The Godless Swede

Sådärja, jag sa ju att jag skulle återkomma med besked om vad framtiden bjöd på. Det gör jag också härmed.

Jag känner som sagt att jag nått till vägs ände med mitt svenska bloggande. Det finns bara så många olika sätt man kan säga samma sak innan det blir tröttsamt att höra, inte minst för en själv. Därför tänkte jag fortsätta arbetet, men på engelska istället. Man når en helt annan storlek på publiken på så sätt och möjligheterna att nå ut till folk ökar.

Jag har själv många ggr beklagat mig över tex hur jag tycker svenska feminister navelskådar egna miniproblem och i princip aldrig uppmärksammar det verkliga förtrycket mot kvinnor som finns i världen. Nåja, jag har ju inte varit bättre själv med att skriva till en liten svensk publik om skepticism då heller… Det är ju trots allt så att i stora delar av världen är ateism antingen förbjudet i lag, eller så pass utanför alla normer att de som uttrycker sig negativt om gudar direkt blir påhoppade. Som trygg svensk kan jag i min lilla borg faktiskt ju göra en liten insats.

En av anledningarna till att jag låtit bli att blogga på engelska är att jag redan testat det och märkt av hur tungt det är. Det tar mycket längre tid att skriva texterna och risken att man låter som en kretin ökar också hur noga man än är. Jag vet att många svenskar anser att de är jätteduktiga på att skriva på engelska och att de t om föredrar det framför svenska. Det får stå för dem – i regel är sådana påståenden mer hybris än sanning. För i regel syns det ganska tydligt att en text är skriven av en svensk. Inte för att den har en massa fel, utan för att man tenderar att försöka uttrycka sig lite för mycket på ”rätt sätt” språkligt att det hela ser konstlat ut. Enkelhet är svårt i andra språk eftersom det är svårt i det egna språket.

Tidigare experiment med geobloggar på engelska har just känts så där jobbiga och onaturliga att skriva för mig. Men jag tänkte ge det en ny chans igen nu eftersom responsen alltid varit så bra från publiken. Jag känner hur en stor våg av hybris och bekräftelsebehov sköljer över mig och den svenska publiken ger mig inte tillräckligt med utmaningar och respons längre. Ja jag vet, pompöst… ;)

Så om du är intresserad av åsikter utklädda till fakta kring ateism, skepticism, vetenskap och politik och inte får stroke av min dåliga engelska, kan du härmed följa mig på min nya blogg, (som ännu inte har så mycket innehåll). Det blir givetvis inte bara allvarliga ämnen, utan jag tänkte hålla en ton av trams så ofta det går för att inte tröttna på mig själv. Ses och hörs!

Länk: The Godless Swede

Folk som tror på det övernaturliga saknar faktiskt kunskaper om det naturliga

Hur bemöter man någon som tror på det övernaturliga? Det är inte så lätt som att ge personen en lärobok i universum, så slutar den tro på trams. Det begriper jag allt för väl tyvärr.

Nej det här är personer, som för att försvara sin fantasivärld, skapar ett mentalt försvar mot kritik, som bla bygger på idén om att kritikers kunskaper i frågan ”inte är hela sanningen” och att ”skeptikerna kring det övernaturliga inte är öppna eller mottagliga” och att ”allt kan inte vetenskapen mäta med sina instrument” och andra retoriska floskler, men ack så kraftfulla argument rent emotionellt för individen att luta sitt försvar på. De kommer helt enkelt aldrig se dig som den läromästare du skulle önska att de såg dig som. Troligen oavsett hur mycket titlar och auktoritet du har. De utgår nämligen inte alls från samma ideal eller preferenser.

”Du kan inte läsa dig till allt i dina vetenskapsböcker” säger folk som tror på spöken, mystiska energier och andar när man påpekar att det finns ett skäl att inga Nobelpristagare tror på kristallers helande förmåga, gårdstomtar eller Ojiabräden.. De bryr sig alltså föga om vad vetenskapen säger i frågorna.

Det enda man egentligen KAN säga som replik i det läget är följande:

”Hur fan vet DU vad man kan läsa sig till i vetenskapliga böcker egentligen? Har du läst det som Nobelpristagarna läst eller? Jag visste inte att du hade en gedigen forskarutbildning eller ens läst på universitet i några tyngre ämnen? Men trots det kan du alltså uttala dig om vad man kan och inte kan läsa sig till i vetenskapliga texter i frågan om andar, healing, energier och övrigt övernaturligt?” 

Svaret är ju, vad de än påstår, alltid givetvis nej. För folk som tror på trams, har också ringa kunskaper om verkligheten och också väldigt svårt att därför förstå varför de inte förstår verkligheten. En kunskapslucka skapar en annan helt enkelt. De måste försvara sin övernaturliga bild med att du som skeptiker inte förstår, trots att det kanske är exakt det du gör och inte dem. Och DET är inte lätt att få dem att förstå. Om DU förstår vad jag menar…

Det behöver inte vara frågan om byfånar nu heller och inte ens byfånar måste vara troende på det övernaturliga om de bara är öppna för att kunskap är något som existerar om allt och att alla faktiskt inte har lika mycket av den varan. Det finns nog gott om folk som saknar gedigen skolning, men som inte för den delen ersatt luckorna med tron på övernaturligheter. All respekt till de som är medvetna om sina egna luckor.

