The Godless Swede

Sådärja, jag sa ju att jag skulle återkomma med besked om vad framtiden bjöd på. Det gör jag också härmed.

Jag känner som sagt att jag nått till vägs ände med mitt svenska bloggande. Det finns bara så många olika sätt man kan säga samma sak innan det blir tröttsamt att höra, inte minst för en själv. Därför tänkte jag fortsätta arbetet, men på engelska istället. Man når en helt annan storlek på publiken på så sätt och möjligheterna att nå ut till folk ökar.

Jag har själv många ggr beklagat mig över tex hur jag tycker svenska feminister navelskådar egna miniproblem och i princip aldrig uppmärksammar det verkliga förtrycket mot kvinnor som finns i världen. Nåja, jag har ju inte varit bättre själv med att skriva till en liten svensk publik om skepticism då heller… Det är ju trots allt så att i stora delar av världen är ateism antingen förbjudet i lag, eller så pass utanför alla normer att de som uttrycker sig negativt om gudar direkt blir påhoppade. Som trygg svensk kan jag i min lilla borg faktiskt ju göra en liten insats.

En av anledningarna till att jag låtit bli att blogga på engelska är att jag redan testat det och märkt av hur tungt det är. Det tar mycket längre tid att skriva texterna och risken att man låter som en kretin ökar också hur noga man än är. Jag vet att många svenskar anser att de är jätteduktiga på att skriva på engelska och att de t om föredrar det framför svenska. Det får stå för dem – i regel är sådana påståenden mer hybris än sanning. För i regel syns det ganska tydligt att en text är skriven av en svensk. Inte för att den har en massa fel, utan för att man tenderar att försöka uttrycka sig lite för mycket på ”rätt sätt” språkligt att det hela ser konstlat ut. Enkelhet är svårt i andra språk eftersom det är svårt i det egna språket.

Tidigare experiment med geobloggar på engelska har just känts så där jobbiga och onaturliga att skriva för mig. Men jag tänkte ge det en ny chans igen nu eftersom responsen alltid varit så bra från publiken. Jag känner hur en stor våg av hybris och bekräftelsebehov sköljer över mig och den svenska publiken ger mig inte tillräckligt med utmaningar och respons längre. Ja jag vet, pompöst… ;)

Så om du är intresserad av åsikter utklädda till fakta kring ateism, skepticism, vetenskap och politik och inte får stroke av min dåliga engelska, kan du härmed följa mig på min nya blogg, (som ännu inte har så mycket innehåll). Det blir givetvis inte bara allvarliga ämnen, utan jag tänkte hålla en ton av trams så ofta det går för att inte tröttna på mig själv. Ses och hörs!

Länk: The Godless Swede

Vi behöver inte mer Jesus i vården

Jesusmanifestationen (en liten men för de anhöriga väldigt viktig händelse i Stockholm) höll tydligen ett gäng seminarier på temat religion och vård. Jag kommenterar det hela citatvis, men ni kan läsa artikeln i sin helhet här.

All modern vård och omsorg har ytterst sina rötter i kristen tradition och solidaritet med de svaga och utsatta.

Godtyckliga gränsdragningar tillhör retorikerns bäste vän, men inte den seriösa vetenskapsmannen. Det här med att rent allmänt åberopa historia som argument för nutiden är i bästa fall intressant, men i det flesta fall medvetet förvillande och irrelevant. Den nutida humanismen, den sekulära som genomsyrar det svenska samhället, där goda handlingar baseras på utilitarism och individers empati, har inget med kristendomen att göra utan är en rent allmänhuman etik. Om någon vill dra gränsen för rötter i kristedendomen handlar det om retorik, inte fakta. Frågor om etik och moral är äldre än de grekiska tänkarna och om kristna apologeter vill dra gränsen i medeltiden, kan jag dra gränsen i den hedniska antiken eller ännu hellre samtidens sekulära moral med större logik. Historiska arv är fruktansvärt missbrukade begrepp. Jesusmanifestationens kristna har inte mer gemensamt med medeltidens kristna än jag har med antikens ateister. Vi är alla produkter av en mycket modernare historia – den tidigmoderna tidens upplysningar och i de kristnas fall: konservativa reaktionära bakåtsträvanden.

Ordet lasarett kan enkelt härledas ända från Bibelns berättelse om Lasarus.  Många sjukhus startades av kloster­ordnar.

Ja det är sant att klostren bedrev en med den tidens mått mätt bra och sympatisk vård av gamla och sjuka. Så länge katolicismen fanns. Därefter blev det skött i annan regi innan mer sekulär sjukvård här i västvärlden eftersom det inte var kristendomen i sig så mycket som värnade om vård, som det var just klostren som på så sätt knöt traktens bönder till sig beroendemässigt.

Klosten hade en given position för samhällsnyttan. Bönderna fick vård och lite skolning. Munkarna fick mat och råvaror. Om klostren har jag föga ont att säga. Det är den vaga outtalade kopplingen mellan dagens människor i Jesusmanifestationen och dessa munkar och nunnor jag vänder mig mot. De har inte mer relation till eller saker gemensamt med dessa medeltida tjänare än vad den här ateisten har och ska knappast försöka skapa en röd tråd till sina egna behov idag från hur vården via kloster fungerade. Den var mycket mer jordnära – och baserad på ”i brist på annat”. Dagens Jesusmänniskor tenderar att sätta böner framför vetenskap – och det är något helt annat. Klostren, notoriska välkända inrättningar för att vetenskapen öht skulle kunna utvecklas till det den är idag genom sin respekt för även profana böcker, och en tillflyktsort för mången ateist redan på medeltiden, är något helt annat än dagens kristna frikyrkor. Jämförelsen finns helt enkelt inte så som artikeln antyder.

Idag är idag. Det är mestadels i USA som vården skötts av religiösa organisationer idag, i Europa började det efter reformationens slakt av klostren skötas av en rad olika sekulära inrättningar istället bortsett från en del kvarlevande lasaratt i de största städerna. Provinsialläkare tog över i Sverige from 1600talet tex, finansierade av staten, likaså jordemödrar också finansierade lokalt. Men inte ens i USA var kyrkan roll speciellt stor i vården utanför storstäderna på östkusten. I övriga USA var det privat avlönade läkare som gällde. Man ska helt enkelt inte överdriva kyrkans roll i vårdens historia även om den heller inte skall underskattas. Dagens kristna vill gärna dra en röd tråd från medeltidens kloster till fromma sjuksköterskor, men det fungerar inte så.

För övrigt var det inte kristna som uppfann vården heller som påståendet ovan antyder med sin koppling från nutid till klosterväsendet. Egyptier, greker och romare hade en effektiv vårdapparat för sjuka, med etik och moral, långt innan Jesus ens var påtänkt och som på väldigt få sätt alls skiljer sig från den medeltida.

De kristna inrättningarna tog över de antika romerska och var de som skötte en stor del av vården och medicinen under medeltiden bara, för att det så sedan dök upp andra kristna som förstörde apparaten under reformationen. Det var kanske behövligt, för annars hade klostren kanske än idag haft hand om all vård, vilket knappast hade inneburit annat än att forna tiders oftast felaktiga teorier om kroppen än hade styrt. Men innan den moderna vården hann ifatt reformationen så var livet rätt eländigt. 1500-talet och 1600-talets början är rätt usla tider för sjukvården och det är faktiskt inte förrän på 1800talets slut när den sekulära humanismen, mänskliga rättigheter och en vetenskaplig syn på medicin tar över helt som det blir bra vård.

I Sverige hade sköter­ske­utbild­ningen ända fram till för några årtionden starka band med kyrkan och kristen människosyn. Att vara sköterska eller läkare var ”ett kall”. Det var då.Hur ser det ut 2013? frågar sig arrangörerna. Mångkultur, accelererande sekularisering och blind ekonomism har på några år förändrat vårdens innehåll till enbart medicinering och strikt vetenskaplighet.

