The Godless Swede

Sådärja, jag sa ju att jag skulle återkomma med besked om vad framtiden bjöd på. Det gör jag också härmed.

Jag känner som sagt att jag nått till vägs ände med mitt svenska bloggande. Det finns bara så många olika sätt man kan säga samma sak innan det blir tröttsamt att höra, inte minst för en själv. Därför tänkte jag fortsätta arbetet, men på engelska istället. Man når en helt annan storlek på publiken på så sätt och möjligheterna att nå ut till folk ökar.

Jag har själv många ggr beklagat mig över tex hur jag tycker svenska feminister navelskådar egna miniproblem och i princip aldrig uppmärksammar det verkliga förtrycket mot kvinnor som finns i världen. Nåja, jag har ju inte varit bättre själv med att skriva till en liten svensk publik om skepticism då heller… Det är ju trots allt så att i stora delar av världen är ateism antingen förbjudet i lag, eller så pass utanför alla normer att de som uttrycker sig negativt om gudar direkt blir påhoppade. Som trygg svensk kan jag i min lilla borg faktiskt ju göra en liten insats.

En av anledningarna till att jag låtit bli att blogga på engelska är att jag redan testat det och märkt av hur tungt det är. Det tar mycket längre tid att skriva texterna och risken att man låter som en kretin ökar också hur noga man än är. Jag vet att många svenskar anser att de är jätteduktiga på att skriva på engelska och att de t om föredrar det framför svenska. Det får stå för dem – i regel är sådana påståenden mer hybris än sanning. För i regel syns det ganska tydligt att en text är skriven av en svensk. Inte för att den har en massa fel, utan för att man tenderar att försöka uttrycka sig lite för mycket på ”rätt sätt” språkligt att det hela ser konstlat ut. Enkelhet är svårt i andra språk eftersom det är svårt i det egna språket.

Tidigare experiment med geobloggar på engelska har just känts så där jobbiga och onaturliga att skriva för mig. Men jag tänkte ge det en ny chans igen nu eftersom responsen alltid varit så bra från publiken. Jag känner hur en stor våg av hybris och bekräftelsebehov sköljer över mig och den svenska publiken ger mig inte tillräckligt med utmaningar och respons längre. Ja jag vet, pompöst… ;)

Så om du är intresserad av åsikter utklädda till fakta kring ateism, skepticism, vetenskap och politik och inte får stroke av min dåliga engelska, kan du härmed följa mig på min nya blogg, (som ännu inte har så mycket innehåll). Det blir givetvis inte bara allvarliga ämnen, utan jag tänkte hålla en ton av trams så ofta det går för att inte tröttna på mig själv. Ses och hörs!

Länk: The Godless Swede

En berättelse om supersmarta foster, pungar, döden och en massa päron och apelsiner.

baby

En populär meme på nätet är bilden av två ofödda barn som för en konversation i livmodern om huruvida det finns något efter födseln, tex en mor. Analogin är ateisten vs döden och mötet med en gud där födseln står för samma sak som döden och den omötta modern som den då lite mer insiktsfulle kristne bebin tror på symboliserar gud.

Den kan rent skenbart verka rätt lurig, men bara om man inte tänker efter, vilket massor av kristna inte gör (vilket jag efter en lång diskussion idag blivit varse om). Med tanke på hur utomordentligt populär bilden är på sociala medier bör den åtminstone bemötas. Nu ska jag analysera sönder den tänkte jag och följande läsning kan därför bli väldigt lång precis som det alltid blir när jag sätter igång. Men den som är intresserad av personangrepp, fula ord och allmänt hån bör ändå läsa vidare. Ni andra kan ju läsa Bamse eller Bibeln istället. Kan dock inte lova att det innehåller mindre av den varan, åtminstone i bibelns fall.

Vi tar det lite så där punktvis för ordningens skull.

Vi börjar med det rent visuella intrycket. Jag kan inte låta bli att se det hela, med två talande foster som något som osar pro life -som sekundärt eller kanske primärt budskap. Två fullt tänkande individer i livmodern. Det hela blir än mer absurt för mig när jag får Lennart Nilssons filmer åtanke och de metoder han nyttjade för att kunna filma dem. Bla är det väldigt vanligt att liknande bilder arrangeras, av döda foster, eftersom det är väldigt svårt att fotografera inne i livmodern. Jag kan bara inte släppa tanken på att det vi ser kanske är två döda barn, i ett pro life-budskap, i en komisk meme.

