The Godless Swede

Sådärja, jag sa ju att jag skulle återkomma med besked om vad framtiden bjöd på. Det gör jag också härmed.

Jag känner som sagt att jag nått till vägs ände med mitt svenska bloggande. Det finns bara så många olika sätt man kan säga samma sak innan det blir tröttsamt att höra, inte minst för en själv. Därför tänkte jag fortsätta arbetet, men på engelska istället. Man når en helt annan storlek på publiken på så sätt och möjligheterna att nå ut till folk ökar.

Jag har själv många ggr beklagat mig över tex hur jag tycker svenska feminister navelskådar egna miniproblem och i princip aldrig uppmärksammar det verkliga förtrycket mot kvinnor som finns i världen. Nåja, jag har ju inte varit bättre själv med att skriva till en liten svensk publik om skepticism då heller… Det är ju trots allt så att i stora delar av världen är ateism antingen förbjudet i lag, eller så pass utanför alla normer att de som uttrycker sig negativt om gudar direkt blir påhoppade. Som trygg svensk kan jag i min lilla borg faktiskt ju göra en liten insats.

En av anledningarna till att jag låtit bli att blogga på engelska är att jag redan testat det och märkt av hur tungt det är. Det tar mycket längre tid att skriva texterna och risken att man låter som en kretin ökar också hur noga man än är. Jag vet att många svenskar anser att de är jätteduktiga på att skriva på engelska och att de t om föredrar det framför svenska. Det får stå för dem – i regel är sådana påståenden mer hybris än sanning. För i regel syns det ganska tydligt att en text är skriven av en svensk. Inte för att den har en massa fel, utan för att man tenderar att försöka uttrycka sig lite för mycket på ”rätt sätt” språkligt att det hela ser konstlat ut. Enkelhet är svårt i andra språk eftersom det är svårt i det egna språket.

Tidigare experiment med geobloggar på engelska har just känts så där jobbiga och onaturliga att skriva för mig. Men jag tänkte ge det en ny chans igen nu eftersom responsen alltid varit så bra från publiken. Jag känner hur en stor våg av hybris och bekräftelsebehov sköljer över mig och den svenska publiken ger mig inte tillräckligt med utmaningar och respons längre. Ja jag vet, pompöst… ;)

Så om du är intresserad av åsikter utklädda till fakta kring ateism, skepticism, vetenskap och politik och inte får stroke av min dåliga engelska, kan du härmed följa mig på min nya blogg, (som ännu inte har så mycket innehåll). Det blir givetvis inte bara allvarliga ämnen, utan jag tänkte hålla en ton av trams så ofta det går för att inte tröttna på mig själv. Ses och hörs!

Länk: The Godless Swede

Vad den här ateisten tycker om julen

Jag skrev ju tidigare hur man inte ska missbruka begreppet ”vi” när man talar om ”varför vi firar jul”, eftersom det både inkluderar och exkluderar en massa människor helt utan att de får säga sin åsikt. Så vad tycker jag själv då om julen som hardcore ateist, sekulär humanist och metafysisk naturalist?

Jo jag älskar julen. Den är nog min absoluta favorithögtid och jag skulle nog aldrig frivilligt vilja sluta fira den. Varför då? Jo för den har massor av trevliga inslag som jag ser fram emot.

Dels är den barnens stora högtid och som pappa är det väldigt kul med glada barn omkring sig. Det där med att bli förälder har stärkt min glädje kring jul mycket. Dels är det kul att samlas som familjen under avslappade omständigheter. Eller avslappnade kanske de inte är, kanske är det snarast frågan om utmattning efter all julstress innan, men det är oavsett anledning angenämt.

Dels är den matens stora högtid i vår familj. Jag älskar traditionell svensk matlagning och det här med att lägga in sill, göra köttbullar och Janssons frestelse är lika skoj som att äta det hela.

Dels har den där märkliga stämningen kring sig som andra högtider inte lyckas med på samma sätt. Ni vet vad jag menar, den där julstämningen. Ni som har känt den vet vad jag menar… Den som liksom är en produkt av snöklädda landskap, ljuslyktor i fönster, disney, hedendomliga vibbar, gamla traditioner (nåja), tindrande barn, oknytt i skogen, paket under granen, andliga sånger, julgranar, glögg och doften av hyacint, pepparkakor och pomander.

Ja ni läste rätt. Jag är svag för andliga sånger faktiskt. Rätt utförda är klassiska andliga sånger riktigt tjusigt och lite av ett kärnelement för att få den rätta stämningen för mig personligen. Som ett exempel på vad jag menar med bra utförda andlinga sånger kan ni lyssna här. Bara för att man är ateist, så måste man inte ogilla alla kristna inslag i samhället. Rent kulturestetiskt är kristendomen riktigt fin ofta, åtminstone i stram vintrig nordisk regi.