Det kan faktiskt vara frågan om folk som har ganska ok utbildning på pappret men som precis saknar de där kunskapsbitarna som krävs för att huvudet ska gå åt kritiskt tänkande istället för konspiratoriskt, dogmatiskt eller naivt sökande. Faktum är att det är svårt att ringa in vad som är luckan, bara att det alltid är frågan om luckor. Ett universellt svar på vad luckan finns existerar troligen inte. Den lär vara individuell.

Det är inte så att de som tror på något övernaturligt kompletterar en normal verklighetsuppfattning och en normal bild av verkligheten med ”lite mer”. Nej, de fyller grava luckor med sina alternativa förklaringar. Det är så det funkar faktiskt. Det märks.

Det är nämligen bara att konfrontera dem om olika existensiella, filosofiska eller vetenskapliga resonemang som krävs för en naturalistisk världsbild, så vet de inte vad dessa är ens oftast. Försök problematisera det här med önsketänkande, retorik, sökande, skillnaden mellan ett kritiskt sinne och ett som är pseudovetenskapligt istället och du kommer så småningom troligen ringa in luckan hos vem som helst.

I frågan om just det övernaturliga har det sen en märklig förmåga att vara svårt att få bort igen oavsett hur god debattör och pedagog man är.

En lucka fylld med spöken, änglar och oknytt töms inte i det lättaste laget och ersätts med annat. Hjärnan är komplex och viljan att vara öppen för att man kan ha fel är något som hänger samman med helt andra faktorer som tex stolthet och trygghet. Det är därför som gamla professorer har svårt att släppa sina teorier när nya kommer från yngre forskare, på ett liknande vis som de som trott på det övernaturliga också har svårt att släppa dessa föreställningar för en rationell naturalistisk väg. (Nu har ju inte gamla professorer fyllt sina skallar med det övernaturliga direkt, men principen funkar nog på ett liknande vis när en övertygelse skall ersättas med något för dem nytt.)

Luckor är alltså i regel aldrig helt tomma. Inte heller är de alltid öppna för påverkan heller. Det här som paradoxalt nog styr deras retorik kring oss skeptiker är just det som själva är deras största brist. Öppenheten eller mottagligheten. Det gäller inte minst när man debatterar med religiösa fanatiker. Deras kunskapsluckor är fyllda med mycket emotionellt betingat bråte och det sitter rätt stadiga lås på dörrarna så att säga. Det är varken speciellt enkelt att öppna eller städa.

De är i regel t om tränade och skolade i hur man försvarar sina vanföreställningar. Varje person som debatterat med kreationister vet t ex att du alltid möts av en enorm flod av retoriska lekar som nästan aldrig går att ta sig över om du inte väljer dina strider helt på egen hand. Det är lite av ett under om ett enda seriöst ämne kan avhandlas med dem, utan det mesta handlar om konspirationer, argument from ignorance, god of the gaps, red herrings, ämnesbytande osv osv, även när själva sakfrågor kring vetenskapliga faktum och teorier skall tas upp.

Det verkar nästan som att vissa vanföreställningar inte bara fyller luckor. De expanderar och får rot i skallen på helt absurda sätt och vis. Här är religionen outstanding, men även folk som ”bara” tror på spöken och andar kan uppvisa en imponerande motståndskraft mot vett och förnuft. För folk blir det nämligen en del av deras innersta identitet.

Jag är Maja, jag kan tala med spöken, jag har krafter som inte du har, jag är speciell och skiljer mig från dig som inte kan detta.

Luckor, vanföreställningar, trygghetsbehov i härlig symbios. Du kan få en kraftfull identitet av att tro som Maja ovan, som man genom att kritisera också kommer att kritisera personen i sig. Det här med att skilja på person och ämne är faktiskt nästan omöjligt när det kommer till tron på det övernaturliga, eftersom det hänger samman.

En sak är i a f säker. Kommer man inte i kontakt med fakta som strider mot ens världsbild och idé, så kan man heller aldrig ändra sig. Nyckeln ligger alltså alltid i att försöka bekämpa dumhet med fakta – oavsett om det sen lyckas eller ej. Och att även om man likt mig anser att de som tror på övernaturliga är mer eller mindre okunniga om verkligheten, alltid respektera deras retoriska förmågor och aldrig tro att det räcker med att ha fakta på sin sida i en debatt för att vinna. Även om det i slutändan är det viktigaste du måste ha.

Tron på det övernaturliga är ett symptom på att man har för lite av det naturliga i sig kunskapsmässigt och förståelsemässigt, eller aldrig lärde sig hantera verkligheten på rätt sätt. Luckor fylldes med idenitetsskapande tryggheter och låstes med omedvetna retoriska trick – eller i vissa fall t om medveten med skolning i hur man försvarar sin vanföreställning.

Nobeldagen borde givetvis bli officiell helgdag

Vi har inte en enda liten dag i svenska kalendern som är ”röd” för att hylla våra framsteg, förbättringar och bedrifter som människor. Vi har ju trots allt gjort enorma sådana.