Genast mår man lite dåligt. En tredje aspekt av det hela är att man rent allmänt tar ner diskussionen till en nivå där frågan är något som kan avgöras av foster. Att likställa en ateist med vad som bäst kan beskrivas som ett okunnigt spädbarn, åtminstone rent intellektuellt är i sig givetvis ett medvetet drag. En annan visuell aspekt är layouten på texten. Valet att radbryta rubriken ”Do you think…” Så att den sticker ut. Det tolkar jag som fullt medvetet och för att antyda att det är den religiösa som tänkt efter, inte ateist-babyn som borde göra det. Det är svårt att tolka det annorlunda faktiskt. Men visst, en liten inledande smädelse eller tre tål man väl som gammal ateist… Nu till de massiva problemen med ”poängen”.

För det första vill jag poängtera en sak som jag under min diskussion idag hela tiden blev varse om – och det var att religiösa glömmer att om det är en analogi, så måste det man jämför vara lika – så att man inte jämför apelsiner med päron. Och om tvivel kring likheten råder eller om den utpekade protesterar, då bör man åtminstone kolla upp med de utpekade, om de kan känna igen sig i analogin, eller om de kan finna fel eller luckor – och kanske lyssna på deras protest. Idag blev jag varse om att DET gör inte religiösa som bestämt sig för att en komisk analogi om ateister stämmer. De maler på istället. Bara det i sig är en rätt dryg sorts förolämpning. Analogier mellan ateister och något korkat amöbadjur i sig är helt ok, men för guds skull – jämför rätt saker åtminstone bara.

För det andra jämför man alltså födelsen med döden. Det protesterar jag mot av flera skäl. Till att börja med är födelsen en objektiv förändring av vistelse för fostret. Som om man flyttade från Vollsjö till Stockholm. Förvisso början på något nytt, men inte samma sak som den totala början på existensen eller slutet på den samma. Döden är även i den mest optimistiske teists perspektiv aningen mycket mer än födelsen minst sagt. Det är ju därför som teister i pro life-rörelsen ofta kämpar för fosters rättigheter, eftersom de inser att just födseln i sig inte markerar tillnärmelsevis lika mycket som befruktningen gör. Nu går det ju inte att göra en analogi på det logiska sättet med två jämförbara fenomen som tiden innan befruktning och tiden efter döden, vilket i sig då givetvis gör analogin meningslös hur man än gör.

Även om man tror på att döden innebär att själen reser vidare så tror jag inte att någon vill jämföra det med det lilla steget som är när fostret lämnar livmodern. Döden är något finit (i den här existensen åtminstone, det är inte födelsen). En mer korrekt jämförelse vore istället döden vs tiden innan man ens fanns som foster. Dvs två enligt vår existens kännedom – icke existenser – som kräver tro kring för att man ska tro annat. Jag fanns inte innan jag fanns och jag finns inte efter min död heller. Så ser en ateist på saken i regel och det borde inte vara så himla svårt för en teist att åtminstone förstå.

Det tredje problemet här är att man jämför en svårlöst fråga med en omöjlig fråga. Det är vad vi vet och känner till rimligen så att döden och vetskap om livet efteråt aldrig kan uppnås utan att man dör och därmed inte tex kan förmedla kunskap om detta till andra. Inget tyder heller på att det är en kunskapsfråga – likt det är för ett funderande foster i livmodern. Så redan där faller det försvarsargumentet (som jag har hört till leda idag).

En engångsväg som inte ens går att se änden på så att säga. Födseln är däremot motsvarande bara en dörr som öppnas och som man rent hypotetiskt både kan titta igenom innan man lämnar livmodern – eller bara ha kvalificerade funderingar kring i livmodern. Liknelsen med jordens kärna kommer den här gamla geologen i åtanke. Det är väldigt osannolikt att vi någonsin kan besöka den och exakt ta reda på hur den ser ut och är. Men vi kan göra en massa annat som ger oss en massa andra goda ideer om den eftersom svaret inte är omöjligt att nå, bara väldigt besvärligt.

Men besvärligt och omöjligt är inte samma sak. Inte alls.

Det är samma sak för våra två tänkande foster ovan. Och nu kommer vi in på fjärde punkten. För om vi har två foster med förmågan att kunna tänka avancerade existensiella frågor likt den ovan, så kan de också tänka kring rimligheter och möjligheter och förstå skillnaden mellan omöjligt och svårt. Och om vi talar om riktiga foster, dvs foster som inte alls kan tänka så där existensiellt som de kan ovan, ja då faller frågan faktiskt direkt. Man kan inte ha bägge ting – ett foster som både kan tänka – och inte kan tänka när det börjar fundera likt en annan skulle göra.

Just det i sig gör frågan ogiltig faktiskt. Ni vet, när ateister säger: Be din gud göra en sten så tung att gud inte själv kan lyfta den-ogiltig. Något som faller på att det mer är en ordlek än det konkreta som är logiskt möjligt. Frågan måste vara giltig.