Med andra ord: Det var bättre när de ogifta sjuksköterskorna neg och tog emot en klapp på huvudet likt pigor som betalning än behandlades som en professionell yrkeskår med status som syntes i plånboken. Ett stort problem för vårdyrkets status idag är just den där gamla statusen att man ”egentligen” ska vilja göra allt gratis om man är en riktigt god sjuksköterska. Inte ska sjuksköterskor strejka för bättre lön, det ska ju helst vara ett kall. Lite så går idealet faktiskt än idag. Sambon som är ssk har faktiskt stött på chefer som använt det som allmänt argument mot lönehöjningar för ssk.

En annan stor förändring som gör pig-statusen på sjuksköterskor befängd är att när sjuksköterskor en gång i tiden skolades i vård så var det mycket just bara omvårdnad och på ett trivialt anekdotbaserat plan. Vad som verkligen var god vård var godtyckliga åsikter eller pseudovetenskapliga dogmer, och bara sällan baserade i riktiga vetenskapliga fakta.

Likt det mesta andra akademiska vält har omvårdnadsteorin utvecklats och det är idag ett akademiskt ämne som det forskas inom. Lägg därtill det faktum att vi idag har speciallistutbildade sjuksköterskor med komplicerade medicinska kunskaper likt IVA och anestesi och det där med ”kallet” blir rätt absurt att åberopa som viktigt. Det osar snarare bara förakt för vårdyrkets status som professionellt yrke.

Visst, en person som verkligen brinner för sina medmänniskors bästa blir säkert en sympatisk person som i teorin låter som en bra människa för vården, men inte nödvändigtvis en kompetent omvårdare eller läkare för det. Evidensbaserad kompetens är och förblir viktigare än något annat inom omvårdnad. Annars har vi, som vi hade förr i tiden i vården, ett gäng tyckare, som kanske menar väl, men som hanterar folk helt okontrollerat, och som t om när de har rätt, inte har något att luta sig åt.

Det är strikt vetenskaplighet, som artikelförfattaren uttrycker sitt förakt för, som idag gör att sjuksköterskor inte sprider bakterier mellan patienter i lika stor utsträckning som förr när allt sjuksköterskan skulle göra egentligen mest handlade om att hålla folk i handen, tala om Jesus, bädda sängen och vara den allsvetande läkarens piga.

Tänk, för 200 år sen dog folk som flugor av epidemier våra sjukhus innan Florence Nightingale lyckades få igenom en rapport om hygienens underskattade roll i vården där Jesus var det sista hon åberopade som en lösning på problemet (och då är hon ändå ett exempel på någon som annars ofta var allt annat än sekulär).

Att dödsfall genom sjukhusepidemier idag är mycket ovanliga beror inte bara på att den strikta vetenskapligheten har gett oss nya fungerande mediciner (tillskillnad från de gamla kristna favoriserade botemedlen; bön, örter, åderlåtning och lavemang), det gav oss ett begrepp om att medicin ibland handlar om att göra vad som är rätt och inte vad folk alltid vill eller tycker.

Du vet, säga ifrån och sätta ner foten när folk okunnigt säger ”ja men min mormor säger att vitkål kan bota cancer” och inte behandla dessa direkt farliga åsikter med respekt. Eller med ett mer relevant exempel: När någon kristen inte vill låta vetenskapen/läkare hitta botemedel mot sjukdomar, pga religiösa skäl. Det kan vara direkt personlig vägran av vård som existerar likt blodtransfusioner hos Jehovas vittnen. Men lika mycket när man vill stoppa stamcellsforskning för oss alla, eftersom man fått för sig att döda fosters rättigheter är viktigare än att miljontals slipper dö av saker som Alzheimer, ALS, MS och Parkinsons. Ni vet, ett gäng härliga andliga sjukdomar som är guds gåva till mänskligheten för att han gillar oss så mycket… Notera att man även drar all stamcellsforskning över samma kant i sin passion för predika fostrens större värde än födda människor. För inte alla stamceller kommer från foster, men all stamcellsforskning motarbetas ändå av Jesus små dåligt pålästa tennsoldater.

Kristendomen överlag har varit ett problematiskt inslag för medicinen (inte omvårdnaden i sig nu, utan just medicinen som vetenskap). Deras, revirpinkande, skråtänkande stenhårda tro på dels antika påhitt som humoralpatologi och ogillande av just vetenskapliga förklaringar på åkommor (än idag hanterar ju inte minst katoliker en rad olika sjukdomstillstånd som om de beror på besatthet, guds straff och annat religiöst betingat som helst om de öht ens skall lösas isåfall skall lösas med trams.) hade kunnat vara så mycket bättre rent historiskt om inte människan som en gudomlig skapelse hade hägrat över alla äldre tiders medicinska (miss)uppfattningar.

Det säger sig självt att så fort du ens tänker tanken på att ”ja men det där är Guds straff/vilja” så står det förhållningssättet stick i stäv med att vilja hitta en naturlig förklaring. Du blir istället nöjd. För du har din förklaring. Och den som är nöjd slutar fundera. Så funkar alla människor.

Således stod den medicinska utvecklingen också ganska stilla under nästan hela medeltiden. Inte för att antikens människor var klokare eller något bättre på spåren än örtlära och humoralpatologi, och heller inte för att kristendomen inte bidrog alls till utvecklingen av den moderna medicinen, men för att den fortfarande i det stora hela kring just medicinsk utveckling var mer i vägen än till nytta rent tankemässigt eftersom den inte då, som nu, är speciellt vetenskapsvänlig som religion. Religiösa inrättningar som klostren i all ära, men det är inte gudars närvaro i dessa hus som gjorde dem viktiga för vetenskapens utveckling, utan den enorma tid folk där hade att just läsa och fundera på saker.

Kristendomen var bra på att förvalta omvårdnaden av folk från antiken och t om utveckla just omvårdnadsbiten till att bli ännu bättre. Men den var direkt usel på att utveckla medicinen som vetenskap när religionens förklaringar hängde över allting som ett antiintellektuellt spöke. Och problemet idag är att omvårdnad inte kan skiljas från medicin, utan det krävs kunskaper i medicin, för att förstå vilken omvårdnad som är bäst.

Överdrift? Nej det är ju exakt det vi ser med detta uttalande från Jesusmanifestationen. Det var bättre förr, när sjuksköterskorna och läkarna var kristna och allt var mindre strikt vetenskapligt. Jag argumenterar bara utifrån vad jag läser.

En röd tråd finns här. Medeltidens dogmatiska ideal lever i Jesusmänniskorna och de förstår inte att anledningen att folk idag väldigt sällan dör av ett benbrott, getingstick eller en förkylning är för att vi har haft en vetenskaplig utveckling som helt utan gud som variabel i någon förklaring, istället bara har försökt ge sig på att förklara allting evidensbaserat. T om goda kristna vetenskapsmän begriper i regel att man inte ska blanda in gudar och profeter i vetenskapens förklaringar. Men i Jesusmanifestationens led finns det inga goda vetenskapsmän. Bara missnöjda bittra reaktionärer som inte hänger med i samhällets utveckling. Och som ni kan se nedan; synd om sig själva tycker de också i god kristen tradition. Det är ju så himla jobbigt att tillhöra de där ynka 2 miljarderna kristna som inte har något att säga till om i världen…

I synnerhet har djupa diken skapats mellan professionell vetenskaplig vård och andliga relationer mellan patient, vårdpersonal och läkare. Att tala om Gud och inre behov med en patient är i dag närmast tjänstefel. Att bedja tillsammans med en patient blir övergrepp.

Humor. Nja om en kristen patient och kristen vårdare ber tillsammans i det privata, utan att därmed undlåta viktiga behandlingar, det finns tid för det, ej stör andra, eller vara frågan om att det bara är en part som vill det, lär det inte var någon som säger något om det sker. Men nu är det inte speciellt många inom vården som ÄR kristna längre och tiden till annat än den allmänna vården är ringa, precis som i övriga samhället. Man kan som kristen inte förvänta sig att demografin på ett sjukhus mer än i några promillen skiljer sig från övriga landets demografi kring kristendom.