Jag tycker även det verkar som en rätt mysig tradition att ge sig av på julotta, ni vet, med släde och häst och brinnande facklor mot kyrkan innan solen gått upp. Inte för att det ser ut så speciellt ofta i verkligheten, men klischébilden är riktigt fin i a f. Jag har aldrig gjort det, men om någon erbjöd mig en slädestur i snön, så skulle jag nog hänga på och titta.

Jag vet, ateister har lite av ett PR-problem idag kring julen. Det här med skolavslutningar och kyrkan har nog orsakat en del onödigheter anser jag personligen – även om jag i sak håller med mina ateistiska vänner. Man kan man lätt tro att alla ateister har samma uppfattning kring sånt eller att att man då också ogillar alla kristna inslag i allt. Så är alltså inte fallet alls.

Jag älskar julen och det stör mig inte det minsta att denna märkliga helg, där kommersialism, klischéer, hedendom och kristendom egentligen är allt annat än rationellt ateistisk eller vetenskapsbejakande så som mina existensiella ideal oftast ser ut. Faktiskt inte.

Lika lite som alla dessa ickekristna inslag i julen stör de flesta kristna heller tydligen. Tomten, denna märkliga produkt av hedniska nordiska gårdstomtar, Jenny Nyströms estetik, Disney, ett helgon och Coca Cola-bilden kommer ju till kristna barn som ateistiska barn, tänka sig… och det väl tur det? Trots att ingen av oss egentligen kan förstå vad han har för plats i våra universum rent renlärigt.

Man kan uppskatta saker för det välmående det ger en. Inte för att man analyserat dess ursprung och innebörd och på intellektuell eller religiös väg funnit att det är korrekt eller bra. Så funkar i a f jag och uppenbarligen många med mig. Därför kan vi tycka om julen, trots att vi är ateister, kristna, hedningar eller muslimer. För den är en rätt inkluderande och flexibel som helg numera.

Där alla får vara med, åtminstone om tomten fick bestämma…

Att diskutera med folk som har fel

Att diskutera pseuduvetenskap är bland det roligaste jag vet. Men det är också oerhört frustrerande. Oräkneliga är nätterna då jag gått till sängs, störd och irriterad över att inte ha nått fram till en person som har fel.

Gah! FEL!

Kreationister, alternativmedicinare, folk troendens på spöken och oknytt, historierevisionister, antisemiter, konspirationsteoretiker, klimatskeptiker (men även naiva miljövänner) har allesammans orsakat mig mycket huvudvärk pga denna frustration. När man presenterar goda argument i en diskussion, men märker att för varje argument du ger, så möts du av ett nytt motargument som bara blottar nya kunskapsluckor i meningsmotståndaren. Den känslan.

Och det är där skon klämmer. Folk som tror på trams gör inte så av en slump. De gör så för att de i grunden saknar viktiga kunskaper men har enormt mycket övertygelse trots det (eller kanske just pga det). De har helt enkelt byggt upp den där dumheten som de tror på eftersom någonstans långt nere i husgrunden så finns det enorma kunskapsluckor eller defekta byggnadsmaterial.  Bara tänk på alla dessa experter på biologi och geologi som är våra kreationister. I regel har de inte ens läst ämnena på gymnasienivå. Om du inte har det i åtanke, då kan du aldrig begära något av dem i en diskussion heller.

Man stöter alltså på en kreationist som vill diskutera ”fel i evolutionsteorin”. Finns det någon poäng i det då? Ja ibland om personen uppvisar sökande tendenser kan man nå fram men i de flesta fall är det meningslöst. Det kvittar fullständigt hur man lappar och lagar den där defekta murstenen som utgör deras defekta syn på evolutionsteorin om man inte inser att det lär finnas viktigare och mer grundläggande fel djupare i huset. Vissa har inte någon grund alls till sina korthus!

Enda sättet är att styra in diskussionen på deras tro och personliga motiv. Men det gillar de inte. Då är man ”inte saklig”. Trots att det är EXAKT det man är när man vill diskutera deras BEHOV av att evolutionsteorin MÅSTE vara falsk oavsett vad man påvisar.

Det är ett heltidsgöra att lyckas med sånt och jag känner ofta kallet att utföra det. Jag har så svårt att ignorera en diskussion med någon som har fel. Att bara lämna det därhän, blunda och gå vidare.

Men jag har inte längre tid och tar jag mig tid så tar det upp för mycket plats i skallen på mig. Jag har viktigare saker att göra och det är osannolikt att jag kommer kunna fortsätta blogga om sånt framöver.

Den här bloggen går därför ner i (troligen permanent) vila och det lilla jag kommenterar vidare i frågan sker på min personliga blogg istället (den har de som behöver ha det redan tillgång till. Ni andra får fråga snällt.).