Inte en enda dag om vi räknar bort 1e maj som numera mest är en ideologiskt nersmutsad och märklig nostalgitripp för socialdemokraterna och deras gillande av sina forna bedrifter mer än något som speciellt bred betydelse där alla kan känna sig delaktiga. Den är ganska exkluderande och inte direkt inkluderande. Inte för att jag nödvändigtvis vill ta bort 1e maj. Nej det finns betydligt märkligare helger som har röd status än idag så att säga…

Pingst t ex. Varför har det status som helgdag år 2012? Det är faktiskt pinsamt i ett sekulärt samhälle där man åtminstone skall begära en folklig eller samhällsmässig koppling till allt som har helgstatus.

Fråga 100 personer på gatan varför vi firar pingst och du kommer inte få många rätta svar. Pingst är en sån helg som de flesta får googla sig fram till rätt svar på skulle jag tro. Jag själv har läst religion på universitet och diskuterar religion varje dag. Jag fick googla på det nyss för att vara säker på att jag mindes rätt. Så vagt är det. Så ofirat är det av folk att ingen utanför kyrkobänkarnas mest ihärdiga uppvärmare har koll. Det är en väldigt passé helg för alla utom de 15% som är aktivt religiösa kristna. Den exkluderar alltså 85% av befolkningen då den bortsett lite bröllop och dopsfirande är en helg utan folklig förankring.

När det kommer till helgdagar så anser många humanister och ateister att vi istället för officiella sådana borde ha en pott som vi fick själva fördela. Samtidigt som jag kan sympatisera med tanken finner jag den också helt orealistisk rent praktiskt. Jag tror inte det är en speciellt bra idé för samhället av flera skäl värdiga en egen bloggpost. Tex säger humanisterna att det är dåligt med skolavslutningar i kyrkan, eftersom de som inte kan besöka en kyrka då aktivt måste ta ställning och markera sitt beslut så att alla ser det. Killen som är Jehovas vittne får en jobbig dag.

Precis exakt samma sak skulle vi då få se med en egen pott av dagar. Folk skulle tveka kring att exponera sina helgdagar för andra, för att de kanske inte vill skylta med vad de finner viktigt. Ateisten på det kristna företaget i Jönköping kanske skulle tveka att våga säga att den vill vara ledig samma dag som Darwin fyller år.

Nu kan man förvisso inte alls välja det som det är idag, men om man har chansen så tror jag att man oundvikligen då hela tiden kommer råka ut för tillfällen där man måste förklara sig för andra i sina beslut.

Nej bättre att demokratisera befintliga helger och se över vilka som har folkligt stöd och vilka som kan tänkas få plats istället. Jag tror och hoppas att folk skulle uppskatta en dag som hyllade konkreta bedrifter som gjort livet bättre för mänskligheten är att föredra framför någon av alla de dagar där den osynlige guden från mellanöstern hyllas… Jag tror att pingst skulle stå sig rätt svagt mot Nobeldagen, en dag då vetenskap, litteratur och fred hyllas – för allt annat vore smått märkligt i ett land där under 15% ser sig som aktivt troende och kristna. Visst kan man ha reservationer kring prisernas vinnare ibland, men i det stora hela är det positiva så enormt övervägande det negativa med prisvinnarna om man lägger fokus på vetenskapspriserna att det inte finns något att snacka om. Inte heller finns det väl någon annan dag på året som bättre symboliserar mänsklighetens vetenskapliga framsteg än just Nobeldagen, även om det givetvis finns fler positiva kandidater.

Nobel var svensk och hans pris rankas som det finaste av utmärkelser man kan få på vår planet. Dess status och betydelse går långt utanför vetenskapliga kretsar och det är därtill en hävdvunnen historia redan som det är. Ingen dag är bättre lämpad för en ny svensk helgdag.

nobel-medal

Religion och vetenskap är inte kompatibla

Ett gäng äldre eminenser (så ser de säkert sig själva åtminstone) från Claphaminstitutet, en organisation som verkar för div pseudovetenskapliga åsikter, uttalar sig i dagens SvD om huruvida vetenskap och tro är kompatibelt.

Eller rättare sagt, de gör väl egentligen inte alls det. Istället handlar inlägget om hur det har funnits en rad kända och totalt okända personer verksamma inom vetenskap som har trott på gudar, eller åtminstone sagt ordet gud någongång, så att man kan citera dem som gudstroende idag 2012…

Resonemanget är ”Jo men det kan man ju. Det har ju massor gjort. Titta.”. Mycket mer än så kommer de inte fram till bortsett från att man försöker skryta lite med sina titlar. Man bemöter egentligen inga av de vetenskapsfilosofiska problem som existerar alls i frågan och som ateister har påpekat mer eller mindre i olika former ända sen antiken.

Att man som troende anser att man inte har några problem att kombinera sin religiösa tro med en helt (nåja) vetenskaplig världsbild har jag inga som helst anledningar att betvivla. Uppenbarligen är det så och flera har så gjort. Men är det samma sak som att vetenskapen och religionen är kompatibla? Nej, det är ju en helt annan fråga givetvis. Du kan skapa emulsioner av olja och vatten, men det är fortfarande fråga om inkompabilitet oavsett hur bra kock du än är.