Men jag antar att Jesusmanifestationens vänner helst av allt skulle vilja se att det vore ett krav i CVt för vårdpersonalen att vara kristna. För vården var ju så himla bra förr när den var religionsbaserad istället för vetenskapsbaserad som nu…

Lycka till med urvalet på landets sjuksköterskeutbildningar. Om de trodde det var svårt att rekrytera nya studenter nu, så är det nog inget mot hur kravet om bibelbekännelser skulle påverka antalet sökande i negativ riktning. För att inte tala om hur många fantastiska empatiska människor som faktiskt känner att de har ett kall att vårda andra – helt utan att Jesus är med som drivkraft – skulle exkluderas. Men vem behöver väl kompetenta akademiskt skolade sjuksköterskor, bara de tror på Jesus och kan trycka ner böner i halsen på otacksamma läskiga ateistiska patienter så är resten så gott som oviktigt…

Det bästa vore väl kanske präster helt igenom på sjukhusen och slippa all eländig vetenskap helt och hållet? Då blev det ju fart på andligheten. Låt oss bedja bort cancern.. det finns ju så många rapporterade fall i världshistorien där det har lyckats! Inte…

Visst finns det luckor i hur vården fungerar idag. Visst borde man lyssna på mer vad folk vill. Visst borde den har kvadrupla resurser. Visst borde det regna läkare från skyn och visst borde cancer sedan länge vara utrotat. Och visst borde det finnas möjligheter till andlig vård för de som önskade det.

I en perfekt värld. Med obegränsade resurser.

Vården är allt annat än perfekt eftersom världen är allt annat än perfekt – men vägen till en bättre värld och vård (både omvårdnad och medicin) handlar om att utvecklas framåt, inte ta ett endaste korkat historielöst steg bakåt in i medeltida ideal och hysa förakt för sekularisering och vetenskap.

För det är ENDAST dessa ting som gör att vi inte längre mäter galla mot blod och urin och försöker bota franska sjukan, sticksot och moderpassion med verkningslösa örter och bön.

För vården är idag år 2013 på ALLA sätt bättre än den var 1913 och astronomiskt mycket bättre än den 1813, 1513, 1213 och år 13. Utan undantag. Verkligen inget alls med vården förr uppvisade bättre resultat. Om du seriöst tror att nunneklädda religiöst rekryterade sjuksköterskor i något charmigt soligt brittiskt hospital – så som det ser ut i Downton Abbey, var bättre på något alls än dags sjuksköterskor så tror du fel.

Om du tror vården var bättre på att förvalta just dina protestantiska lutheranska andliga behov så stämmer det kanske, men om du tror den kunde behandla din urinvägsinfektion med dagens effektivitet hade du fått fortsätta be på toaletten olyckligt tillsammans med Jesus. Om du tror att patienterna var lyckligare förr, när pseudovetenskaplig vård i regel inte kunde göra annat för dem än ge dem falska förhoppningar, så drömmer du söta verklighetsfrånvända drömmar.

Om du saknar bön vid sängkanten och Jesuskors på väggen så får du väl resa till något missionssjukhus i Afrika och ta in där istället och uppleva lite av nostalgin med andlig vård – ja bortsett från att de där har ännu mindre tid för det pga ännu mindre resurser. Om du vill ha andlig spis i din svenska sjukhussäng så får du väl helt enkelt ringa efter din präst och kolla om hen vill komma. Varför öht ens besöka sjukhuset om du har gud på din sida kan man ju också fråga sig…

Det är trots allt inte sjukvårdens jobb att hantera dina särskilda andliga behov – hur viktiga dem än är för dig eftersom det är vi skattebetalare överens om inte kan finansieras av skattemedel det också.

Dessa får du sköta på din fritid och tacka din gud ifall andra – andligt lyxigare – möjligheter presenterar sig ändå, som tex en religiös omvårdare, som har tid över för dina andliga behov bortsett från sina betalda arbetsuppgifter.

Förövrigt: Varje större sjukhus har sjukhuspräster och kapell/bönerum. Räcker inte det? Nej, för när det kommer till konservativa människor i allmänhet och kristna i synnerhet finns det ingen ände på tramsiga saker att klaga över.

Rasism och kunskap

Man ska akta sig för att fördumma meningsmotståndare. Även när man har forskning på sin sida som finner ett samband. Tidigare har jag sett forskning som finner ett samband mellan konservatism och dumhet. Nu finns även forskning som tyder på ett samband mellan rasism och dumhet. Inte helt oväntat då de flesta rasister utan undantag också är väldigt konservativa. Men samtidigt… Det hänger så mycket på kontext och definitioner.

Om vi byter ut ”dum rasist” mot ”dum rasbiolog” blir dumstruten snarast något man själv får ta på sig då de flesta som trodde på och sysslade med rasbiologi ju var (för den tiden) högt skolade akademiker. Rasbiologi (och frenologi) är ju rasism uppbyggt på felaktiga kunskaper, inte total brist på kunskaper eller att man lider av dumhet öht.

När ett fält i vetenskapen är nytt, likt studiet av människan på ett biologiskt plan var för 100 år sen är vägen till felaktiga teorier inte lång. Man behöver bara gå tillbaka 80 år i tiden så var det betraktat som seriös fullt etablerad vetenskap. Mycket för att nationalistisk ideologi även höll det hela på plats och pusselbitarna passade.

Man vill gärna slå sig för bröstet och tänka att man själv inte hade trott på sådant även om man levde då, men om du var bildad och smart är det väldigt sannolikt att du faktiskt gjorde det.

Det var inte ondska som drev rasbiologer överlag, utan seriöst vetenskapligt intresse som gått fel och som även låtit sig påverkar av nationalism och elitism (och intellektuell elitism och rasism är minst lika gammalt som Platon, inget som uppstått i modern tid).

Den kontextuella logiken för 80 år sen i det hela var stor, men man lyckades fortfarande väldigt dåligt med att se det hela ur ett större källkritiskt perspektiv ur vår synvinkel. Går vi sedan och tittar på det hela med rasism i aktiv form, i politik, så visar oss historien åter att det inte alls är dumhuvuden som står främst i leden. Nationalsocialismen lockade många akademiker vars passion för staten brann lite för varmt likt det gjorde för de flesta bildade under nationalromantikens soliga dagar.

Det är inte samhällets dumhuvuden som går i dessa nationalsocialistiska tåg på 30-talet, utan delar av samhällets bildade elit som var missnöjda med en instabil värld. Många är de som föll för fascismens och nationalsocialismens fagra ord. Smarta som dumma.

Visst, detta var förr, nu är nu. Idag vet vi mer och smarthet definieras rimligen jämfört med hur man förhåller sig till samtidens kunskaper. Därför har också andelen smarta som stöder rasistiska tankar reducerats eftersom vi efter ww2 applicerat stora mängder kritiskt tänkande på den gamla tidens akademiska rasism och därmed nästan helt reducerat den till obefintlighet.

Så är alla bildade skolade akademiker idag ense i frågan om rasism? Nej, det är tyvärr inte så enkelt. Återigen syns det att andra saker påverkar.

För det första, och det gäller historien som nutiden, är människor inte ense om VAD som är rasism. I en del mycket nervösa kontexter blir det rasism att öht ta notis av olika hudfärg. I andra sammanhang krävs det rimligen fortfarande nedsättande eller värderande åsikter. Själv tillhör jag dem som anser att rasism är rasism när konsekvensen av det man säger är baserat på just rasbegreppet och har som syfte att gradera eller värdera negativt. Allt annat är gråzoner som måste ses sin kontext.

Det är tex inte rasism att konstatera att svarta i USA av biologiska skäl är mer mottagliga för diabetes, det är ett faktum som troligen beror på en olycklig kombination av sociala faktorer och den där otrevliga urvalet av ”starka individer” som transporten av slavar över Atlanten gjorde. Jag ser heller inget problem i att konstatera att olika etniciteter med rätt god statistisk sannolikhet har olika små egenheter i sin benstomme som gör att man kan skilja dem åt osteologiskt (står en del om det här). Men i känsligare europeiska sammanhang brukar man förneka att det är så – jag har mött många osteologer i Sverige som helt låtsas som om det där inte finns.

Jag har läst osteologi och minns att vår nyanserade lärare i det just nämnde att Europa och USA har olika syn på det där med rasskillnader i benstomme och att man som osteolog i Sverige gärna hävdar att ingen finns. Det säger ju sig självt att något unket ligger begravt om åsikter och rädsla för att säga fel saker kan avgöra sanningshalten i en naturvetenskaplig fråga år 2013. Att Europa och USA skulle ha olika sanningar är givetvis idiotiskt.