Det handlar liksom om story logic här. Jag begär inte ens realism faktiskt. Jag begär inte att vi ska ha den faktiska kognitiva förmågan hos två ofödda barn – som är extremt ringa och som INTE innefattar ”finns det en mamma utanför” – något alla med grundläggande kunskaper i biologi eller pedagogik känner till.

Ett ofött barns hjärna är så primitiv att allt handlar om behov. Hunger. Värme. Och signaler utifrån som den förnimmer är inget den kan kognitivt reflektera över alls. Några tankar kring ”jaget” finns inte. Allra minst på en existensiell nivå. Den når man i sin basalaste form i regel först efter ett år som nyfödd, men det dröjer upp mot 5års åldern innan förmågan att verkligen förstå vad andra individer är och att man själv är en individ når en ordentlig utveckling. Innan dess är det behovstankar utan självreflektion. (Det kan jag presentera en massa läsning om ifall någon är intresserad.)

Men som sagt, strunt i det nu, vi talar om story logic – alltså kontextuella sanningar – här. Vad är det bilden ovan visar? Jo foster som uppenbarligen kan tänka väldigt mycket djupare än foster kan i verkligheten, och vi kör på det. Då hävdar jag att om man kan tänka A så kan man tänka B enligt logiken – dvs kan man ställa frågor kan man också fundera på svar. Det är nämligen exakt så all mental utveckling fungerar på ett artplan. Det är därför som vi idag inte sitter håriga på savannen och kliar på pungen utan istället kan sitta och klia på pungen på en rymdstation som cirkulerar kring Jorden. För att utveckling är ett resultat av tankar och att utveckling kräver tankar. Det går inte att lösa ett problem om man inte tänkt frågan först och tänker man frågan börjar man alltid fundera på en lösning.

Dvs om man är smart nog att kunna tänka kring att det finns något bortom den värld man befinner sig i, då är man också smart nog att kunna reflektera kring huruvida det GÅR att tänka kring det i det här fallet. Det smarta fostret på bilden ovan har uppenbarligen den mentala förmågan att ställa en fråga, då kan det också fundera över möjliga svar. Det är det man gör när man ställer frågor – även om man kommer fram till fel svar.

Det är också så människan gjort under sin resas gång. Vi ser en blixt på himmeln på savannen för 100 000 år sen, släpper pungen och gömmer oss i rädsla och total ovisshet om vad vi såg. Efter ett tag börjar någon fundera på om blixten, som ju är skrämmande och mäktig, kanske har att göra med en andlig värld. Och så blir blixten och dundret Thor som kör med sin vagn över himmeln kastandes Mjölnir mot diverse jättar. Och den förklaringen godtar man rätt länge och den gör en kanske lite mer trygg eller skrämd, åtminstone inte längre oviss, tills man, som alla smarta människor börjar göra med tidens tand och tillräckligt med accumulerad kunskap börjar göra: Fundera på om nödlösningssvaret faktiskt inte stämmer och just kanske är ett nödlösningssvar.

Faktum är att som smart människa behöver man inte ha ett svar på vad blixten är, man kan däremot identifiera vad som bara är grundlösa påståenden om det ändå. (Det är det som är kritiskt tänkande, men det är en annan diskussion.)

Jag hävdar att om vi ska följa story logic här, med två ytterst smarta foster som har förmågan att reflektera över sin existens i så här abstrakta termer så att det OBS, VIKTIGT: Blir en likvärdig analogi till hur en ateist faktiskt funderar kring döden och mötet med ev gudar, så kommer vi förr eller senare få se ett foster så pass smart, så att det åtminstone kan reflektera över om den KAN få svar på frågan eller ej.

Ursäkten jag möttes av här, och det var också här som jag slutade komma någon vart med personen i diskussionen var att några sådana barn finns inte och födseln förblir ett mysterium för fostret.

Det som den inte helt dumme läsaren här direkt, precis som jag känner nu, är givetvis stor frustration. För det första talade vi om story logic här. Dvs om barnet kan tänka A kan det också förr eller senare tänka B. Det är så intelligens funkar – även i sin lägsta form. Alternativet till story logic är totalrealism och då kan barnet överhuvudtaget INTE tänka existensiellt och undra om det finns en mor efter födseln. Problemet med realism är att då blir analogin direkt ogiltig.

Ett kognitivt outvecklat foster vs en vuxen tänkande ateist. Inte ens den mest arrogante teist skulle påstå att vi befann oss på samma nivå frågemässigt. Eller jo, det skulle det kanske finnas en och annan självgod pungkliande primat med gudstro som gjorde, men det lär åtminstone inte vara den allmänna andemeningen här.