Till att börja med ska vi vara ärliga och titta på hur världen ser ut idag. Är resonemanget som Clapham för representativt? Svaret är givetvis nej. Merparten av de som ser sig som aktivt religiösa och troende på en religion har antingen helt tagit avstånd från flertalet vetenskapliga delar (kreationister, förespråkare för intelligent design) eller förvrängt det vi känner till, för att få det att fungera. I USA är omkring hälften av alla medborgare kreationister t ex enligt Gallup och merparten av de som sen utgör de 85% av befolkningen som ser sig som troende på en Gud talar sedemera om hur allt måste vara intelligent skapat eller åtminstone guidat av en gud. Endast 15% håller en strikt naturalistisk syn på allt.

Förutom en total frånvaro av medhåll demografiskt i världen är det faktiskt väldigt få forskare som uttalar stöd för att vetenskapen och religionen är kompatibla. Inte bland forskare heller är man speciellt representativa. Andelen kreationister bland de som har en PhD ligger stadigt under 1%, även i USA. Andelen som tror på någon slags gudsstyrd värld, som vetenskapen beskriver den ligger på omkring 20%. I USA då. I länder som Sverige som är avsevärt mer sekulära, är siffran för de milt troende forskarna rimligen obefintlig utanför teologiska institutioner.

Så demografin och forskningen har inte Claphameminenserna med sig. Så långt kan vi vara säkra. Jag kan tänka mig att många religiösa väljer den religiösa tron före vetenskapens förklaringar, eftersom de faktiskt inte tycker att de kan kombinera dem. De är paradoxalt nog mer ärligt medvetna om problemen än Claphams förepråkare.

Faktum är att förespråkarna inte har med sig ett bra resonemang, vilket ju är det enda relevanta som räknas. I grunden är vetenskap och religion nämligen två väldigt olika saker. Det är inte två sidor av samma mynt, det är två helt olika saker helt och hållet. Inte heller är vetenskap en bubbla bland världens alla religionsbubblor. Nej den är något som snarare försöker förklara alla dessa bubblor.

Religion handlar om att försöka förklara tillvaron på ett sätt som ger det mening och där vår roll som människa förklaras. Det är även en stor uppsättning moralkoder och historiemytologiska skildringar av historien. Sen kan man vara olika hårt troende på allt, men du kan aldrig utesluta en sak: Tron på religionens innersta väsen, i de flesta fall då Gud, är inte förhandlingsbar. Varje idé som är ny måste integreras med Gud som en variabel som inte går att ifrågasätta för gör du Gud förhandlingsbar är du inte längre troende.

Vetenskapen (naturvetenskapen) handlar om att försöka förstå hur allting fungerar – oavsett om det sen gör så helt utan poäng eller mening. Vår plats som människa saknar roll rent meningsmässigt eftersom ”mening” öht inte diskuteras. Vetenskapen måste hela tiden utvecklas och varje ny idé antingen accepteras eller avfärdas baserat på dess kompabilitet med tidigare kända faktum. Skulle en ny teori vara inkompatibel med en annan är det någon av teorierna som antingen inte är kompletta eller så är den ena defekt. Ingen variabel, teori eller ens faktum är helt omöjliga att ändra på. Inte ens naturlagarna är totalt utan exempel där de kan diskuteras och ändras (som tex vid Big Bang).

Kort och gott. I religion är gud icke förhandlingsbar. I vetenskap är allt förhandlingsbart. Alltså är religionen som bäst skenbart lik vetenskapen, men i grunden alltså något helt annat.

Om du är troende kan du inte kompromissa med din gud. Du kan formulera om din gud till något bortom all religiös urkunds beskrivelse och se dig själv som väldigt liberal i förhållande till dina religiösa skrifters dogmer, regler och beskrivningar, men om du hela tiden hävdar att gud måste finnas där, någonstans, om inte bakom kullen framför oss, så åtminstone bakom nästa – så tänker du inte helt vetenskapligt heller.

Det hela står och faller med falsifieringskriteriet. Vetenskapen får inte bygga på antaganden som per definition inte går att motbevisa – som tex ”Gud finns och har skapat allt, men vi kan aldrig mäta Gud så du kan aldrig visa att jag har fel”

Jo, vetenskapligt korrekta påståenden kan givetvis vara svårbevisade, kanske t om för all evighet rent praktiskt omöjliga att bevisa eller motbevisa, men de får inte ha en inbyggd egenskap som gör dem t om teoretiskt omöjliga att motbevisa. De får inte vara påståendet att de är osynliga och omöjliga att mäta för all evighet. Det som kännetecknar rena dumheter inom vetenskapen är just sådana påståenden som att ”detta är sant, och du kan aldrig bevisa att jag har fel”.

Det är också fel enligt den filosofiska dialektiken. Det är den som påstår som måste bevisa sitt påstående, inte den som ifrågasätter. Säger man att Gud har skapat allt så måste man ju kunna bevisa det, inte bara säga att ingen kan motbevisa det och tro att det räcker till något.

(Notera då att ateister aldrig säger att de kan bevisa att Gud inte skapat universum, utan att de kan bevisa det hela utan att Gud behövs som variabel.)