Allra minst för att det inte finns något värderande i frågan. Ingen påstår ju att det är kopplat till förmågor och egenskaper. Som med all forskning nära problematiska ämnen måste man dock givetvis alltid formulera sig bra och det gör ju osteologerna som studerat rasskillnaderna numera.

Vi befinner oss just nu i en värld där de kulturella skillnaderna i vad som öht kallas rasism är så pass stora att det gör resten av frågan märklig.

Det verkar snarast vara så att fördomar hänger samman med dumhet och rasism är ofta en fördom. Men bara i kontexter där vi är ense om vad som är fördom och rasism först. Lite som diskussioner om ideologi överlag faktiskt. Sitter man längst till höger eller vänster blir alla andra vänster eller höger och nyanser blir osynliga för en. Är man libertarian har man svårt att acceptera att en socialliberal också är till höger politiskt. Och en kommunist skulle skratta åt påståendet att socialdemokrati är riktig vänster.

På samma sätt blir allt på fel sida om den totala antirasisten lätt rasism.

Det är även så att jag starkt betvivlar att de flesta av dem som verkligen ser sig själva som totala antirasister utan fördomar om andra raser/etniciteter är så där fantastiskt fördomsfria som de själva kanske tror. Du kan ju själv fundera på om du hellre bor i centrum av Malmö än i Rosengård och så fundera lite på vad ditt val baseras på för olika variabler. Innan du säger ”närheten till allt centralt yada yada…” som argument du först vill säga så kan du ju reflektera över följande erbjudande: Du får en nyrenoverad lägenhet gratis i Rosengård.

Inte? Hellre den nedgångna 1an för 10 papp i centrum?

Jo Rosengård är ju socialt otryggt. Men faktum är ju att risken att du blir nedslagen utanför din dörr är flerfallet större i centrum av Malmö än i Rosengård. Merparten av alla fall av misshandel, rån och annat skit som kan få en att känna sig otrygg sker på skitplatser som Malmö centrum, Sthlms centrum, Göteborgs centrum och inte i dess fattigare förorter.

För det intressanta är inte fakta här utan någon slags märklig etnisk trygghet/identitet. Det intressanta är hur vi struntar i fakta till mans och ändå skulle välja den sämre lyan ur säkerhetssynpunkt påverkade av överdrivna bilder av farligheten mot en plats – som ju helt baseras på klientelen där.

Jag har inga större problem att erkänna att jag känner mig tryggare på för mig själv etniskt homogena platser likt Sjöbo, hur irrationellt det än är rent intellektuellt. Troligen för att jag lyder under någon korkad medfödd instinkt som styr mina preferenser och rädslor som är svår att besegra mentalt. Visst, nu styr inte trygghetsbehovet alla våra vistelseval, men att förneka att det finns där, åtminstone i bakhuvet, är oärligt.

Det intressanta är hur vi till mans faktiskt har fördomar om folk från andra kulturer och att vi är benägna att medvetet och omedvetet göra val baserade på dessa fördomar. I bästa fall lider du inte av paranoid irrationell rädsla för invandrare eller deras bostadsort.

I bästa fall handlar det istället om exotism, där allt multikultur ”är så himla bra och fräckt” att du egentligen mest sysslar med fördomar mer än den värste sverigedemokrat utan att veta om det. Att tex tillskriva folk från sydligare kulturer en massa positiva egenskaper så som öppenhet, värme, känslosamhet är faktiskt inget annat än fördomar eftersom det är att tillskriva etniciteter egenskaper.

Dina intentioner åsido, men om du seriöst tror att italienare är hetlevrade matälskare, afrikaner har rytmen i blodet, thailändare så otroligt gästvänliga, greker känslosamma och inte minst ställer det mot att då sätta svenskar som motsatsen till dessa positiva epitet så lider du själv av tankar som bygger på fördomar och överdrivna generaliseringar, bara riktade åt andra håll.

Det är inte motsatsen till fördomar, det är bara en annan sida av samma mynt. Och precis som med rädslan för att bo i Rosengård också bygger på en del portion sanningar (det ÄR ju ett område med social misär där etniska svenskar* är i minoritet) så bygger föreställningarna om kulturella etniska skillnader på statistiskt säkerställda fenomen kring kollektiva inlärda kulturella fenomen som verkar kunna gå att tillskriva etniciteter med ganska okej sannolikhet.

Men på det rationella planet är det fortfarande en generalisering och därmed en fördom. 

Lite som det är en generaliserande fördom att påstå alla rasister är dumma i huvudet faktskt. För om inte alla rasister är dumma är inte heller alla ickerasister är smarta och då står vi med en märklig beviskedja av svag generaliserande orsak-verkan.

Då är dumhet bara en kontextuellt beroende delvariabel som kan stämma ibland och inte förklaringen till att folk blir rasister.

Inte så värst god vetenskap. Apropå smarthet då.

Den gemensamma faktorn alla rasister emellan är därför snarare vad det är för kunskap man har i frågan eller om man fått felaktig kunskap – (ja när vi öht enats om vad som är rasism först och främst.)

Jag tror att vi kan vara ense om att rasism måste bekämpas för allas trevnad. Men att springa runt och kalla rasister för korkade, för att en viss sorts rasism/fördom just stämmer in på det statistiska faktumet är inte speciellt smart – eller produktivt ur bekämpningssynpunkt. Vi ser ju hur bra taktiken att håna och förlöjliga sverigedemokraternas fördomar om invandrare går… De som gör så framställer sig själva som okunniga och den defensiva känslan hos de utpekade dumhuvudena lär ju spä på deras övertygelser.

Bildning lär troligen hjälpa både smartare och möjligen även dummare rasister till bättre insikt, inte minst för att dumma rasister inte når någon framgång med sina idéer innan det dyker upp smartare rasister och hjälper dem formulera det.

Samtidigt skadar det nog inte med lite bildning kring självinsikt om vad fördomar är och att vi alla har dem för världens alla antirasister också innan de sätter sig själva på en för hög tron.

Nej jag vet, man ska kanske inte förakta beviset som visar att en redneck är dum i huvudet och det är pur inavlad dumhet som gör dem till rasister och inget annat egentligen. Det är fakta som är bra att ha och som givetvis lär besvära smartare rasister pga guilt by association. Men om det nu överraskade någon är det väl betydligt mer intressant ur lösningssynpunkt att studera smarta(re) rasisters motiv och argument och istället bemöta dem punkt för punkt?

Visst, ett ”han är fan dum i huvudet” behövs till slut ibland också. I totally know the feeling…

(*Ja jag använde det obegripligt laddade begreppet ”etnisk svensk” ovan – och med det menar jag för definitionens skull en person med genealogisk härkomst så pass långt tillbaka i tiden att den inte själv identifierar sig med någon annan nation kulturellt längre. Dvs den som ser sig själv som 100% svensk rent etniskt – och det brukar rimligen ta ett par generationer innan folk gör det. Själv har jag tyskar, danskar, valloner och en rad till märkliga etniciteter i mitt släktträd, men min identitet är svensk för att det är så pass långt tillbaka att jag inte har någon personlig koppling till det andra – även om jag så skulle vilja ha det. Jag använder alltså ordet etnicitet i stort som en social konstruktion. Ingen rasism i det öht)

Passionerade ämnen och förlorad vänskap

Jag har flertalet vänner och bekanta som är kristna/troende. Det berikar min tillvaro på många sätt, inte minst för att man kan få respons på saker ur andra perspektiv än bara vad andra ateister tycker. Väldigt få saker i livet skulle bli tråkigare än ett totalt medhåll. Så länge mothuggens bärare är bildade och kunniga och framförs med en respektfull ton till mig som person är jag alltid intresserad av att lyssna.

En nackdel blir dock att jag lite känner mig nödgad att vingklippa mig själv i diskussioner och aldrig bli så hård som jag skulle kunna bli eftersom ämnena sällan blir så viktiga att en förlorad vänskap känns ok. Beteendet spiller t om över, så att jag utlämnar en rad olika sorters argument av mer personlig eller känslig art rent allmänt ur religions/vetenskaps-diskussionerna även där de inte är med. Jag är inte direkt den tigerhaj jag en gång var på nätet.