Jag önskar skeptikerrörelsen, VoF, humanisterna, oberoende skeptiker, ateister och  kritiska bloggare all lycka och välgång i kampen mot vidskepelse, fundamentalism och okunskap!

På idiotin bara.

Inte min religion som skäggig nordbo idag år 2011

Jag har träffat många personer, inte minst nyhedningar, som talar om kristendomen som en utböling. En religion som trycktes på svenskarna och som knuffade undan den ursprungliga hedendomen. Hedendomen… ”som passar vårt kynne så mycket bättre”.

Detta är trams på många många sätt. Väldigt lite blev sämre i Norden för att det kristnades – om något alls. Och sen är hela den här romantiska bilden av hedendomen löjlig.

För det första är historiskt sett den nordiska hedendomen (asatron) som religion faktiskt yngre än kristendomen. Den har sina rötter i 400-talets germanska krigarkulturer och innan 600talet eKr finns den öht knappt alls att känna igen i det arkeologiska materialet som är distinkt för vikingatiden. Även om den kommer till norden några hundra år innan kristendomen så är det inte frågan om en urreligion direkt. Asatron är en germansk järnåldersimport.

Går vi längre tillbaka här än så är det inte frågan om samma religion alls längre. Här i norden hade vi en järnåldersreligion med rötter i bronsåldern och det neolitiska  jordbrukssamhället vars innehåll och lära för evigt kommer att bli okänt för oss mer än som arkeologiska fragment som tex bilder på hällristningar som vi då ska tolka och spekulera kring. Vi kan spekulera kring att vissa element troligen överlevde de germanska influenserna, men att mycket för evigt kommer vara ren spekulation.

Vi vet att den germanska religionen har rötter i indoeuropeisk import. Troligen kan vissa delar av asatrons panteon ha rötter i äldre nordisk religion (tex Tyr, Balder, Frej och vanerna överlag), men merparten är import. Att de nordiska jättarna (tursar och jotun) är det samma som titaner och jättar i grekisk mytologi är tex rätt uppenbart för alla som satt sig in i ämnet. Och guden Oden är ju den germanska versionen (Wōdanaz) av romerska  Merkurius troligen. Eller troligen, vi VET att Oden och Merkurius är samma gud med samma funktioner och ceremonier. Det visste redan romarna om att det var och skriver om det. Sen ändrar så småningom germanerna hans attribut allt mer ju tiden går. De lingvistiska, arkeologiska och historiska bevisen för den indoeuropeiska roten till ”vår” asatro är inte mycket att orda om.

Jag har läst rätt mycket fornnordisk mytologi på sistone och jag ser där en religion som vi dels vet väldigt lite om, och det vi vet är väldigt rörigt och ofta föremål för olika tolkning i de olika källor som finns från närliggande tid (medeltidens källor). Det är en väldigt intressant religion som kommer fram ur källmaterialet. Extremt rik på mytologiska berättelser om hjältar och monster som med lätthet kan konkurrera med de mest fantasirika fantasyberättelser. Därtill är kosmologin med 9 olika världar i/kring/på/under Yggdrasil är väldigt intressant. Även om vi inte vet så mycket om den biten då det skrivna materialet tyvärr utelämnar en del för oss idag.

Men bortom dessa sagor finns en annan verklighet. Ett ganska otrevligt element som genomsyrar religionen är hur den hanterar människovärdet. Barn har ingen roll i den utan moralen den predikar är att ålder ger visdom och de äldre och starkare skall åtlydas. Nu må kanske sverigedemokrater, kristdemokrater och medlemmar av PRO nicka belåtet åt detta, men konsekvenserna var att den vuxne patriarkens ord var lag (jo bokstavligt talat lag) och att barns värde blev helt utilitaristiskt bedömt. Barn som inte behövdes eller inte hade önskade egenskaper sattes faktiskt ut att dö i skogen. Och då snackar vi tex fullt normala pojkar som helt enkelt kanske inte var tillräckligt bra på att slåss.

Det samma gäller även gamlingar som inte längre var överhuvud i familjerna. Det här är en väldigt brutal människosyn som liksom inte är i perifirin av hedendomen, utan i dess moraliska kärna. Med en sådan moral är slaveri liksom inga som helst problem. Ingen reflekterar över hur fel det är och det genomsyrar därför samhället. Alla fria män hade trälar.

Troligen fanns det även människooffer i Norden, även om det bara kan beläggas från ett par små källor och spekulativt från tidigare religiösa kulturer innan asatron. Det här är också en kultur där konflikter oftast löstes med tand-för-tand-principen. Med resultatet att konflikterna i princip aldrig helt tog slut mellan bråkande släkten. Den här kulturen såg heller inga moraliska problem i att plundra och vikingarnas plundringståg och grymheten i dem blev etsade i de historiska källorna på kontinenten.