Så när folk försöker hävda att de visst tror helt på vetenskapen i allting den kommer fram till, men samtidigt vill sätta en omätbar liten gudom som förklaring längst ut på allt också som ingen kan motbevisa, då får vi ett problem med hur man resonerar. För så resonerar inte vetenskapen – någonsin.

1+1=2 

Om man kan förklara hur något fungerar och det faktiskt inte råder några problem med förklaringen som kräver en okänd variabel till för att formeln skall bli komplett så måste man också förklara den nya formel man skapar med sitt påstående.

1+1+Gud=2

Och det är det som man aldrig gör som skapelsetroende, varken kreationister eller mer liberala. Gud blir aldrig en del av ekvationen. Man försöker inte ens eftersom man dels inte förstår att man behöver det, dels kommer få problemet att förklara hur sjutton det kunde fungera utan Gud i ekvationen. Vilket man inte kan. I vetenskapen kallas det att redogöra för tidigare forskningsläge när man presenterar en ny teori, dvs inte bara förklara den nya teorin, men också förklara varför den gamla var fel om den nya bryter mot den. Kan man inte det, åtminstone när det frågas efter, då bör varje vaksam forskare ana ugglor i mossen. Då kanske man som bäst bara har en kontextuell sanning.

En liten aspekt på det hela som blir extra irriterande är den religiocentriska arrogansen. Att en religion är lite mer sann än andra. Så DIN religion som kristen svensk är kompatibel med vetenskapen säger du. Varför skulle just din religion och inte muslimernas, judarnas, hinduernas, vikingarnas eller aboriginernas religioner vara de som är kompatibla med vetenskapen? För att du är flyktigare på sanningarna som måste uppfyllas? Din helige ande är mer logisk än aboriginernas sköldpadda? Mer liberal och progressiv? Mindre myter och legender och dogmer? Är det det som avgör? Mest vaga religion rent bokstavsmässigt vinner gunsten hos vetenskapen?

Inser du inte exakt vad det visar isåfall? Nämligen att om alla former av fundamentalism är ett problem med kompabiliteten med vetenskapen, så är rimligen det optimala: Ingen religiös variabel alls. Allra minst Gud.

Du får gärna fortsätta anse att du inte har problem med vetenskapen och om du därtill också villkorslöst vägrar att vetenskapen skall kompromissa för gud och religioner i sina upptäckter. Det är ju faktiskt bara positivt. Det innebär att du nästan är i mål. Nästan.

När du inser att anledningen att en ovillkorlig Gud inte bara är svår att intellektuellt ärligt kombinera med vetenskapens villkorslöshet, så inser du kanske snart också att Gud blir rätt meningslös öht. Inte minst om du sätter dig in i hur vetenskapen faktiskt kan förklara allt, inklusive din gudstro, utan att någonsin behöva skriva in Gud i en ekvation.

Ett annat, vad ska vi kalla det, filosofiskt och kognitivt problem med gudstro är risken att du nöjer dig med ett svar. Vi ser det hela tiden hos kreationister. De är inte intresserade av att förklara hur universum förklaras med gud i ekvationerna i några mer komplexa detaljer (om de ens någonsin lämnar de retoriska lekarna kring God of the Gaps). De liksom nöjer sig med att bara sätta ett likhetstecken till Gud och så är det bra där.

Det säger ju sig självt att om någon nöjer sig med att förklara universums uppkomst med Gud är processen att kunna acceptera att man kanske t om måste ifrågasätta VAD universum är, uppkomst är osv är mycket längre. Den som är nöjd med en förklaring saknar per definition driv att gå vidare och aldrig sluta förklara och ifrågasätta. Nej istället visar oss personer som har koppling till religiösa rörelser att de snarast ägnar hela sin tillvaro som vetenskapsmän (nåja, vi ska kanske inte överdriva deras yrke, men något får vi ju kalla dem) att leta efter bevis för sitt antagande.

När Gud räcker som förklaring för A går man vidare och letar efter vilka belägg man har för Gud för att kunna förklara B. Inget är mer ovetenskapligt än belåtenhet med ett slutgiltigt  svar på en fråga. Och kristna blir alltid belåtna när de tycker att gud fungerar som svar.

Så fungerar aldrig vetenskap som för varje ny gåta som får ett svar öppnar nya dörrar till ännu svårare gåtor. Dessa grundläggande skillnader i resonemang och tankesättsskillnader mellan de två världarna – gör vetenskap och religion till två ytterst inkompatibla tankesätt som bara kan mötas genom kompromiss, missförstånd, okunskap eller önsketänkande från troende som helt enkelt inte förstår vad vetenskap (eller religion) är i grunden – oavsett vilka titlar de har lyckats införskaffa sig genom åren. Religion är baserat på känslor, vetenskap på resonemang.

Försöker man göra om den religiösa tron man säger sig ha till något som är helt kompatibelt med det vetenskapliga resonemangets värld har man troligen tappat tron för länge sedan faktiskt, och fäktar snarast efter existensiell hjälp än något annat. Det eller så förstår man varken vad tro eller vetande är i grunden. Jag vet inte vad jag skall tycka är mest oroväckande.