En sak ska religiösa överlag ha cred för: De tål mer än vad politiska meningsmotståndare gör och de tål i regel mer än vad jag själv gör i nästan alla ämnen. Jag skulle troligen dumpa vänskapen med folk för mycket mindre än det jag själv utsätter andra oliktänkare för. Jag försöker alltså på inga vägar alls hävda min egen tålmodighet och snällhet här. Nej jag kan vara riktigt jävla dryg mot meningsmotståndare och jag har verkligen noll tålamod med dumheter riktade mot mig själv. Möter jag på någon talförd idiot tenderar det alltid att eskalera bortom all rim och reson till en uppsjö fulheter.

Thomas Jefferson kläckte ur sig något som handlade just om det där med vad vänskap var. Hur saker som religion, politik och andra åsiktsskillnader inte skulle få komma i vägen för vänskap. En tanke som låter fin, men som i praktiken är rätt märklig. Vad är vänskap byggd på om man är totalt oliktänkande i alla sorters värderingar? Någon märklig slags personkemi? Inte oviktig, men samtidigt ytlig i jämförelse. Någon själavänskap existerar ju inte. Man blir snarast något slags mental KK om man egentligen inte delar några åsikter och värderingar.

Enskilda frågor kan skilja goda vänner åt, utan att vänskapen förstörs, så länge åtminstone en part är beredd att kompromissa eller inte värderar frågan lika högt som den andre. Men om du är en person med kunskaper så har du i regel också åsikter om mycket. Med stora kunskaper i ämnen kan också ödmjukhet komma, men samtidigt också även insikter i andras dumheter. Tex: Ju mer jag kan om vetenskap, desto svårare blir det att tyst acceptera att någon sprider pseudovetenskapliga åsikter eftersom jag då också i regel är väldigt intresserad av ämnet och har en känslomässig koppling till det – som man alltid har kring sina passioner.

Du kan som jämförelse säga hur mycket dumt du vill till mig om knyppling, mina ringa kunskaper och obefintliga intresse av det gör att min passion att rätta dig kommer vara låg om den ens tänds alls. Men om du börjar svamla på om något som jag tycker mig ha god insikt i, så kan det hända att det blir svårt för mig att behålla det goda humöret även gentemot bäste vännen.

Det är en balansfråga. Är en vänskap, hur ytlig den än är, värd att offra för varje enskild sak där man skiljer sig åt? I teorin är den givetvis inte det. I praktiken blir det omöjligt att gradera. Man kan bli dödsfiender för ingenting och man kan skaka av sig hårda bråk kring ämnen man bryr sig mycket om i andra lägen. Jag brukar personligen försöka hålla det på en sådan nivå att när man hånar mig som person, tex är nedlåtande, då passerar man en gräns där den fortsatta vänskapen avgörs stegvis för varje kommande meningsutbyte som följer. Säg en sak till fel, och det är över. Om man så har känt varandra i 30 år.

Jag skulle tro att sociala media likt facebook, mer än något annat i mänsklighetens historia har agerat vänskapsdelare eftersom det mentala KK-snacket från verklighetens möten ”vänner emellan” inte kan dölja allt längre. Nästan alla vänskaper jag själv har brutit eller blivit bruten med de senaste 10 åren (medvetna ageranden då, vänskap som bara runnit ut i sanden ej inkluderat) har skett där. Någon har malt på lite för ofta med idiotiska värderingar. Någon har ogillat värderingar jag själv presenterat. Tex har folk brutit med mig efter att jag klankat ner på SD och vänster-partierna. Politik är avsevärt mer känsligt än religion.

Det leder mig in på en liten slutpoäng. Om du politik är så jävla känsligt att folk som får sina ideologiska värderingar ifrågasatta blir så upprörda som de nu blir? Säger inte det en hel del om hur lite vett och kall logik det faktiskt finns i politik överlag. Hur hjärnan verkligen är på konstant semester så fort det handlar om vad Reinfeldt, Lööf, Sjöstedt, Hägglund, Fridolin,  Björklund, Åkesson, Löfven och de andra populisterna predikar…

Det är skrämmande att tänka på, men religionsdebatter är ofta avsevärt mindre emotionella och vänskaperna består bättre där…

En berättelse om supersmarta foster, pungar, döden och en massa päron och apelsiner.

baby

En populär meme på nätet är bilden av två ofödda barn som för en konversation i livmodern om huruvida det finns något efter födseln, tex en mor. Analogin är ateisten vs döden och mötet med en gud där födseln står för samma sak som döden och den omötta modern som den då lite mer insiktsfulle kristne bebin tror på symboliserar gud.

Den kan rent skenbart verka rätt lurig, men bara om man inte tänker efter, vilket massor av kristna inte gör (vilket jag efter en lång diskussion idag blivit varse om). Med tanke på hur utomordentligt populär bilden är på sociala medier bör den åtminstone bemötas. Nu ska jag analysera sönder den tänkte jag och följande läsning kan därför bli väldigt lång precis som det alltid blir när jag sätter igång. Men den som är intresserad av personangrepp, fula ord och allmänt hån bör ändå läsa vidare. Ni andra kan ju läsa Bamse eller Bibeln istället. Kan dock inte lova att det innehåller mindre av den varan, åtminstone i bibelns fall.

Vi tar det lite så där punktvis för ordningens skull.

Vi börjar med det rent visuella intrycket. Jag kan inte låta bli att se det hela, med två talande foster som något som osar pro life -som sekundärt eller kanske primärt budskap. Två fullt tänkande individer i livmodern. Det hela blir än mer absurt för mig när jag får Lennart Nilssons filmer åtanke och de metoder han nyttjade för att kunna filma dem. Bla är det väldigt vanligt att liknande bilder arrangeras, av döda foster, eftersom det är väldigt svårt att fotografera inne i livmodern. Jag kan bara inte släppa tanken på att det vi ser kanske är två döda barn, i ett pro life-budskap, i en komisk meme.

Genast mår man lite dåligt. En tredje aspekt av det hela är att man rent allmänt tar ner diskussionen till en nivå där frågan är något som kan avgöras av foster. Att likställa en ateist med vad som bäst kan beskrivas som ett okunnigt spädbarn, åtminstone rent intellektuellt är i sig givetvis ett medvetet drag. En annan visuell aspekt är layouten på texten. Valet att radbryta rubriken ”Do you think…” Så att den sticker ut. Det tolkar jag som fullt medvetet och för att antyda att det är den religiösa som tänkt efter, inte ateist-babyn som borde göra det. Det är svårt att tolka det annorlunda faktiskt. Men visst, en liten inledande smädelse eller tre tål man väl som gammal ateist… Nu till de massiva problemen med ”poängen”.

För det första vill jag poängtera en sak som jag under min diskussion idag hela tiden blev varse om – och det var att religiösa glömmer att om det är en analogi, så måste det man jämför vara lika – så att man inte jämför apelsiner med päron. Och om tvivel kring likheten råder eller om den utpekade protesterar, då bör man åtminstone kolla upp med de utpekade, om de kan känna igen sig i analogin, eller om de kan finna fel eller luckor – och kanske lyssna på deras protest. Idag blev jag varse om att DET gör inte religiösa som bestämt sig för att en komisk analogi om ateister stämmer. De maler på istället. Bara det i sig är en rätt dryg sorts förolämpning. Analogier mellan ateister och något korkat amöbadjur i sig är helt ok, men för guds skull – jämför rätt saker åtminstone bara.

För det andra jämför man alltså födelsen med döden. Det protesterar jag mot av flera skäl. Till att börja med är födelsen en objektiv förändring av vistelse för fostret. Som om man flyttade från Vollsjö till Stockholm. Förvisso början på något nytt, men inte samma sak som den totala början på existensen eller slutet på den samma. Döden är även i den mest optimistiske teists perspektiv aningen mycket mer än födelsen minst sagt. Det är ju därför som teister i pro life-rörelsen ofta kämpar för fosters rättigheter, eftersom de inser att just födseln i sig inte markerar tillnärmelsevis lika mycket som befruktningen gör. Nu går det ju inte att göra en analogi på det logiska sättet med två jämförbara fenomen som tiden innan befruktning och tiden efter döden, vilket i sig då givetvis gör analogin meningslös hur man än gör.