Jag är personligen rätt glad för att detta försvann. Det här är en av få religioner som aldrig direkt talar om ”den gyllene regeln” eller att man ska skydda svaga. Detta som vi vet om asatrons moral imponerar inte på mig och mina sekulära humanistiska värderingar. Javisst, en stor stark skäggig viking med yxa och spjut är coolt. Men bara i böcker och på film. I verkligheten är det någon som nästan skulle få en taliban att verka vara en humanist i jämförelse.

Jo jag vet. Jag har också sett strofen ur Havamal som moderna nyhedningar påstår skulle vara ett moraliskt rättesnöre. Men det är spekulation att detta skulle ha varit en ledstjärna för religionen som helhet. Väldigt lite när man tittar på beteendet med människoblot, slavar, plundring osv tyder på att man överlag följde dessa ord:

Fä dör,
Fränder dör,
Även själv skiljes du hädan,
Men ett vet jag som aldrig dör
Domen över död man.

Dvs vi talar om cherry picking. Moderna nyhedningar som väljer ut saker som passar deras moderna bild.

Och detta är ju saker vi vet. Det finns som sagt så oerhört mycket som vi inte vet. När jag läste arkeologi för snart 10 år sen så var den gällande tesen att man utövade all asatro i hemmet. Några konkreta belägg för tempel utanför medeltida påståenden om dem som tex det i Uppsala, fanns inte.

Med upptäckten av templet i Uppåkra som skedde under mina studier så kunde det där ju avgöras. Men vi vet fortfarande inget om hur det funkade ceremoniellt. Huruvida vi har ett prästerskap som sköter templet eller inte. Lägg därtill att ALLA skrivna källor går via kristna medeltida pennor som trots detaljrikedom ofta tolkar samma saker olika från varann. Och det säger ju sig självt – när en källa är skriven 300 år efter att kristendomen blivit ny officiell religion så kommer det man antecknar vara baserat på radikalt förvrängd hörsägen. Det behöver liksom inte finnas något som helst ont uppsåt i att förvränga materialet, det räcker med att tid passerar.

När man ser sk nyhedningar predika om hur fin asatron är så kan jag inte låta bli att störa mig. Dels är det ett fragment som de hyllar. Dels är det utvalda delar som de väljer att hylla. Dels skapar de ceremonier kring blot osv som vi inte alls kan säga görs på rätt sätt. Rätt som i ”så gjorde vikingarna”.

Jag diggar att man vill ha en religion som känns kulturellt och etniskt hemma och att det är kul att ranta runt Uppsala högar med lur och därefter blota lite brännvin på marken och tänka på blommor och bin tillsammans med sin käresta. I get that.

Ens egen fina varma kramiga nakna hedonistiska religion som nordbo som känns så rätt där i ljuset från en midsommareld – men det är inte vikingarnas religion som ni utövar – det är en modern version baserad på cherry picking av de fragment av den som vi öht känner till som är kryddad med en rejäl portion nationalromantiskt pladder, modern sexuell frigörelse, könsmässig jämlikhet osv, som är totalt historiskt inkorrekt.

Ingen historisk kontinuitet från vikingatiden till idag. Fullt av historiskt kända fel i trosystem, utövande och ceremonier. Fullt av moderna åsikter. Ja för all del – vi kan kalla det nyhedendom – men hedendom eller asatro är det inte som ni sysslar med. Tack och lov – för det är inget med det som är direkt bejakansvärt.

Arvet från kristendomen

I alla möjliga sammanhang, och inte bara i bloggbråk kan man tjafsa om vilken roll kristendomen har haft för landet Sverige som vi ser idag. Kristna vill ha det till att mer eller mindre allt i vår kultur som vi lever i idag vilar på kristendomen. Ateister (och för den delen nyhedningar) tenderar att vilja mer eller mindre avfärda kristendomens inverkan – eller av uppenbara motiv vilja förminska det. Och har den öht haft någon inverkan är det bara till det negativa oftast i retoriken.

Går det att bena ut kalla fakta i detta då? Ja en hel del tror jag allt. Vi kan ta det ämnesvis och se vilka saker som utgör vår kultur idag, dvs vårt samhälle med allt däri, som bygger på något som har med kristendomen att göra (både religionens lära och kyrkan då).

Lagar. I Sverige gillar vi lag och ordning. Detta är landet där mycket funkar som inte funkar utomlands brukar det heta. Hela konceptet med lagar som skall respekteras för lagens egna skull är en väldigt romersk sak (även om det finns i antikens Grekland också så är det romarna som drar det till sin spets). Bidrog romarna till något påtagligt i historien så var det en ryggradsmässig respekt för lagar hos folket och de gjorde en stor sak av de som inte respekterade lagen – om det så var kungar - eller efterkommande mer demokratiskt valda individer så som consuler som tog makten på fula sätt (Läs om Sulla och för den delen Caesar)  –  vilket är ett fenomen som många antikforskare studerar faktiskt eftersom det är så påtagligt att det handlar om en abstrakt respekt för lagar för lagarnas egen skull. Det är i a f detta fenomen som än idag får de flesta av oss att lyda skylten om att vi inte får beträda en gräsmatta utan att tänka så djupt efter varför.

