar kallas barock, men inom historievetenskapen inte har samma specificerade namn – utan här finns många begrepp).

Nej det bästa vore att helt stryka de flesta gamla kronologiska begrepp helt, eftersom de överlag inte är bra alls som universella begrepp (de är ju extremt eurocentriska också).

Så har historievetenskapen försökt göra under flera decennier, men det är svårt och gammal hund är svår att lära nya trick.

Renässansen, dvs tiden från 1350 till ca 1500 är för mig som läst historia en tid då två mycket viktiga saker sker. För det första är det tidpunkten för Pesten med stort P. Det är nu som Europa lider under en massdöd som påverkar mer än något tidigare och senare gjort. En sådan farsot påverkar samhället in i märgen. Gamla stora riken tappar sin kontroll – nya föds. Men det är också tiden då de senaste 2000 årens viktigaste politiska figur föds: Machiavelli. Personen som gav den profana makten ett ansikte. Med hans lära, ett arv av antidemokratiska värderingar från antiken (därav mycket av ”renässans” faktiskt) kunde den upplysta despoten nu svinga sitt svärd över folket med en makt han aldrig tidigare hade kunnat. Under medeltiden fanns alltid kyrkan där som en större maktfaktor.

Och det är denna maktfaktor som mina kära ateistiska kollegor har missförstått. Det var en maktfaktor över furstar och kungar – inte över folket. Den makten ändrades inte under eller efter renässansen. Den makten försvann först under 1800talet i princip. Nej det var furstar och kungar som klev in i en ny tid med ny egen makt. Aldrig har enväldet varit så mäktigt som under renässansen och fram i tidigmodern tid.

Och det är där bilden av den mörka medeltidenen faktiskt föds. Gamla tiders styre var negativt. Då hade kungen inte den totala makten. Därmed var det en sämre tid – vilket noga poängteras i ALLA kungliga annaler.

Källkritik är alltså således väldigt viktigt när det gäller renässans och medeltid. Det är under renässansen som medeltiden beskrivs för första ggn. Och det är inte med smickrande ordalag. Det är också den bild som 1900talets historiker därmed utgår ifrån. De sitter överlag där med texter som sällan är äldre än renässansen och där medeltiden därmed beskrivs med renässansfurstarnas ideal. Det hela förstärks även sen av klassikern ”romarrikets uppgång och fall” av Edward Gibbon eftersom den ännu mer förstärker en nidbild av en antik period som förfaller pga kristendom och sedemera en mörk medeltid som övergår i en bättre renässans.

För att förstå medeltiden så måste man förstå både antiken och renässansen och hur mycket som våra bilder av dessa perioder faktiskt kommer ur extremt tendentiösa källor. Det är det väldigt få utanför våra historievetenskapliga institutioner som gör. Än idag. Sällan är gapet större mellan aktuell vetenskap och populära föreställningar än när det kommer till antiken, medeltiden och renässansen.

Hur hade folk det under renässansen? Ja de som överlevde pesten hade ju ett annat problem: Småfurstar som krigade om makten, med total oinskränkt sådan makt därtill. Förut kunde påven hålla krigsmaskinerna i Europa i schack – och gjorde så i regel. Under renässansen är det slut med det och det är nu som krig efter krig – som skulle komma att vara ända in t om 1945 inleddes. Det här är en tid då man också förutom att utveckla krigskonsten – även utvecklar tortyrkonsten.

Medeltida tortyrkammare? Glöm det. Merparten av det vi får för oss är medeltida tortyredskap är uppfunna under renässansen. Det är också under och strax efter renässansen som mysiga ting likt bålbränning och inkvisitionen får sin verkliga makt. Analfabetismen ökade i regel också mot slutet eftersom inga skolor kom att ersätta nedbrunna klosterväsendets skolor. Om något i regel var en mörk tid intellektuellt så är det renässansen. Om jag fick tvingas välja mellan att leva under ”the dark ages” och renässansen skulle svaret vara enkelt. Men det är ju min åsikt baserat på kriterier som hälsa, fred och individuell frihet.

Men Leonardo da Vinci då? Fantastisk ny konst? Boktryckarkonsten?

Javisst, under renässansen föds det nya uppfinningar och nya upptäckter – som så småningom skulle bidra till framsteg för mänskligheten. Man ”uppfinner” t om humanismen. Men för mig är det återigen de allmänna tendenserna som är det viktiga. Vad samhället överlag utvecklades till och hur folk hade det. Den humanism som italienska renässanstänkare beskriver når väldigt liten väg utanför italienska rikemanspalats.

Det är egentligen inte förrän under 1500talet som något verkligt nytt börjar ske – tack vare att européerna ger sig ut i världen, och drar med sig hem rikedomar och en ny insikt om allt.

Renässansen är en i regel rätt eländig tid. Både för den fria tanken och för folks hälsa. Slutligen ska jag skriva en sammanfattande bloggpost på temat.

4 thoughts on “Myten om kunskapens uppgång och fall Del 4 – ”Renässansen”

  1. Ping: Myten om kunskapens uppgång och fall – Sammanfattning | Asebeia

  2. Mycket intressant serie. När jag läste musikhistoria användes mycket riktigt begrepp som renässans och barock (och även t.ex. romantiken), men inte så mycket som namn på historiska perioder utan just om musikaliska strömningar, förvisso bundna till en viss tid. Den etymologiska kopplingen till ”pånyttfödelse för antiken” är helt betydelselös för det musikhistoriska begreppet; det råkar bara vara ett namn som använts om en ungefärligen motsvarande tidsperiod i historien. Det är heller inte så att dessa perioder helt sammanfaller i olika konstformer. T.ex. tar romantiken sin början i litteraturen under andra halvan av 1700-talet, medan den musikaliska romantiken snarare börjar något årtionde in på 1800-talet och sträcker sig en bra bit in på det tidiga 1900-talet (och överlappar delvis med mer moderna strömningar). Jag har dock också en känsla av att begrepp som renässans, barock o.s.v. alltmer kommer att förlora i betydelse i den akademiska musikvetenskapen.

  3. Ping: Jag är så trött på humanister och annat folk som sprider faktoider om historien. Skärp er! | Asebeia

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s