Det irrationella och egoistiska rovdjurshatet

Människor drivs ofta av egoism, rädsla, okunskap och irrationellt beteende. Just kombinationen av dessa ting kännetecknar rovdjurshatare och ett skeptiskt perspektiv på deras argument kan därför tillämpas precis som på andra irrationella saker människan har för sig.

Förvisso är inte alla rovdjur att leka med så en sansad respekt för farligheten hos vissa av dem kan vara befogad ur ett globalt perspektiv inte minst. Men knappast ur ett svenskt.

Skandinaviska brunbjörnar KAN förvisso om trängda eller skadade angripa människor. Men det är väldigt ovanligt enligt all statistik och leder nästan aldrig till dödsfall. Björnen är i övriga fall ett skyggt djur som undviker människor. Ibland händer det att björnar slår hundar, men då handlar det uteslutande om jakthundar som är tränade att angripa och stressa sina byten – alltså det är ett resultat av att djuren inte tas hand om korrekt av sina ägare som inte är uppmärksamma nog. Det är helt enkelt så att om du jagar i björnmark så är hundar slagna av björn en risk du faktiskt får finna dig i – lite så som en bergsklättare faktiskt får finna sig i att den kan falla ner och dö. Det hör liksom till själva självklarheten så att säga.

Din hund är en aggressiv inkräktarebjörnens revir. Den kan inte tolka det på något annat sätt, för den är en björn med begränsad förmåga till kognitivt baserat resonemang. Du däremot är människa och borde kunna tolka saker och anpassa dig därefter. Det påstås ju att Homo sapiens är smartare än övriga djur, men man vet ju inte alltid om det verkligen stämmer…

Varghatet är det som är mest aktuellt. Det är djupt rotat hos människor i glesbyggdens Skandinavien – troligen pga våra jakttraditioner, kulturvärderingar och sagotraditioner här uppe och vårt avog kring direktiv från centralmakten – inte minst i trakter långt från den.

Grunden är alltså en kombination av ”kom inte här och lägg er i” och traditioner. Men det finns även här fler argument som ofta hörs i debatten – inte minst då de direkt irrationella. Påståenden om vargar som anfallit människor dyker upp då och då. Och här gäller samma princip kring hundar vs varg som vid björnar. Jakthundens närvaro och beteende är en konkurrens som vargarna inte accepterar. Återigen är det inte vargarna som besitter förmågan att anpassa sig efter våra idéer, utan den äran borde alltid falla på oss med våra dryga 1500 kubikcentimenter hjärna.

Nu är även licensjakt på lodjur på tapeten. Även detta majestätiska djur ska nu helst utrotas om rovdjurshatare får sin vilja igenom. Jag har även här sett människor uttrycka rädsla för rovdjur. De har sett spår kring knutarna och är i princip livrädda för att gå ut. Som med vargen håller man barnen inomhus, eftersom vi alla ju vet hur många hundratals barn som faller offer för lodjur varje år…

Eller?

Det är ju just det som aldrig sker eller har skett. Vare sig varg eller lodjur är någon fara för människor i naturen. Att de går nära bebyggelse handlar ju om att här kan finnas enkla byten, så som våra tamdjur. De skulle aldrig gå nära dig, om du så var insmord i rå köttfärs.

Det finns verkligen ingen som helst grund för argumentet rädsla. Det är totalt irrationellt och skall som jag ser det bekämpas likt alla andra former av irrationellt baserade rädslor som dikterar politik och samhälle. Det förtjänar ingen som helst respekt faktiskt utan måste bildas bort. Rädslan för inte minst varg syns överallt. Vargar är sen urminnes tider stygga. Rödluvan lär barnen vem i naturen som skall fruktas. Bara själva ordet varg är ett misaktande olycksbådande ord som folk i historisk tid använde sparsamt för att skrämma folk när de talade om ulvar, som är det neutrala begreppet. Men vem säger ulv idag? Inte ens sörlänningar i naturskyddsrörelser… Djurstackaren heter ju varg idag i alla sammanhang.

Vad gäller de mer ”realistiska” argumenten mot rovdjur så kretsar det primärt kring två saker. Det första är konkurrens. Rovdjur konkurrerar med oss om byten. Men att det skulle vara så att så många hjortar/kaniner/fasaner/älgar osv – vad det nu är jägare vill jaga – som dödas att det blir ont om byten för jägare, det köper jag inte. Och ÄVEN om det är så så gäller fortfarande principen att människor som bor i dessa trakter här i moderna västvärlden inte alls måste leva av jakten. Vi har ett val för vi är en varelse med civilisation, hjärna och möjligheter. Det är ingen obrytbar naturlag som hindrar jägaren från att lägga ner bössan. Det är hans envisa tjurighet som stoppar honom bara. Hans egoistiska vilja där jakten är ett nöje som han inte vill bli av med. Jag kan förstå det, jag har också intressen och passioner i livet. Men det är inte det samma som att jag nödvändigtvis måste ha rätt att utföra dem till varje pris.