Och för att det skulle fungera så skapades också lagens alla inrättningar (polis, domstol, rättsliga ombud och en allmän filosofi kring respekten för lagen och ”det civiliserade” som man kallade det i både Athen och Rom). Lagarna förvaltades av dessa ting men även av samhällets respekterade, de religiösa krafterna och så då lite av sig självt då den blev självklar i mentaliteten. Det vi kan kalla ”civiliserat beteende” i brist på annat. I den hedniska världen funkade det inte så, där sköttes motsvarande saker av två andra delar: Familjeöverhuvudet och tinget. Familjeöverhuvudet bestämde om en svag nyfödd skulle sättas ut i skogen. Ingen lag kunde hindra honom på den punkten. Tinget bestämde vad som skulle ske om bråk mellan två familjer uppstod. Men något övergripande organ som administrerade och skötte lagar fanns inte. Kungens makt sträckte sig inte in i hemmet.

Med det fanns säkert en portion frihet i detta som går att gilla, men också med det osäkerhet – och verkligen noll rättigheter som sträckte sig längre än någons godtycke. Det innebar inte att allt var helt godtyckligt, men att rättsäkerhet faktiskt inte alls fanns i någon större skala.

Den romerska lagaparaten förvaltades vidare efter att västrom blev kristet och makten flyttade till östrom – och då både från västrom (som så småningom allierade sig med de mäktiga frankerna) och östroms Byzan, som på egen hand blev en maktfaktor. Arverikena som kallade sig ”Rom” överlevde långt in till våra dagar och inkluderar mer eller mindre merparten av alla europeiska riken och därtill Ryssland (tzar=kaiser=caesar). Så poppis var Rom hos makten att alla ville kalla sig Rom långt efter de sista riktiga spåren av riket försvann med Byzans undergång i slutet av 1400talet.

Merparten av alla juridiska processer, funktioner, principer och termer förvaltades alltså vidare genom kristendomen. De gav också sitt bidrag till det hela genom mer ökade skydd för medborgare mot makten i både fred och krig. Magna Charta är här den viktigaste juridiska saken i historien troligen när det kommer till lagar då den sedan blir grunden till våra landskapslagar. Så här har vi alltså romerska principer och strukturer som förvaltas vidare och förbättras av kristendomen till att inkludera den lille mannen. För Norden mer specifikt har vi här en sak som många tror kommer från hedendomen, men vars rötter bara kan spåras till den kristna medeltidens och det är allemansrätten. Den principen, eller sedvänjan som den var fram tills på 1940-talet då den ratificerades (och blev viktig för oss på riktigt) mer har alltså faktiskt också kristna rötter i den mån man öht kan tala om rötter för den. Kristendomen en roll för lagarna som utgör vårt samhälle? Javisst. Utan tvekan. Har de vidareutvecklats av det sekulära samhället därefter? Givetvis. Men arvet finns kvar.

Moral och etik. Den viktigaste saken som åberopas för kristna i frågan är att mer eller mindre all form av moral och etik vi har idag, inklusive den sekulära humanismen vilar på kristen grund . Är det sant? Mja, både och. Du har gott om äldre grekiska och romerska aspekter om moral som är äldre och som har överlevt till våra dagar – även om merparten av det är sk återupptäckta tankar, sånt som inte har någon historisk kontinuitet alltså. Man drar det t om så långt i kristna fanatiska kretsar att alla problem beror på bristen på kristendom. Vilket givetvis är okunnig idioti (som följdaktligen beskrivs väl här)

Men om vi omvandlar det till en diskussion om mänskliga fri och rättigheter så blir det hela tydligare att kristendomen inte går att koppla bort ur historien. Kristendomen påverkar här den äldre mer brutala hedniska kulturen mycket till att börja med. Oönskade barn sätts inte längre ut i skogen när folk ”kristnas”. Husbonden får inte längre slå ihjäl sitt husfolk som han behagar. Slaveriet, som har rötter ända tillbaka till bronsåldern börjar på riktigt ifrågasättas – även om det i praktiken än idag finns på många platser i världen.