Den andra precis lika irriterande aspekten är att det är fullständigt irrelevant ifall jag har den mentala förmågan att lösa ett problem eller inte för problemets lösbarhet. Om jag är en femteklassare som inte kan lösa derivata på gymnasiematten så beror det inte på att det inte går att lösa, utan på mig. Men ta tillräckligt många femteklassare och tillslut kommer du också hitta en som kan lösa det. Helt enkelt för att femteklassare dels har den mentala förmågan till det men framförallt då – för ATT det går att lösa.

Religiösa brukar, trots att historien med bortglömda religioner efter vartannat hävda att Gud finns även om folk inte längre tror. Det är kanske så, det vet vi inte. Vad vi däremot vet är att vissa naturliga saker är universellt sanna oavsett vad jag som tänker och tycker kring det och käftar jag emot sysslar jag med sk argumentum ignoratuam. Man brukar ogilla att använda ordet sanningar i vetenskapen för att slippa associationen till religiös arrogans, men universella sanningar finns det gott om. Det handlar om matematik, det handlar om logik, det handlar om existens, det handlar om konsekvens av händelser osv. Där det finns saker som går att med total repeterbarhet och determinism går att skapa, finns det också universella sanningar.

Dvs även om vi har ett mycket märkligt och ologiskt foster som kan tänka existensiellt kring sin existens, men som sedan trots detta smått mentala mirakel inte kan tänka i andra mer kritiska frågor, så är det irrelevant för huruvida det GÅR eller INTE går att besvara. Och det är viktigt för att analogin ska vara giltig. Annars: Päron och apelsiner.

Vad som sker efter döden (om något sker) är alltså (vad vi åtminstone vet) ett universellt mysterium – inte minst för att det inte verkar gå att falsifiera eller verifiera. Livet efter födseln, en okänd sak för det mirakulöst selektivt intelligenta fostret, är bara en för DEN individen obesvarad fråga.

Päron mot apelsiner. Så oavsett hur man än definierar fostrets förmågor och begränsningar blir själva frågan i sig inte en jämförbar analogi med hur ateisten funderar på döden – pga frågans egen natur egalt den som ställer den.

Jag är inget smart foster som saknar förmågan att besvara en besvarbar fråga pga att jag är ett hjälplöst foster utan kunskaper eller instrument som kan hjälpa mig till en slutsats. Jag är en fri individ som med teknik enkelt skulle kunna besvara frågan om jag befann mig i livmodern – men som aldrig skulle kunna besvara frågan om döden.

Alltså, päron och apelsiner. Det här med frukt kan inte bli mycket mer tydligt eller hur?

Jo jag kan ju ta livet av mig. Problemet med det är ju att det dels omöjliggör kommunikation om vad jag såg med andra, dels är riskabelt eftersom kanske helt enkelt ganska sannolikt bara dör. Dvs problemlösningen är farlig och också icke förmedlingsbar även om den visade sig inte vara det totala slutet. Dvs meningslös att ge sig på. Så vi kanske ska kalla den lösningen för meningslös, snarare än omöjlig. Bara för semantikens skull om inget annat.

Och nej, åberopandet av att tala med döda andar räknas faktiskt inte som argument för att man kan lösa frågan. Öht inte alls. Därför att det är trams.

Det är alltså en omöjlig uppgift att lösa på ett sätt som innebär att någon annan kan få reda på svaret. Så är det inte med livmodern och det tänkande fostret som öht var intresserad av frågan. Det är det ”bara” svårt.

Så när kristna tycker att det där är en kul analogi är det för att de gör flera saker fel i tänkandet. Här kommer det hela sammanfattningsvis:

  • För det första verkar de inte förstå att ett sådant där foster blir en ologisk paradox. Antingen är det för outvecklat för existensiella frågor (verkligheten) eller så är det så där övernaturligt intelligent, men bara selektivt i frågor som inte sabbar memen. För smart är inte ok, så att det kan börja undersöka omgivningen kring livmodern med vetenskap tex.
  • Det andra är alltså frågans natur där man skiter i hänsyn till om fostret kan eller inte kan. Går det att besvara alls vs är det bara svårt. Det är skillnad på dessa ting. Stor skillnad.
  • Det tredje är att om man benhårt och tjockskalligt vidhåller att det här är en bra meme, trots att man inte alls kan förklara varför på ett logiskt och fungerande sätt, likt det jag stötte på idag, så gör man faktiskt inget annat än kallar ateister för okunniga om sin egen ateism när vi med rätta protesterar mot vad som bevisligen bara är en felaktig analogi. 

Slutligen. Konsekvensen av att den här memen skulle stämma så som kristna lustigkurrar tycker är följande: Det innebär att ateister är lite okunniga som är naivt osäkra kring svaret på en fråga som man får svar på så småningom. Det är ju den gulliga andemingen i budskapet ovan.