Även om man tror på att döden innebär att själen reser vidare så tror jag inte att någon vill jämföra det med det lilla steget som är när fostret lämnar livmodern. Döden är något finit (i den här existensen åtminstone, det är inte födelsen). En mer korrekt jämförelse vore istället döden vs tiden innan man ens fanns som foster. Dvs två enligt vår existens kännedom – icke existenser – som kräver tro kring för att man ska tro annat. Jag fanns inte innan jag fanns och jag finns inte efter min död heller. Så ser en ateist på saken i regel och det borde inte vara så himla svårt för en teist att åtminstone förstå.

Det tredje problemet här är att man jämför en svårlöst fråga med en omöjlig fråga. Det är vad vi vet och känner till rimligen så att döden och vetskap om livet efteråt aldrig kan uppnås utan att man dör och därmed inte tex kan förmedla kunskap om detta till andra. Inget tyder heller på att det är en kunskapsfråga – likt det är för ett funderande foster i livmodern. Så redan där faller det försvarsargumentet (som jag har hört till leda idag).

En engångsväg som inte ens går att se änden på så att säga. Födseln är däremot motsvarande bara en dörr som öppnas och som man rent hypotetiskt både kan titta igenom innan man lämnar livmodern – eller bara ha kvalificerade funderingar kring i livmodern. Liknelsen med jordens kärna kommer den här gamla geologen i åtanke. Det är väldigt osannolikt att vi någonsin kan besöka den och exakt ta reda på hur den ser ut och är. Men vi kan göra en massa annat som ger oss en massa andra goda ideer om den eftersom svaret inte är omöjligt att nå, bara väldigt besvärligt.

Men besvärligt och omöjligt är inte samma sak. Inte alls.

Det är samma sak för våra två tänkande foster ovan. Och nu kommer vi in på fjärde punkten. För om vi har två foster med förmågan att kunna tänka avancerade existensiella frågor likt den ovan, så kan de också tänka kring rimligheter och möjligheter och förstå skillnaden mellan omöjligt och svårt. Och om vi talar om riktiga foster, dvs foster som inte alls kan tänka så där existensiellt som de kan ovan, ja då faller frågan faktiskt direkt. Man kan inte ha bägge ting – ett foster som både kan tänka – och inte kan tänka när det börjar fundera likt en annan skulle göra.

Just det i sig gör frågan ogiltig faktiskt. Ni vet, när ateister säger: Be din gud göra en sten så tung att gud inte själv kan lyfta den-ogiltig. Något som faller på att det mer är en ordlek än det konkreta som är logiskt möjligt. Frågan måste vara giltig.

Det handlar liksom om story logic här. Jag begär inte ens realism faktiskt. Jag begär inte att vi ska ha den faktiska kognitiva förmågan hos två ofödda barn – som är extremt ringa och som INTE innefattar ”finns det en mamma utanför” – något alla med grundläggande kunskaper i biologi eller pedagogik känner till.

Ett ofött barns hjärna är så primitiv att allt handlar om behov. Hunger. Värme. Och signaler utifrån som den förnimmer är inget den kan kognitivt reflektera över alls. Några tankar kring ”jaget” finns inte. Allra minst på en existensiell nivå. Den når man i sin basalaste form i regel först efter ett år som nyfödd, men det dröjer upp mot 5års åldern innan förmågan att verkligen förstå vad andra individer är och att man själv är en individ når en ordentlig utveckling. Innan dess är det behovstankar utan självreflektion. (Det kan jag presentera en massa läsning om ifall någon är intresserad.)

Men som sagt, strunt i det nu, vi talar om story logic – alltså kontextuella sanningar – här. Vad är det bilden ovan visar? Jo foster som uppenbarligen kan tänka väldigt mycket djupare än foster kan i verkligheten, och vi kör på det. Då hävdar jag att om man kan tänka A så kan man tänka B enligt logiken – dvs kan man ställa frågor kan man också fundera på svar. Det är nämligen exakt så all mental utveckling fungerar på ett artplan. Det är därför som vi idag inte sitter håriga på savannen och kliar på pungen utan istället kan sitta och klia på pungen på en rymdstation som cirkulerar kring Jorden. För att utveckling är ett resultat av tankar och att utveckling kräver tankar. Det går inte att lösa ett problem om man inte tänkt frågan först och tänker man frågan börjar man alltid fundera på en lösning.

Dvs om man är smart nog att kunna tänka kring att det finns något bortom den värld man befinner sig i, då är man också smart nog att kunna reflektera kring huruvida det GÅR att tänka kring det i det här fallet. Det smarta fostret på bilden ovan har uppenbarligen den mentala förmågan att ställa en fråga, då kan det också fundera över möjliga svar. Det är det man gör när man ställer frågor – även om man kommer fram till fel svar.

Det är också så människan gjort under sin resas gång. Vi ser en blixt på himmeln på savannen för 100 000 år sen, släpper pungen och gömmer oss i rädsla och total ovisshet om vad vi såg. Efter ett tag börjar någon fundera på om blixten, som ju är skrämmande och mäktig, kanske har att göra med en andlig värld. Och så blir blixten och dundret Thor som kör med sin vagn över himmeln kastandes Mjölnir mot diverse jättar. Och den förklaringen godtar man rätt länge och den gör en kanske lite mer trygg eller skrämd, åtminstone inte längre oviss, tills man, som alla smarta människor börjar göra med tidens tand och tillräckligt med accumulerad kunskap börjar göra: Fundera på om nödlösningssvaret faktiskt inte stämmer och just kanske är ett nödlösningssvar.

Faktum är att som smart människa behöver man inte ha ett svar på vad blixten är, man kan däremot identifiera vad som bara är grundlösa påståenden om det ändå. (Det är det som är kritiskt tänkande, men det är en annan diskussion.)

Jag hävdar att om vi ska följa story logic här, med två ytterst smarta foster som har förmågan att reflektera över sin existens i så här abstrakta termer så att det OBS, VIKTIGT: Blir en likvärdig analogi till hur en ateist faktiskt funderar kring döden och mötet med ev gudar, så kommer vi förr eller senare få se ett foster så pass smart, så att det åtminstone kan reflektera över om den KAN få svar på frågan eller ej.

Ursäkten jag möttes av här, och det var också här som jag slutade komma någon vart med personen i diskussionen var att några sådana barn finns inte och födseln förblir ett mysterium för fostret.

Det som den inte helt dumme läsaren här direkt, precis som jag känner nu, är givetvis stor frustration. För det första talade vi om story logic här. Dvs om barnet kan tänka A kan det också förr eller senare tänka B. Det är så intelligens funkar – även i sin lägsta form. Alternativet till story logic är totalrealism och då kan barnet överhuvudtaget INTE tänka existensiellt och undra om det finns en mor efter födseln. Problemet med realism är att då blir analogin direkt ogiltig.

Ett kognitivt outvecklat foster vs en vuxen tänkande ateist. Inte ens den mest arrogante teist skulle påstå att vi befann oss på samma nivå frågemässigt. Eller jo, det skulle det kanske finnas en och annan självgod pungkliande primat med gudstro som gjorde, men det lär åtminstone inte vara den allmänna andemeningen här.

Den andra precis lika irriterande aspekten är att det är fullständigt irrelevant ifall jag har den mentala förmågan att lösa ett problem eller inte för problemets lösbarhet. Om jag är en femteklassare som inte kan lösa derivata på gymnasiematten så beror det inte på att det inte går att lösa, utan på mig. Men ta tillräckligt många femteklassare och tillslut kommer du också hitta en som kan lösa det. Helt enkelt för att femteklassare dels har den mentala förmågan till det men framförallt då – för ATT det går att lösa.