Och diskussionerna om hur man ska föra krig och behandla civilia (några krigslagar fanns inte att tala om vad gäller romare och greker utom en del märkliga byråkratiska aspekter om var trupperna fick användas till). Muslimer och medeltida kristna är här de första som börjar deklarera tydliga principer. Kristna med principen ”just war” alltså Bellum iustum. Mest känd inom kristendomen och detta är rörelsen ”Peace and truce of God” som från slutet på 900talet arbetade mot krigsbrutalitet. Historikern George Duby sammanfattade den rörelsen så här:

The Peace and Truce of God, by attaching sacred significance to privacy, helped create a space in which communal gatherings could take place and thus encouraged the reconstitution of public space at the village level. …In the eleventh and twelfth centuries many a village grew up in the shadow of the church, in the zone of immunity where violence was prohibited under peace regulations.

Det här med helig mark osv. ”Sanctuary” på engelska. Ja ni vet. Något motsvarande fanns inte för antikens människor eller för hedningarna. Förvisso bröt kristna mot detta oftast och det gällde aldrig folk med fel tro, men de sådde de viktiga fröna till det hela som sedemera skulle utvecklas till de moderna mänskliga rättigheter i krig.

Kristendomen är sedemera djupt inblandad i avskaffandet av slaveri och i renässanshumanismen – vars roll för den moderna sekulära humanismen är otvetydigt stor. Det är här som alla frön till det fria ordet och den fria tanken föds. Kristendomens roll i formandet av den moderna sekulära moralen och etiken? Tveklöst närvarande. Har den utvecklats därefter av sekulära krafter? Ja absolut. Men återigen, arvet är närvarande och kan inte plockas bort.

Traditioner. Jag talar nu om offentliga traditioner. Kollektiva traditioner. Här blir det ofta väldigt luddigt. Ta julen tex. Idag firar få svenskar en kristen jul. Vi firar å andra sidan inte heller en hednisk som vissa hävdar. Vi firar en modern sekulär jul som mest handlar om det hela som en familjehögtid där man träffas och äts och ger varandra presenter. Något djupare betydelse lägger vi inte i det. Det ser givetvis annorlunda ut på andra platser i världen. Men den svenska julen är i dag i de flesta hem och i det offentliga rummet en familjehögtid som man knappast ska säga att kristendomen är rötterna i. Varken den eller hedendomen är det som firas, däremot finns det kvarlevande inslag från dessa ting. Maten, julklapparna, mytologin med tomtar och oknytt. Allt är väldigt hedniskt. Men det här med julstämning, krubba, gå i kyrkan på ottan, det är kristet. Så här ser det snart ut med de flesta gemensamma traditioner i landet. Det finns inslag från både hedendom och kristendom i dem, men de är idag mycket mer än så att dessa rötter egentligen inte är så betydelsefulla längre. Kristendomens inslag i en svensk jul? Finns där, mer eller mindre, men är rätt så oviktig för den stora massan. Är det en kristen helg ”från början”? Nja, det är en hednisk helg som stöpts om i kristendomens ceremonier i nästan 1000 år. Men det relevanta är vad den är idag – och det är en sekulär helg. Precis som midsommar, valborg, 1a maj och nationaldagen. Att vi har kvar saker som påsk och pingst får dock ses som ett bevis på att det finns kristna traditioner som överlevt tidens tand. Men annars är det nog här som arvet från kristendomen paradoxalt nog syns minst. För mycket tid och förändringar har passerat och när det kommer till traditioner är Sverige primärt sekulärt, men med inslag av kristendom och hedendom.

Sociala rättvisor. Är det något som är ”typiskt Sverige” i svenska ögon så är det den ”svenska modellen”. Detta 1900talsfenomen vilar dock inte alena på socialism (som dock i sin tur vilar på liberalism, som i sin tur vilar på reformationen) men även på 1800talets konservativa våg där olika former av välfärdssamhällen diskuterades – inte minst i Preussen. De första ”moderna” lagstiftade varianterna ligger i kyrkolagen från 1686, där omhändertagande av socknens fattiga lagstiftades. Fattigvård är ett väldigt kyrkligt fenomen på alla vis. Ofta otrevliga inrättningar som ledde till elände, men ändå mer än det som fanns innan – och rötterna till det moderna svenska välfärdsamhällets sociala rättvisor.

Utbildning. Sverige är ett iland och ett välutbildat sådant. Det är under 1600talet som skol och utbildningsplikter börjar dyka upp för svenskarna efter en lång tids nedgång i språk och bildningsnivåerna sen medeltidens klostrer (som funkade som en slags skolor ibland)  försvann brutalt och skoningslöst på 1500talet (och med det uppskattningsvis tiotusentals kunskapsfyllda böcker från medeltiden – bara i Sverige). Detta upplyft kom till mycket som ett resultat av den kristna strömningen ramism som förespråkade utbildning och undervisning för alla. Därefter har det rullat på med olika instanser så som tex de första gymnasierna osv till dagens skola. Kyrkans roll i utbildningsnivån vi ser idag är massiv. Den gjorde att analfabetismen fr om 1600talet började försvinna. Och bildningsnivån är en hel del av det som gjorde Sverige framgångsrikt.