Om man ska kalla mig som ateist för okunnig (vilket memen ju gör, och vilket jag skulle tåla) så ska man åtminstone få rätt på analogin – annars avspeglar memen något helt annat – nämligen kristna människors stora okunskaper om ateism, hjärnor, psykologi, logik och story logic, existensialism och allmänna filosofiska frågor kring existensen av saker och möjligheterna att bevisa dessa, eller inte.

Vilket då givetvis ÄR allt den här memen ovan gör och vilket på sätt och vis är ganska komiskt, men jag kan inte låta bli att vilja hjälpa alla kristna att inte falla dit eftersom det inte finns något sorgligare än någon som skrattar åt andra och gör bort sig själv på vägen.

Så snäll är nämligen jag. ;)

Vad den här ateisten tycker om julen

Jag skrev ju tidigare hur man inte ska missbruka begreppet ”vi” när man talar om ”varför vi firar jul”, eftersom det både inkluderar och exkluderar en massa människor helt utan att de får säga sin åsikt. Så vad tycker jag själv då om julen som hardcore ateist, sekulär humanist och metafysisk naturalist?

Jo jag älskar julen. Den är nog min absoluta favorithögtid och jag skulle nog aldrig frivilligt vilja sluta fira den. Varför då? Jo för den har massor av trevliga inslag som jag ser fram emot.

Dels är den barnens stora högtid och som pappa är det väldigt kul med glada barn omkring sig. Det där med att bli förälder har stärkt min glädje kring jul mycket. Dels är det kul att samlas som familjen under avslappade omständigheter. Eller avslappnade kanske de inte är, kanske är det snarast frågan om utmattning efter all julstress innan, men det är oavsett anledning angenämt.

Dels är den matens stora högtid i vår familj. Jag älskar traditionell svensk matlagning och det här med att lägga in sill, göra köttbullar och Janssons frestelse är lika skoj som att äta det hela.

Dels har den där märkliga stämningen kring sig som andra högtider inte lyckas med på samma sätt. Ni vet vad jag menar, den där julstämningen. Ni som har känt den vet vad jag menar… Den som liksom är en produkt av snöklädda landskap, ljuslyktor i fönster, disney, hedendomliga vibbar, gamla traditioner (nåja), tindrande barn, oknytt i skogen, paket under granen, andliga sånger, julgranar, glögg och doften av hyacint, pepparkakor och pomander.

Ja ni läste rätt. Jag är svag för andliga sånger faktiskt. Rätt utförda är klassiska andliga sånger riktigt tjusigt och lite av ett kärnelement för att få den rätta stämningen för mig personligen. Som ett exempel på vad jag menar med bra utförda andlinga sånger kan ni lyssna här. Bara för att man är ateist, så måste man inte ogilla alla kristna inslag i samhället. Rent kulturestetiskt är kristendomen riktigt fin ofta, åtminstone i stram vintrig nordisk regi.

Jag tycker även det verkar som en rätt mysig tradition att ge sig av på julotta, ni vet, med släde och häst och brinnande facklor mot kyrkan innan solen gått upp. Inte för att det ser ut så speciellt ofta i verkligheten, men klischébilden är riktigt fin i a f. Jag har aldrig gjort det, men om någon erbjöd mig en slädestur i snön, så skulle jag nog hänga på och titta.

Jag vet, ateister har lite av ett PR-problem idag kring julen. Det här med skolavslutningar och kyrkan har nog orsakat en del onödigheter anser jag personligen – även om jag i sak håller med mina ateistiska vänner. Man kan man lätt tro att alla ateister har samma uppfattning kring sånt eller att att man då också ogillar alla kristna inslag i allt. Så är alltså inte fallet alls.

Jag älskar julen och det stör mig inte det minsta att denna märkliga helg, där kommersialism, klischéer, hedendom och kristendom egentligen är allt annat än rationellt ateistisk eller vetenskapsbejakande så som mina existensiella ideal oftast ser ut. Faktiskt inte.

Lika lite som alla dessa ickekristna inslag i julen stör de flesta kristna heller tydligen. Tomten, denna märkliga produkt av hedniska nordiska gårdstomtar, Jenny Nyströms estetik, Disney, ett helgon och Coca Cola-bilden kommer ju till kristna barn som ateistiska barn, tänka sig… och det väl tur det? Trots att ingen av oss egentligen kan förstå vad han har för plats i våra universum rent renlärigt.

Man kan uppskatta saker för det välmående det ger en. Inte för att man analyserat dess ursprung och innebörd och på intellektuell eller religiös väg funnit att det är korrekt eller bra. Så funkar i a f jag och uppenbarligen många med mig. Därför kan vi tycka om julen, trots att vi är ateister, kristna, hedningar eller muslimer. För den är en rätt inkluderande och flexibel som helg numera.