Religiösa brukar, trots att historien med bortglömda religioner efter vartannat hävda att Gud finns även om folk inte längre tror. Det är kanske så, det vet vi inte. Vad vi däremot vet är att vissa naturliga saker är universellt sanna oavsett vad jag som tänker och tycker kring det och käftar jag emot sysslar jag med sk argumentum ignoratuam. Man brukar ogilla att använda ordet sanningar i vetenskapen för att slippa associationen till religiös arrogans, men universella sanningar finns det gott om. Det handlar om matematik, det handlar om logik, det handlar om existens, det handlar om konsekvens av händelser osv. Där det finns saker som går att med total repeterbarhet och determinism går att skapa, finns det också universella sanningar.

Dvs även om vi har ett mycket märkligt och ologiskt foster som kan tänka existensiellt kring sin existens, men som sedan trots detta smått mentala mirakel inte kan tänka i andra mer kritiska frågor, så är det irrelevant för huruvida det GÅR eller INTE går att besvara. Och det är viktigt för att analogin ska vara giltig. Annars: Päron och apelsiner.

Vad som sker efter döden (om något sker) är alltså (vad vi åtminstone vet) ett universellt mysterium – inte minst för att det inte verkar gå att falsifiera eller verifiera. Livet efter födseln, en okänd sak för det mirakulöst selektivt intelligenta fostret, är bara en för DEN individen obesvarad fråga.

Päron mot apelsiner. Så oavsett hur man än definierar fostrets förmågor och begränsningar blir själva frågan i sig inte en jämförbar analogi med hur ateisten funderar på döden – pga frågans egen natur egalt den som ställer den.

Jag är inget smart foster som saknar förmågan att besvara en besvarbar fråga pga att jag är ett hjälplöst foster utan kunskaper eller instrument som kan hjälpa mig till en slutsats. Jag är en fri individ som med teknik enkelt skulle kunna besvara frågan om jag befann mig i livmodern – men som aldrig skulle kunna besvara frågan om döden.

Alltså, päron och apelsiner. Det här med frukt kan inte bli mycket mer tydligt eller hur?

Jo jag kan ju ta livet av mig. Problemet med det är ju att det dels omöjliggör kommunikation om vad jag såg med andra, dels är riskabelt eftersom kanske helt enkelt ganska sannolikt bara dör. Dvs problemlösningen är farlig och också icke förmedlingsbar även om den visade sig inte vara det totala slutet. Dvs meningslös att ge sig på. Så vi kanske ska kalla den lösningen för meningslös, snarare än omöjlig. Bara för semantikens skull om inget annat.

Och nej, åberopandet av att tala med döda andar räknas faktiskt inte som argument för att man kan lösa frågan. Öht inte alls. Därför att det är trams.

Det är alltså en omöjlig uppgift att lösa på ett sätt som innebär att någon annan kan få reda på svaret. Så är det inte med livmodern och det tänkande fostret som öht var intresserad av frågan. Det är det ”bara” svårt.

Så när kristna tycker att det där är en kul analogi är det för att de gör flera saker fel i tänkandet. Här kommer det hela sammanfattningsvis:

  • För det första verkar de inte förstå att ett sådant där foster blir en ologisk paradox. Antingen är det för outvecklat för existensiella frågor (verkligheten) eller så är det så där övernaturligt intelligent, men bara selektivt i frågor som inte sabbar memen. För smart är inte ok, så att det kan börja undersöka omgivningen kring livmodern med vetenskap tex.
  • Det andra är alltså frågans natur där man skiter i hänsyn till om fostret kan eller inte kan. Går det att besvara alls vs är det bara svårt. Det är skillnad på dessa ting. Stor skillnad.
  • Det tredje är att om man benhårt och tjockskalligt vidhåller att det här är en bra meme, trots att man inte alls kan förklara varför på ett logiskt och fungerande sätt, likt det jag stötte på idag, så gör man faktiskt inget annat än kallar ateister för okunniga om sin egen ateism när vi med rätta protesterar mot vad som bevisligen bara är en felaktig analogi. 

Slutligen. Konsekvensen av att den här memen skulle stämma så som kristna lustigkurrar tycker är följande: Det innebär att ateister är lite okunniga som är naivt osäkra kring svaret på en fråga som man får svar på så småningom. Det är ju den gulliga andemingen i budskapet ovan.

Om man ska kalla mig som ateist för okunnig (vilket memen ju gör, och vilket jag skulle tåla) så ska man åtminstone få rätt på analogin – annars avspeglar memen något helt annat – nämligen kristna människors stora okunskaper om ateism, hjärnor, psykologi, logik och story logic, existensialism och allmänna filosofiska frågor kring existensen av saker och möjligheterna att bevisa dessa, eller inte.

Vilket då givetvis ÄR allt den här memen ovan gör och vilket på sätt och vis är ganska komiskt, men jag kan inte låta bli att vilja hjälpa alla kristna att inte falla dit eftersom det inte finns något sorgligare än någon som skrattar åt andra och gör bort sig själv på vägen.

Så snäll är nämligen jag. ;)

Det proportionslösa tänkandet

Att frukta det som inte är farligt och inte frukta det som är farligt – det är något som alla människor gör. Även jag gör mig skyldig till det ibland. Men även med ursäkten att den bäste av oss inte alltid tänker rationellt är det ett ämne värt att belysa. För endast genom att vi tänker rationellt kan vi agera rationellt.

Inom religionen ser man t ex hur folk är mer rädda för en Gud de inte vet finns än problem som uppstår när man dödar i denne Guds namn. Jag begär inte empati nu, utan bara proportioner. Att säga att man ska döda någon, eller många andra, för att de t ex har ritat en teckning av en gudomlig gestalt, eller lever i förhållanden som inte är ok enligt religionen eller bara helt enkelt inte har tolerans med kritiker – och dödar dessa likt vi ser drabbar massor av sekulära bloggare i mellanöstern inte minst, är att inte besitta förmågan till att tänka i proportioner.

Visst, det finns värderingar inblandat i detta, men proportionstänkandet är också en faktor. En seriefigur mot någon annans liv – det är ett tecken på väldigt förvrängda proportioner.

I vardagen är det annars proportioner kring faror som visar på de mest absurda feltänk. Folk är rädda för att flyga plan, jätterädda, men sätter sig utan att blinka bakom ratten på en bil, trots att sannolikheten att du ska dö i en bilolycka är enormt mycket större än i en flygolycka. Eller ännu hellre: En motorcyklist som åker hojen till stranden en vacker sommardag som fruktar att en haj ska äta upp honom när han badar – i svenskt vatten. Proportionslös rädsla i vardagen.

Apropå hajar då. Rovdjurshatare i västvärlden målar gärna upp bilden av farliga rovdjur som KAN döda – inte minst döda små barn för att det ska bli extra behjärtansvärt. I själva verket rapporteras det noll dödsfall per år där rovdjur i det fria har dödat människor. Dör det folk av björn och varg är det alltid frågan om fångade eller i zoo uppväxta djur med beteendestörningar och utan naturliga flyktvägar.

En och annan aggressiv jakthund som angriper varg eller björn räknas knappast heller som varken barn eller människor i sammanhanget ifall någon undrade. Javisst vi kan alla till mans skrämma upp oss kring rovdjur om vi vill. Be någon tänk ut en skräckberättelse med ond bråd död och hemska varelser och monstret i det blir ju oftast ett rovdjur – och inte ett betesdjur. Vi tänker alla så, eftersom det ju efter årmiljoner som primater i naturen har varit så att rovdjuren har varit våra konkurrenter. Och kanske, djupt inne i oss, finns spåren av en primal rädsla för huggtänder, rotade i att vi som små gnagare var lätta byten på en svunnen savann. Men i det stora hela är annars rovsdjursskräck rimligen mer rotat i att vi sen barnsben tutas i sagor om stygga vargar och liknande.

Det handlar därför om att tänka logiskt. Och framförallt alltid vilja göra det. Vad är det som är farligt i naturen? Är det inte ganska mycket mer vettigt att frukta älgkor som vaktar sina kalvar och som faktiskt dödar enstaka människor då och då? Hur många ggr sitter jägarna och berättar skräckberättelser om alla de som varje år dör av någon eländig sjukdom efter att en fästing bitit folk?