Ekonomiskt välstånd. Sverige är ett rikt land. På 1960talet var vi ett av världens rikaste faktiskt och det gällde även på 1600talet när svenskt järn, koppar, silver och skog var heta varor i Europa. Än idag står vi oss bra i förhållande till vår storlek. Vår rikedom bygger på effektiv industrialisering och stabilitet. Tillskillnad från många andra länder var Sveriges del i kolonialism ringa och utgjorde inget viktigt element för framgången vi ser idag. Bortser man från kopplingar till utbildningsnivåer och synen på social rättvisa är kyrkans bidrag här – iaf för mig – totalt okänt bortsett från det Lutherska arvet med det sk Lutherska flitet.

Detta var några punkter. Om jag missat något väsentligt för det som utgör den svenska kulturen av idag, så säg till. Det är omöjligt för mig att vara allomfattande i en sån enorm fråga som vad det är som dagens Sverige kommer från för element. Poängen är iaf att även om massor har sina närmsta släkting i modern sekulär humanism, så står många rötter direkt i anknytning i katolska och protestantiska institutioner, tankar och idéer, som i sin tur ibland står i anslutning ända till Romarriket och äldre än så. Sverige vilar helt enkelt på sekulära, romerska och kristna ting och tankar. Ta väck en del, som tex kristendomens roll och du får ett korthus som faller direkt. Arvet från kristendomen är alltså mycket mer än en och annan kyrkobyggnad som du passerar på väg till jobbet. Det får även den här ateisten villigt erkänna.

Man kan inte gradera vidskepelse i olika sanningsgrader

En av de mer märkliga saker människor världen över gör är att gradera vidskepelse in i olika sorters statusnivåer. Inte minst gör sig kristna och muslimer skyldiga till detta – (det är ju t om så att det är kristna och muslimer som uppfunnit begreppet för att markera mot äldre religioner och tankar troligen). Vi kan ju börja med att redogöra för vad jag menar så ska ni få se att jag både har rätt och hur löjligt det är.

Den lägsta nivån av vidskepelses rang utgörs av folk som seriöst tror på folktro och sägner av olika slag – att man får sju års olycka om man krossar en spegel eller att svarta katter betyder otur. Och går vi tillbaka lite i tid räknas även människor som tror att man kan känna igen ett troll på att den har en svans gömd i byxan osv in här. Parallellt här på samma nivå finns även de som tror på pseudovetenskapliga saker. Sätter på sig foliehattar för att skydda mot tankeläsning och tror att kristaller kan hela folk. Det är inte samma sorts vidskepelse, men den har samma låga status.

Den andra nivån, som är lite mer finare utgörs av världens ofta döda (polyteistiska) religioner. Här talar vi markerat om mytologier för att tydliggöra vad vi menar och att vi vill skilja dem från de lite finare religionerna som är lite mer sanna. Saker som den fornnordiska mytologin, den grekiska mytologin osv. Religioner som man framställer som väldigt innehållsrika sagoberättelser i princip. Värt att respektera som intressant men totalt osanna påhitt samtidigt om du frågar de flesta i nästa nivå som jag nu kommer till.

Den tredje och finaste nivån av vidskepelse utgörs nämligen av världens nu dominerande stora världsreligioners tankar och föreställningar. Kristendomen och Islam på tronen då. Återuppståndna zombieguds-söner och änglar som talar till soldruckna eremiter i öknen och sådana typer av lite mer ”kvalificerade” berättelser om Uppenbarelser och Sakrament än asatrons sagor Ragnarök och Särimner alltså. Den personliga kontakten med en Gud som man får när man ber – dvs röster i huvudet som är lite mer på riktigt än när man blotar till Oden. Det här framställs i regel väldigt ofta som något finare och mer sant än de övriga tingen som då är folktro och mytologi. Något man istället ska respektera och akta sig för att kalla osant.

För mig som naturalist och ateist är tron på att det finns troll i skogarna inte ett dugg mer dumt eller vidskepligt än att tro på att änglar finns omkring oss (Det är alltså här som jag facepalmar).

Zeus är inte ett jota mer osannolik än Allah. Allt det här med att rangordna vidskepelse som jag nu gjorde för att visa hur de flesta faktiskt tänker är alltså totalt godtyckligt befängt rent objektivt. Även jag själv kan fastna i detta tänk ibland så jag säger inte att jag är bättre. Det är ofta jag tycker att monoteism ala modern liberalteologi känns lite mer avancerat än tron på en sköldpaddsgud som simmar i söderhavet – men sen vaknar jag upp ur yrseln oftast igen.