Den andra aspekten är problem för jordbrukare och övriga som håller tamboskap. Här blir det så att med en närvaro av rovdjur så fälls X antal procent av djuren. Har man ”otur” fälls alla. Men inte heller här kan jag känna att mina sympatier sväller över eftersom det i regel inte alls handlar om otur, utan om snålhet och okunskap om problemlösning.

Det dräller av länder i världen, inte minst i östeuropa, som har djupa traditioner av tamboskap och herdekultur där man kan hantera t ex vargen utan att utrota den. I deras fall handlar det om att man löser det med mänsklig närvaro hos djuren eller med vakthundar som är framavlade för syftet att skrämma eller i värsta fall döda vargar som inte tar hinten.

I modern västerländsk tradition kan man även tänka sig att de som är extra utsatta då helt enkelt får kalkylera med viss förlust (de får ju delvis redan betalt för sånt av staten) och i sitt eget intresse investera i ”modern” teknik så som stängsel inte minst. Flertalet studier av stängsel hos hårt angripna fårägare från djurrättsgrupper har ofta kunnat påvisa att de har extremt undermåliga stängsel kring sina djur. Det är i princip som bönder numera inte begriper vad stängsel är till för utan låter farfarsfars rostiga taggtråd rasa ner på backen liksom…

Naturen är allas. Det är knappt så att man kan motivera nationsgränser när man talar om naturen då naturens djur och växter i regel tar föga notis kring var vi drar gränser, men blir ändå ofta offer för våra idéer. Allemansrätten vilar på en anda av just hur vi ska uppfatta naturen – som något som alla ska ha rätt att vistas i och även har skyldighet att skydda. Allemansrätten är en såpass fantastisk värdeprincip, att hela världen borde ha den. Tyvärr är det ju inte så. Tyvärr har inte speciellt många rovdjurshatare den i ryggmärgen, med tanke på vilken syn de har på ”sin” natur.

När folk i rovdjurstät glesbygd hyser misaktning mot att folk i andra trakter (sk sthlmare och stadsbor eller en annan favorit: ”sörlänningar”) öht uttalar sig i frågan blir jag förbannad.

När det påstås att ”vi inte begriper hur det är, och inte ska uttala oss, pga kunskapsbrist och att vi inte har rätt att ens ha en åsikt” kan jag bara skaka på huvudet. Det är inte glesbyggdsbefolkningen rätt att diktera skogens innehåll. Inte minst när de så uppenbart inte alls är beredd att lyssna på fakta, utan dikterar utifrån egoism eller irrationella värderingar, eller i värsta fall utifrån en kombination av bägge ting. Deras ”erfarenheter” är bara intressanta om de innehåller en portion sanning och självdistans nämligen. I verkligheten handlar det bara om en av mänsklighetens äldsta och sämsta egenskaper: Egoism.

Jag har hört rovdjurshatare försöka vända på steken och säga att det är vi som inte bor i glesbyggden som är egoister, att det är vi som bara tänker på oss själva när vi kräver att skogarna ska vara fyllda av varg, björn och lodjur.

Men det funkar inte så. Det är inte egoism att vilja försvara det naturliga ekosystemet mot en varelse som faktiskt inte passar in alls i detta ekosystem och som därtill har valmöjligheter att inte vara ett problem i det, men väljer annat. Människans plats i ekosystemet kan på sin höjd sägas finnas på en afrikansk savann för hundratusentals år sen, som samlare-jägare, som fanns långt ner på rangskalan av rovdjur och som klokt anpassade sig därefter. Lejon kom först, sen hyenor, sen vi. Så var det bara när människan hade en plats i ekosystemet. Men vår hjärnas utveckling gjorde att vi bröt oss ut från detta och ändrade alla regler.

Nej, det är naturvård mot det problematiska skadedjuret Homo sapiens som vi sörlänningar sysslar med, inget annat. Hon som på samma gång är smart och dum nog att kunna rädda och utrota andra djur på planeten – dvs diktera planetens ekologi.

Hon som därmed är farligare för allt liv på jorden än alla andra livsformer tillsammans och som därmed har ett moraliskt ansvar att skydda livet från utrotning från de av vår egen art vars moral inte är i paritet med förmåga att döda.

Det är liksom det som är att vara människa – att hindra andra människor från att göra ödesdigra misstag. Det är inte egoism, det är det som kallas att vara upplyst och civiliserad.