Att diskutera med folk som har fel

Att diskutera pseuduvetenskap är bland det roligaste jag vet. Men det är också oerhört frustrerande. Oräkneliga är nätterna då jag gått till sängs, störd och irriterad över att inte ha nått fram till en person som har fel.

Gah! FEL!

Kreationister, alternativmedicinare, folk troendens på spöken och oknytt, historierevisionister, antisemiter, konspirationsteoretiker, klimatskeptiker (men även naiva miljövänner) har allesammans orsakat mig mycket huvudvärk pga denna frustration. När man presenterar goda argument i en diskussion, men märker att för varje argument du ger, så möts du av ett nytt motargument som bara blottar nya kunskapsluckor i meningsmotståndaren. Den känslan.

Och det är där skon klämmer. Folk som tror på trams gör inte så av en slump. De gör så för att de i grunden saknar viktiga kunskaper men har enormt mycket övertygelse trots det (eller kanske just pga det). De har helt enkelt byggt upp den där dumheten som de tror på eftersom någonstans långt nere i husgrunden så finns det enorma kunskapsluckor eller defekta byggnadsmaterial.  Bara tänk på alla dessa experter på biologi och geologi som är våra kreationister. I regel har de inte ens läst ämnena på gymnasienivå. Om du inte har det i åtanke, då kan du aldrig begära något av dem i en diskussion heller.

Man stöter alltså på en kreationist som vill diskutera ”fel i evolutionsteorin”. Finns det någon poäng i det då? Ja ibland om personen uppvisar sökande tendenser kan man nå fram men i de flesta fall är det meningslöst. Det kvittar fullständigt hur man lappar och lagar den där defekta murstenen som utgör deras defekta syn på evolutionsteorin om man inte inser att det lär finnas viktigare och mer grundläggande fel djupare i huset. Vissa har inte någon grund alls till sina korthus!

Enda sättet är att styra in diskussionen på deras tro och personliga motiv. Men det gillar de inte. Då är man ”inte saklig”. Trots att det är EXAKT det man är när man vill diskutera deras BEHOV av att evolutionsteorin MÅSTE vara falsk oavsett vad man påvisar.

Det är ett heltidsgöra att lyckas med sånt och jag känner ofta kallet att utföra det. Jag har så svårt att ignorera en diskussion med någon som har fel. Att bara lämna det därhän, blunda och gå vidare.

Men jag har inte längre tid och tar jag mig tid så tar det upp för mycket plats i skallen på mig. Jag har viktigare saker att göra och det är osannolikt att jag kommer kunna fortsätta blogga om sånt framöver.

Den här bloggen går därför ner i (troligen permanent) vila och det lilla jag kommenterar vidare i frågan sker på min personliga blogg istället (den har de som behöver ha det redan tillgång till. Ni andra får fråga snällt.).

Jag önskar skeptikerrörelsen, VoF, humanisterna, oberoende skeptiker, ateister och  kritiska bloggare all lycka och välgång i kampen mot vidskepelse, fundamentalism och okunskap!

På idiotin bara.

Läkaren och geologen

Om du är sjuk, riktigt sjuk, så att du känner att du behöver hjälp med att bli friskare. Vem väljer du att besöka då? Ja de flesta av oss går till läkaren, som ofta kan hjälpa oss. Varför kan läraren hjälpa oss? Jo två saker: Han har utskrivningsrätt på mediciner och han kan även ställa diagnoser och hitta just rätt botemedel.

Varför kan han det sistnämnda? Jo för att han är utbildad i medicin. En utbildning som tar allt från 5 till 12 år beroende på hur man räknar med specialiseringar osv.

Väldigt få skulle anse annat än att läkaren, när det kommer till medicin, troligen vet mer än genomsnittet av mänskligheten när det kommer till just medicin. De flesta av oss skulle t om anse att vederbörande troligen kan mer än 99% av mänskligheten om just medicin.

Om detta finns det lite att tvista om då läkare är en yrkeskår som far med stor respekt kring sig. Det är helt enkelt legitimt att anta att en läkare på basis av att vara en auktoritet inom ämnet medicin kan mer om det än folk som inte är skolade i ämnet.

Auktoritetsargumentation är alltså i allra högsta grad relevant att basera antaganden på ibland och inte alls att förakta. Säger 100% av läkarkåren att ”så här är det” om en sjukdom – ja då är det så och att själv som amatör titta på forskningen är förvisso forfarande korrekt ur en källkritisk synvinkel där man aldrig godtar auktoritet som ett giltigt argument, men troligen helt meningslöst om din förhoppning är att finna fel som ingen av dem har upptäckt.

Du är helt enkelt inte kompetent nog att förstå alla delar av forskningen för att kunna dra slutsatser som de som förstår alla delar av forskningen.

Trots att medicin på många sätt är en rätt mjuk naturvetenskap i jämförelse med tex fysik eller kemi (dvs bygger på tillämpningar i flera led och tvärvetenskapliga inslag och även samhällsvetenskap t om), är det väldigt få som ifrågasätter expertisen inom det.

Inget konstigt med det anser jag. Kvaliteten på en vetenskap avgörs inte bara på hur hård den är, dvs hur många andra vetenskaper den inte inkorporerar eller hur laborativt genomförbar den är. Visst kan man ha åsikter om olika vetenskapers vetenskaplighet, men fysik är inte befriat från mer tveksamheter än det akademiska ämnet medicin rent vetenskapligt.