Där alla får vara med, åtminstone om tomten fick bestämma…

Bibeln summerad av en ateist

Ungefär så här tror jag att de flesta ateister ser på bibeln och dess budskap.Först har vi en skapelseberättelse där allt skapas i märklig oordning (som det ofta sen tjafsas om på olika sidor längre fram) Sen skapas två människor (En man först. Givetvis. Oh en kvinna av den snubbens revben, alltså är en klon genetiskt) som blir onda så fort de börjar använda hjärnan (den egentliga innebörden av det här med kunskapens frukt). Sen blir Gud arg på att de börjar tänka och kastar ut dem ur paradiset, där deras barn i sin tur plötsligt får barn med folk som bara trillar in i berättelsen från ingenstans (eftersom det alltså fanns fler människor än de Gud redogjorde för?)

Så småningom har alla dessa ytterst inavlade kloner hit och dit upprört Gud, som ju redan från början i kraft av sin allsmäktighet borde ha anat vad som komma skulle, men tydligen inte eftersom han ju blir arg gjort att en av dem får i uppdrag att samla ca 100 miljoner arter på en båt, som rimligen enligt all logik kring skeppsbyggande med trä, knappast kunde ha varit större än en fotbollsplan. Detta för att Gud tänker dränka planeten med vatten och starta om allt från början. Notera nu att den allsmäktige guden kunde knäppa med fingret när han skapade planeten, men inte när han ville börja om. Då krävs det en massa vatten. Om vi då bortser från det här med svårigheterna att förstå hur sötvattensdjur kunde överleva denna saltvattensflod (eller vise versa) så har vi alltså en båt, som måste ha fungerat lite som Dr Whos telefonbox rent utrymmesmässigt. Större på insidan än på utsidan. Inte illa för ett folk som inte riktigt ännu förstod saker som kvantfysik, böjning av tid och rum och andra ingredienser det kräver.
Nåja, efter att floden är över och Noa har supit ner sig så fortsätter berättelsen vidare kring en massa olika prövningar. Individer som förväntas avrätta sin barn. Folkslag som skall utrota andra folkslag. Regler om hur man inte får äta Moules marinières eller sprida sperma på marken och annat livsviktigt för att skapa gedigna medborgare. Ja och så har vi ju inslaget med att det är dumt att folk kan samarbeta och prata med varandra, så flera olika språk är Guds lösning på det så att alla kärleksfulla människor kan hata varandra lite extra mycket mer.

Han ger oss också tio budord. Det viktigaste budskapet någonsin. Sen går det 1000 år och en arisk långhårig snickare som säger att han är gud, sonen och fadern på samma gång (Men hans superhjältenamn är ”Ordet”!) säger att allt skit ni lärde er förr inte längre gäller. Ge upp det och mottag guds sanning version 2.0…

Men har många kristna svårt att släppa så de fortsätter blanda berättelserna friskt vilket gör att uppmaningar om att hata blandas med uppmaningar att älska.
Inte helt konstigt kanske. Den här Jeebus som dök upp är inte – hur skall jag uttrycka saken – solklar som karaktär. Han är ju mannen som föddes av en het ung tjej som var oskuld, trots att hon hade make (jo tjena) och sedan i princip bara efterapar vad tusen solstinna ökenpredikanter har sagt under flera hundra år i regionen. Jag är messias. Jag är profeten. Lyssna på mig. Resistance is futile. Braaains… osv osv.
Som person är Cheesus sen också rätt så, mmm, vad är ordet jag söker? Kluven?
Han är sonen till gud, en gud som också är sonen, men även en osynlig ande… Jo det låter lite som en förvirrad variant av den treenighet som hinduerna skapade ett par tusen år innan (Trimutrin). Ni vet hur det är med berättelser som får vandra lite… Någon berättar ett meddelande till någon annan och när 100 personer har gjort det på led så är ursprungsmeddelandet rätt så förvrängt. Så ungefär funkar Jessies version av treenigheten… Inte hans fel, utan det är ju långt från Indien till Palestina.
Sen dör han. Jösse alltså. Gud är återigen arg på människorna och bestämmer sig alltså för att avrätta sin egen son, alltså sig själv, för att blidka sig själv, för regler som hans skapelser inte klarade av att följa eftersom han ju gav dem fri vilja att inte följa dem.

Men sen väcks han till liv igen. Och skrämmer ett par tjejer innan han flyger norrut. Och på vägen har både romare och judar fått stämpeln som skitstövlar inblandade i hans död. Trots att han alltså inte var död?

Ja just det. Budskapet. Det glömde jag. Oj så dumt!