Det stora problemet uppstår inte bara i uppfattningen i sig om vad som är farligt eller inte farligt, utan i hur vi sedan agerar. Folk som inte är religiösa tar t ex hänsyn till att det finns religiösa som ser seriefigurer som något man kan släcka en annan människas liv för. Det är knappast ok att man står vid sidan och inte säger ifrån. Visst, av rädsla kan man låta bli att säga saker, men när man aktivt tar strid FÖR de proportionslösas dumheter, då spelar man en annan sorts match.

Det samma gäller också rovdjurspolitiken. När man tar hänsyn till att det finns människor som säger att de är rädda för att låta deras barn leka ute, eftersom det finns varg i skogen, så ger man efter för andras proportionslösa dumheter. Det ska man inte göra. Man ska upplysa dem om att risken att deras barn blir skjutet av ett vådaskott när pappa rensar den gamla vargdödar-bössan är astronomiskt mycket större än att vargen dödar lillan. För vargen – den fria sorten i naturen – har inte i modern tid dödat en endaste människa, varken vuxen eller lintott.

Att vara rädd för vargen – på riktigt – för sitt lintottiga barns skull – är bara snäppet mer sansat än att vara rädd för spöken. Och det är inget man ska linda in i snälla ord heller.

Det är varje sansad människas plikt om att upplysa folk som tänker utan proportion kring faror eller brott mot något de håller kärt – att de gör så – tills det går in i huvudet på dem i betydligt större mängd än det gjort innan. Jag kan inte se några förmildrande omständigheter mot att låta de proportionslösa får diktera något. Att det finns psykologiska förklaringar bakom den proportionslösa skräcken kring kontroll osv är heller ingen ursäkt.

Samtidigt finns det komplicerade frågor. Ta tex svininfluensan för några år sen och även efterdyningarna idag med pandemrixkomplikationer. Här har vi ett moraliskt problem. Dels skrämmer man upp folk kring en influensa som dödade avsevärt mycket färre folk än vanliga influensor gör varje år, men dels så var den i de fall folk fick den troligen oproportionellt farlig ATT få. Hur gör man då? Ropar varg som man gjorde eller tonar ner allt? Svårt att säga. Rätt gjorde man troligen inte – varken i larm eller agerande men någon självklar lösning på hur man skulle agera finns heller inte.

En del frågor är alltså svåra att åberopa den solklara rationella vägen i. Men de flesta andra, likt flygrädsla, vargskräck eller seriefigurer, är knappast speciellt svåra. Där finns det alltid ett uppenbart bättre sätt att tänka och ett påtagligt sämre.

Ogooglebart

Google som ju har det inofficiella mottot ”don’t be evil” trampar rätt så snett när de påverkar det svenska språkrådet att inte ha med ordet ”ogooglebar” på sin lista över nya förslagna ord. Det i sig är värt en lång diskussion om arrogans, dumheter, skitstövelmanér och allmänt osympatiskt agerande från världens kanske mäktigaste bolag.

Vad jag desto mer tänkte diskutera är just det faktum att väldigt mycket ÄR ogooglebart.

Visst, mycket beror ju på hur skicklig man är som letar efter informationen. I a f vill Google att vi ska tro benhårt på att den mänskliga faktorn alltid är det viktigaste problemet. Piedestalen som man satt sin egen sökmotor på är väldigt hög.

Google förklarar att om du letar efter något blir resultaten bättre ju mer info du anger. Det stämmer givetvis rent söktekniskt. Men det finns gott om olika former av information som faktiskt inte finns på nätet öppet. Personuppgifter över levande folk tex. Om folk inte själva anger hur många barn de har på social media så går inte en så grundläggande information om folk att hitta. Inte heller kan man ens hitta personer som bytt efternamn, vilket väldigt många som ingår äktenskap gör. Ja du kan hitta inkomster födelsedatum och adress på nätet. Perfekt stalkinginfo, men inget annat.

I mer akademiska aspekter är google både lysande och värdelöst. Du har förvisso tillgång till världens samlade vetenskapliga artiklar de senaste 10 åren (eller ja, en stor del av dem, undantag inom tex humaniora finns ju). Men du har ju inte tillgång till ordentliga läroböcker, informationstexter och annat av kvalitet för den som söker kvalificerad information. Jag kan förvisso hitta hemsidor från privatpersoner eller institutioner ibland som i korthet förklarar olika saker inom det vetenskapliga fältet jag undrar om, men i regel är det massor som fortfarande måste läras i ett klassrum eller ur en kursbok.

Många överskattar vad som finns på nätet. Det är bara någon promille av världens böcker som finns i elektroniskt format än. Vi håller nog på att få en generation som tror att om det inte finns på nätet så är det troligen inte speciellt viktigt. Dvs via google och internet ”så når du åtminstone alltid allt det relevanta”.

Nej det gör man inte rent innehållsmässigt och heller inte rent urvalsmässigt. Internet är ett utmärkt lexikon – men alla som studerat på högskola en längre tid vet att man inte kommer så långt i studierna utan mer fördjupning och perspektiv. Och framförallt kan det vara väldigt svårt att avgöra vad som är mest korrekt eller relevant när det verkar finnas olika beskrivningar av samma sak.

Jag tror att varje generation har en olycklig tendens att försöka sammanställa ”best of” vad gäller kunskaper från föregående generationer som innebär märkliga skeva vinklar och att massor glöms bort.

Nu är jag inte mycket för mysticism kring historien, men det dräller av märkliga exempel på information som glömts bort. Tex är ALLT utom bara någon promille av all kunskap människor hade före den skrivna historien borta. Vi vet inte alls ett jota vad en svensk bronsålderskrigare hade för gudar. Ja, vi gör goda arkeologiska, lingvistiska och etnoarkeologiska bedömningar, men det är fortfarande väldigt spekulativt och framförallt omöjligt att falsifiera. Vi kan liksom inte besöka forntiden och kontrollera ifall vi hade rätt och vi kommer aldrig hitta en text heller från tiden heller.

Är det relevant kunskap så överlever den kanske någon nu säger och hur intressant det än är med bronsåldersgudar i skandinavien så kanske kunskapen om deras namn inte direkt har varit avgörande för oss idag.

Tja, romarna kunde bygga med betong. Kunskaperna kring detta tynade bort efter det centrala rikets nergång och försvann under 1000 år på många platser. Betong är i allra högsta grad relevant kunskap eller hur? Och om vi visste vad sakerna var som vi idag kallar babyloniska batterier eller antikytheramekanismen så hade vi knappast varit kunskapsmässigt fattigare eller hur? Vi hade åtminstone som sämst vetat att det var någon form av meningslös mojäng.

Men det är ganska sannolikt att det var någon form av faktiskt fungerande mekanism där tidigare allmänna kunskaper om dess existens kanske hade kunnat göra oss klokare, lite tidigare i historien.

Jag äger hundratals tryckta pappersböcker som inte finns i elektronisk version. De hyser enorma mängder fakta och teorier, livsöden, tankar och erfarenheter som inte finns på nätet – som alltså är ogooglebart. T ex min morfars skrivmaskinsskrivna memoarer kring WW2 och hur han hjälpte judar fly undan nazisterna, under skarp fara flera ggr. Om man bortser från att jag nämner att det är så nu, så är hans originalord inte tillgängliga på nätet oavsett hur många grader av svart bälte du har i google fu.

Jag undrar varför vi tillåter oss repetera misstaget att låta en firma med uppenbara motiv av att försöka sålla allt efter en SEO-algoritmbaserad ”relevans” diktera allt mer och mer av vad vi ser som vårt sammantagna kollektiva kunskaparkiv? Det låter onekligen mest som en snäll variant av hur härförare genom historien betett sig mot folk och kunskaper i sina imperier när de försökt organisera allt.

Varför vill då google stoppa ordet ogooglebart? Jo troligen (mer troligt än de märkliga åsikterna kring anspråksformuleringar som man har) för att man får för sig att det är dålig PR att det skulle finnas ett eget ord för att det faktiskt finns massor som inte går att googla sig fram till.

Att det blir mycket sämre PR i ett öppet fritt samhälle av att man går till angrepp mot ett språk är det rätt märkligt att man inte begriper oavsett motiv – men att man faktiskt kan tuta i massor av människor att det i stort är så – att det inte skulle finnas något man inte kan hitta via google – det är jag rädd för att man redan lyckats tuta i massor av människor, inte minst yngre generationer.