Det spännande är om vi då byter ut läkare mot någon annan naturvetare med 5-12 års utbildning. Låt oss säga en doktor i geologi som då ligger på omkring 8 års utbildning plus något år som postdoc och därtill många år till innan de, om de öht gör så, blir professorer i ämnet. Genast kommer en stor portion av mänskligheten, åtminstone alla som är fundamentalister i de abrahamitiska religionerna ifrågasätta att detta öht är relevant i om man är professor i geokronologi eller om man är präst i pingstkyrkan när det skall diskuteras om geokronologi funkar som professorn hävdar.

Trots att geologi är fullgod naturvetenskap, inte minst inom det för kreationisterna känsliga ämnet geokronologi som i princip är direkt tillämpad fysik (och kemi) – dvs betydligt ”hårdare” som naturämne än stora delar av medicinen.

Anledningen är ju inte konstig alls. Medicinen i sin ytliga grundform verkar tillsynes inte komma i konflikt med de religiösa doktrinerna, medans geologin, inte minst geokronologin gör det i massor i alla led. Det innebär att geologin måste anpassa sig och att de som är experter i ämnet därför inte är experter i något alls. Lite som jag själv skulle se på det om någon kom och sa att någon var expert i astrologi… För mig en totalt ovetenskaplig sak som expertis i är totalt meningslöst för att kunna säga något om folks öde och liv.Ämnet i sig är alltså inte vetenskapligt. Geologi däremot, är erkänt som en genuin vetenskap av HELA den akademiska världen och är empiriskt bevisad att stämma. Så när kreationisten ser på geokronologi som jag ser på astrologi, så gör de det utan vetenskapens stöd så att säga.

Läkare behöver sällan känna samma känsla av uppgivenhet kring sin auktoritet som expert som en geolog (eller en biolog för den delen, lika vanligt där) gör i mötet med kreationister. För när det kommer till dessa ämnen så tror kreationister att man kan reducera ner allt till enkla snabba påståenden på hemsidor och i youtubefilmer trots att de flesta som faktiskt prövar att läsa ämnena inte alls tycker det är speciellt lätt när man får ta del av det ”på riktigt” så att säga.

Något större hopp om att kreationister som saknar naturvetenskaplig utbildning i ämnet geologi, skall sluta tro att de kan lika mycket som folk som faktiskt plöjt igenom hyllmetrar med tung vetenskaplig litteratur och därtill arbetat med det laborativt har jag inte. Men jag skulle önska att kreationister överlag, åtminstone någon gång i livet tog av sig skygglappen och hoppade av den höga häst som de hoppat upp på och insåg hur absurt det är att ha respekt för en läkares kunskaper, men inte för geologens. En liten gnutta självdistans liksom.

Egalt att ämnena som kreationister svamlar om kring geologi med lätthet kan besvaras av oss geovetare i sig, så borde det finnas en respekt för auktoriteters expertis inom fler fält än medicin. Jo jag vet, medicinare räddar folks liv, dvs deras respekt vinns inte minst av VAD de sysslar med, och inte så mycket av deras utbildning i sig. Men ändå…

Fast med tanke på vad forskning visar om folk som anser sig veta bäst själva om allting (dvs konservativa människor, vilket då allra tydligast klargörs exempelvis av kreationister som per def är så konservativa som man kan bli) och att experter inom alla fält där bibeln kommer i konflikt med vetenskapen, så är mitt hopp om en perfekt värld rätt meningslös.

Kreationister begriper helt enkelt inte hur lite de begriper. Och ingen pedagog i världen kan nå fram till ett sinne som inte är mottagligt/förmöget för fakta som strider mot en förutbestämd världsbild som allt annat måste anpassas för variabeln att ”bibeln stämmer alltid”. Säger bibeln att upp är ner, så är det så oavsett vad. Då blir alla former av auktoriteter inom fält som kommer i konflikt med bibeln per def meningslösa och de vetenskaperna som de sysslar med öppet för vem som helst att kunna lika mycket inom.

Newtonargumentet

I dessa meningslösa diskussioner man ofta kan ha med mer fundamentalistiska kristna så kommer ofta auktoritetsdiskussioner in i bilden. Det faktum att naturforskningsvärlden innehåller en försvinnande mikroskopisk del uttalat kristna, än mindre kreationister och förespråkare av sk intelligent design ska på något märkligt sätt uppvägas av att man namedroppar ett par undantag. Det främsta återkommande exemplet här är Newton. Så vi kan ju mynta uttrycket Newtonargumentet här då och därmed vara först med något.

Det hela är kortfattat att en av fysikens största och ett allmänt välkänt universalgeni vid namn Sir Isaac Newton, var uttalat kristen, talade om skapelse – och därmed kan man vara kreationist med gott samvete.

Låt oss egalt felet med att åberopa auktoriteter för sanningar, bena ut de övriga källkritiska problemen med detta, ty där är många och stora fel att beakta med en så pass förenklad skildring av det hela som att en kreationist av idag kan sätta Newton på axeln.