Han säger ordet kärlek ofta. Gud och Jisses är så kärleksfulla att när de skall ta död på sig själva för vår skull, eller hur det nu funkar, så är det av kärlek till människorna som de alltså betraktar som förlorare. Vi är så dåliga att Gud tar död på sig själv. Nästan iaf. Tydligen ska vi, lågpannade primater begripa att Gyllene regeln och förlåtande är good shit, medan Gud själv, med översvämningar, folkmord, barnamord och en jävla massa negativ attityd om sin skapelse själv en sådan som inte behöver föregå med gott exempel på det här med att vända andra kinden till. Bossar behöver i regel inte följa reglerna de sätter för andra. Its cool, I get it.

Ja ungefär så sammanfattar man bibelns mest kända och viktiga delar…

Warp, Fermi, Star Trek & NASA

Nu i dagarna nåddes jag av nyheten (som egentligen är att par månader gammal) att folk på NASA har tänkt ut en möjlig lösning på hur man skulle kunna bygga en äkta FTL-motor, alltså en warp-motor som möjliggör hastigheter snabbare än ljuset för rymdfart. Folk bekanta med konceptet med warpmotorer vet att det stora hindret har varit de orimliga mängder energi som de skulle kräva för att fungera att skapa ett rymdförvrängande fält likt det på bilden ovan. Helt exceptionella mängder faktiskt. Så mycket energi att man helt enkelt inte kunde se hur det någonsin skulle kunna ens bli teoretiskt möjligt. Vi snackar den sammanlagda energin från flertalet stjärnor liksom… Så har i a f jag förstått problemet.

Det krävdes alltså inget större geni för att inse att warpdriften, så som den ursprungligen definierades, var totalt orealistisk även om vi var principen på hur den borde funka på spåren. Men sen principerna började definieras som Alcubierremotorn har det börjat ske saker med teorin. Det har med hur fältet ser ut, dess form och beteende( jag tänker inte gå in på detaljer alls, för jag är inte fysiker). Poängen är i a f att kravet på energi reduceras enormt. Och genast har warpmotorn gått från orealistisk fantasi-sf till åtminstone hypotesiskt intressant – och NASA har alltså ett team som tittar på saken.

Den har givetvis evigheter kvar till både teori och funktionella experiment, men ändå. Det stora första steget är taget mot vad som kanske, om de lyckas en dag, blir mänsklighetens största teknologiska framsteg – någonsin. För när vi kan resa från Jorden och besöka våra grannstjärnor som vi idag flyger mellan våra länder, ja då kommer det största steget i vår historia börja sen vi lämnade tryggheten på Afrikas savanner för första ggn.

Men en vän på facebook gjorde mig också varse om ett problem här. Fermis paradox. Den som säger att om nu universum hyser liv, så varför har vi då inte stött på de där flygande tefaten då? Dvs om man nu kan bygga warpdrift, så varför har vi inte fått besök från en granne?

Fermis paradox är omtvistad och en del av svaren på den kretsar bla just kring det här med att det kanske helt enkelt inte går att skapa en motor som möjliggör snabbare rymdfart än underljus. Så om vi kan bygga en, så borde andra med ha kunnat. Om det öht finns någon teoretisk sanning alls i kalkylerna på hur mycket intelligent liv det kanske finns i universum – så borde vi ha sett dem nu.

Att diskutera Fermis paradox är ett ämne värdig en hel blogg i sig. Det finns en uppsjö lösningar och problem på gåtan och en uppsjö kritik av dessa svar i sin tur också. Det är ett av de största ämnena man kan ägna sig åt inom science fiction. Så det tänker jag inte gå in på här heller. Utan jag väljer ut två lösningar som faktiskt skulle förklara varför warp-drift visst kan funka, utan att vi stött på det innan, även i ett universum fyllt av liv:

Tidsfaktorn. Vi har med någorlunda begåvade ögon tittat på rymden i ca 200 år. 50 med teknik värdig namnet. Det är inte lång tid det i ett 13 miljarder år gammalt universum. Tänk dig själv om du letar efter någon och ringer på deras lägenhet 600 000 år fKr och sen drar igen efter 5 minuter… Oddsen att någon som begrep vad den såg skulle öppna dörren var rätt liten eller hur? Att ingen har kommit förbi just nu, de senaste 100 åren då vi kanske skulle begripa vad vi såg, säger faktiskt inget alls ur ett tidsperspektiv.

Separat från detta, men även i kombination med tidsfaktorn har vi avståndsfaktorn. Även om universum hyser miljontals intelligenta civilisationer – just nu – så är universum så stort – så löjligt stort – att inte ens warpdrift gör resor över stora avstånd, från galax till galax, speciellt sannolika. En snabb uppskattning gör att jag får det till att för att resa från en sida av vår egen lilla galax till den andre, dvs 200 000 ljusår, skulle med maximal warpdrift så som Star Trek beskriver den, alltså nära 10, omkring 9.999 ta ca 20 år.