Väldigt väldigt väldigt ofta hör man just hur företrädare för världens stora religioner använder begreppet ”vidskepelse” när de talar om andra vidskepliga saker – som de tex kallar häxkraft, trolldom och vidskepliga sagor utan att blinka. Årligen döms folk till hårda straff i tex många muslimska länders shariadomstolar i Afrika för att de har sysslat med vidskepelse och trolldom. (Märkligt nog då så tror man lite på det bevisligen, eftersom man anser det för att vara farligt, men men, det ska vi inte gå in på nu).

Och i vår kristna värld handlar det mest om hur rang ett och två framställs av de som tillhör rang tre. De vill gärna ställa sig bredvid oss naturalister och framställa rang ett som trams och rang två som gamla sagor med oss dryga ateister. Men ser inte själva sin egen vidskepelse.

Den här stenen man kastar i glashuset är ju enorm verkligen. Men tydligen helt osynlig för alla kristna och muslimer.

Man kan tyvärr inte ha den här diskussionen med en liberalt troende heller och hoppas på förståelse av problemet. När man påpekar att tron på att det finns en osynlig omätbar gudom i universum som ger dig bönesvar är precis lika mycket vidskepligt påhitt som att skrocka åt när gammelfarmor inte vill gå under en stege går liksom inte. De inser verkligen inte att deras liberala ”upplysta” och moderna religionstolkning är precis lika mycket vidskepelse som folktrons vidskepelse – bara med mer intellektuellt pynt på ytan och en stor demografisk grupps norm och makt bakom sig.

För det fanns en tid då det satt berömda upplysta grekiska filosofer under olivträdens skugga och tyckte att omvärlden var fylld av okunniga barbarer med primitiva religioner. Att folk inte inte trodde på Zeus och övriga toga-gudar var vidskepliga barbarer som trodde på vidskepligt trams istället.

Idag ser man väldigt ofta att den grekiska mytologin återberättas i barnböcker. Sen försvinner den liksom ur våra vuxna medvetande mer än sporadiskt återuppykande under skolgången. Det är någon slags sagoberättelse för lågstadiet helt enkelt som vi inte bryr oss om att intellektualisera så mycket mer till mans.

Däremot ägnar man hela religionskurs B på gymnasiet åt att skildra innehållet i bibeln på ett skolmässigt seriöst sätt. Ja jag vet, det är absurt. Givetvis hör bägge hemma i sagoböcker för lågstadiet. På så sätt hade vi inte behövt undervisa i det på gymnasiet heller… för den kristna vidskepelsen hade ju inte haft något inflytande över samhället längre mer än vad grekisk vidskepelse har.

Tänk om Jesus och Muhammed skildrades som sagofigurer för lågstadiet i skolan? Vilket ramaskri det skulle bli om man satte igång och gjorde så i stor skala i Sverige. Nu ritar förvisso kristna gärna Jesus till barn i läskiga barn-propaganda-böcker, men poängen är inte att skildra det som en saga – vilket poängen med att ägna tid specifikt i unga år åt nordisk mytologi och grekisk dito uppenbarligen är.

Jag vill inte gärna använda ordet konspiration – men nog sjutton har det varit en medveten tanke att skildra utdöda polyteistiska religioner som sagor för barn medan du kan bli disputerad i teologi och gå bredvid andra riktiga forskare och låtsas ha samma status på universitet t om!

Inte i kristendomskunskap då som motsvarande sak rimligen borde ha varit om den behandlades lika som andra religioner, utan okritiskt i lärans egna tankar – i sagoämnet teologi. Vilket samhälleligt slöseri med resurser det är att det finns som eget ämne på våra lärosäten, och som detta fenomen fortsätter att legitimera kristendomen som något lite mer avancerat än de där barndomsmytologierna

Tänk om de ”upplysta” grekerna skulle ha vetat att deras världsbild nu är sagor för barn i en tid då en annan saga om en snickare och hans osynliga snickarpappa däremot är något man ska ta på vetenskapligt blodigt allvar.

Vi har också en åldersmässig aspekt på detta som är tragikomisk. Tron på tomten är vidskepelse för barn som prästen kan le nedlåtande åt och t om säga att man växer ifrån, men tron på gud är blodigt allvar för vuxna.

Jag är ledsen att behöva såra folks överdrivet känsliga känslor nu i dessa ”jagärsåhimlakränkt”-tider som råder. Men det är givetvis precis exakt lika mycket vidskepelse att tro på tomten som att tro på gud. Nej, om jag får bryta mot mitt eget bud om hur dumt det är att gradera vidskepelse lite och gradera så skulle jag vilja påstå att det är värre med gudstron eftersom barnets tro på tomten åtminstone har barnets naivitet som god ursäkt och den leder heller aldrig till någon skada – medan vidskepelsen i form av kristendom och islam i princip per definition alltid leder till skada förr eller senare.