Den historiska kontexten och källkritik. Newton föddes och levde under 1600-talet och 1700talets början. Det här är en tidsperiod av kyrklig ökad makt då religionskritik i princip är obefintlig i världen. Kungar är mäktigare än någonsin och sitter ofta smörjda på tronen av både Gud och påve. Det här är häxbränningarnas största tid. Det här är husförhörens tid då kyrkan för första ggn kommer hem och inkräktar på folks privatliv. Det här är också inkvisitionens starkaste århundrade med enorm förföljelse av ”kättare”. Det här är tiden då västvärlden skapas och lär sig att den kan erövra resten av världen i kraft av sin gudomligt givna överlägsenhet.

Det här är förutom allt detta även en orolig tid med religionskrig. Rena religionskrig mellan protestanter och katoliker inte minst. Lite av en våt dröm ur Rick Santorums perspektiv helt enkelt. En otrevlig tid att leva i för de flesta andra.

Det här är inte en tid att någonsin ens komma på tanken att skriva något som kan uppfattas fel. Du kunde inte i denna tid, då universitetens grundsyfte oftast var att skola folk i teologi, språk, latin och i att lyda makten ägna dig åt ska naturstudier utan att noga tänka igenom dina ordval. Så hade det varit sen 1500-talet och så skulle det vara fram tills franska revolutionen kan man säga. Offren för kyrkans intolerans under dessa dryga 300 år var många och innefattade inte minst personer som Galileo.

Så oavsett vad Newton trodde på, var det otänkbart för honom om man öht ville ha en karriär, att skriva annat än till guds ära i förord och agera kyskt och kyrkligt i livet. Det gjorde nämligen alla på den här tiden. Om du tittar i 1600talets vetenskapliga texter är de alla skrivna på ett sätt som aktar sig noga för att kritisera kyrkans världsbild. Det här faller så småningom såklart som ett resultat av sig självt under 1700talet. Men när Newton var verksam var det fortfarande norm.

Newtons personliga tro är förevigt okänd och gömd i maktmässiga förväntningar, slentrianuttryck om ”guds ära” och självcensur. Newton kan mycket väl ha varit kristen. Han var det troligen. De flesta var det i det här samhället och ateism var i princip okänt som begrepp. Det sekulära tänket trivs inte i teist-normativa miljöer. Samhällsstrukturer påverkar folk då som nu. Det är viktigt att förstå den historiska kontexten och de källkritiska variablerna kring Newton som person.

Newton var ingen kreationist. Det kan inte nog understrykas. Inte i sitt vetenskapliga arbete i a f. Dvs det som är relevant här kring hans storhet. Han arbetade i det stora hela vetenskapligt (bortsett från lite trams om alkemi) och lämnade Gud utanför ekvationerna. Hans ”starka tro” till trots så är den alltså inte relevant i sammanhanget oavsett hur äkta den var. Hans berömda lagar, dvs hans viktiga relevanta arv till vetenskapen, innehåller nämligen inte Gud i ekvationen alls! Det här är bara ren fysik och ren matte. Helt befriat från gudar och skapelse.

Om du tittar på sk intelligent design eller kreationism så skapar de (nåja) ekvationer där Gud krävs som en variabel ex istället för naturliga processer som leder till universums tillkomst så som big bang, m-teorier osv så sätter de in gud i kalkylen som en icke falsifierbar och prövbar osynlig och omätbar variabel – som man helt enkelt ”bara får tro på”. Det är något helt annat än vad vetenskapsmän och Newton gjorde. Det kvittar om man är ateist, kristen eller hindu – hans lagar går att förstå och använda ändå utan ”tro” som variabel – därför att de är vetenskapliga lagar utan pseudovetenskapliga inslag (dvs sånt som alltid kräver tilltro av betraktaren)

Det är det här som är det stora problemet med Newtonargumentet.

I likhet med Sir N är jag en bibelläsande, skapelsetroende kristen med ett stort intresse för naturvetenskap och en vilja att berätta för världen hur fantastisk dess Skapare är.

Inspirationen till den här bloggposten och citatet ovan kom från läsningen jag gjorde på den här sidan. Här har vi en naturvetenskapslärare som lite högmodigt sätter sig på samma stol som Newton i o m att han är ”skapelsetroende naturvetare precis som Newton”. Wow liksom.. var säljer de så höga hästar? Jag och mitt ego kommer på skam.

Newton är i a f hans idol enligt egen utsago. Han missar trots kännedom om Newton att Newton inte alls stöder honom i hans pseudovetenskapsförespråkande i sitt arbete och det som gjorde Newton till en viktig vetenskapsman. Newton har aldrig satt in gud i sina ekvationer – eftersom Newton gjorde inte kreationistiska arbeten (bortsett ”till guds ära-ingresser och förord till texterna då och andra privata irreletanta texter). Newton må vara skapelsetroende, men han gjorde aldrig försök att sätta Gud in i sin kalkyl och på så sätt vetenskapligt bevisa att gud och vetenskap går samman. Helt enkelt för att han nog insåg att det inte går – tillskillnad från kreationister som är naturlärare för stackars elever någonstans i Umeåtrakten… Men så är han ju givetvis lärare på en religiös friskola, och inte på en riktig läroplats. Lite som att vara professor i näringslära och sunda dieter på Marabou.