20 år. Det kan få många att tveka kring reguljära resor. Det är rimligen betraktat som en lång resa av vilken art som helst. Inte minst när man har 400 miljarder stjärnor att besöka bara just i denna galaxen så blir oddsen att vi är en hållplats väldigt liten. Och det kan vara så enkelt att ingen annan, just nu i vintergatan, kan resa med warphastigheter heller, så att besökare isåfall var tvungna att komma från en annan galax. Miljontals ljusår bort. Hundratals eller tusentals års restid med snabbaste warpmotorn…

Fermis paradox är fortfarande ett bra argument mot att vi inte stött på någon annan rymdvarelse (vad vi vet iaf), men alltså kanske inte just bara mot warpmotorns existens.

En annan sak med detta som är helt off topic är hur mitt nördiga trekkiehjärta än en gång värms av det faktum att Star Trek återigen gett oss visioner och hypoteser som sedan (kanske) blir realitet. Återigen påminns man om Roddenberrys genialiska visioner och hur han i allt från frågor om antirasism, till religion, till ekonomi, till ideologi och inte minst till teknik inspirerat miljoner människor. Visst, serien är också berömd för sina egna tekniska mumbojumbo-jargon. Men i det stora hela har det varit sekundärt nyttan. Eller som NASA själva säger:

”Generally Star Trek is pretty intelligently written and more faithful to science than any other science fiction series ever shown on television. Star Trek also attracts and excites generations of viewers about advanced science and engineering, and it’s almost the only show that depicts scientists and engineers positively, as role models. So let’s forgive the show for an occasional misconception in the service of an epic adventure.”

Att diskutera med folk som har fel

Att diskutera pseuduvetenskap är bland det roligaste jag vet. Men det är också oerhört frustrerande. Oräkneliga är nätterna då jag gått till sängs, störd och irriterad över att inte ha nått fram till en person som har fel.

Gah! FEL!

Kreationister, alternativmedicinare, folk troendens på spöken och oknytt, historierevisionister, antisemiter, konspirationsteoretiker, klimatskeptiker (men även naiva miljövänner) har allesammans orsakat mig mycket huvudvärk pga denna frustration. När man presenterar goda argument i en diskussion, men märker att för varje argument du ger, så möts du av ett nytt motargument som bara blottar nya kunskapsluckor i meningsmotståndaren. Den känslan.

Och det är där skon klämmer. Folk som tror på trams gör inte så av en slump. De gör så för att de i grunden saknar viktiga kunskaper men har enormt mycket övertygelse trots det (eller kanske just pga det). De har helt enkelt byggt upp den där dumheten som de tror på eftersom någonstans långt nere i husgrunden så finns det enorma kunskapsluckor eller defekta byggnadsmaterial.  Bara tänk på alla dessa experter på biologi och geologi som är våra kreationister. I regel har de inte ens läst ämnena på gymnasienivå. Om du inte har det i åtanke, då kan du aldrig begära något av dem i en diskussion heller.

Man stöter alltså på en kreationist som vill diskutera ”fel i evolutionsteorin”. Finns det någon poäng i det då? Ja ibland om personen uppvisar sökande tendenser kan man nå fram men i de flesta fall är det meningslöst. Det kvittar fullständigt hur man lappar och lagar den där defekta murstenen som utgör deras defekta syn på evolutionsteorin om man inte inser att det lär finnas viktigare och mer grundläggande fel djupare i huset. Vissa har inte någon grund alls till sina korthus!

Enda sättet är att styra in diskussionen på deras tro och personliga motiv. Men det gillar de inte. Då är man ”inte saklig”. Trots att det är EXAKT det man är när man vill diskutera deras BEHOV av att evolutionsteorin MÅSTE vara falsk oavsett vad man påvisar.

Det är ett heltidsgöra att lyckas med sånt och jag känner ofta kallet att utföra det. Jag har så svårt att ignorera en diskussion med någon som har fel. Att bara lämna det därhän, blunda och gå vidare.

Men jag har inte längre tid och tar jag mig tid så tar det upp för mycket plats i skallen på mig. Jag har viktigare saker att göra och det är osannolikt att jag kommer kunna fortsätta blogga om sånt framöver.

Den här bloggen går därför ner i (troligen permanent) vila och det lilla jag kommenterar vidare i frågan sker på min personliga blogg istället (den har de som behöver ha det redan tillgång till. Ni andra får fråga snällt.).

Jag önskar skeptikerrörelsen, VoF, humanisterna, oberoende skeptiker, ateister och  kritiska bloggare all lycka och välgång i kampen mot vidskepelse, fundamentalism och okunskap!

På idiotin bara.