The Godless Swede

Sådärja, jag sa ju att jag skulle återkomma med besked om vad framtiden bjöd på. Det gör jag också härmed.

Jag känner som sagt att jag nått till vägs ände med mitt svenska bloggande. Det finns bara så många olika sätt man kan säga samma sak innan det blir tröttsamt att höra, inte minst för en själv. Därför tänkte jag fortsätta arbetet, men på engelska istället. Man når en helt annan storlek på publiken på så sätt och möjligheterna att nå ut till folk ökar.

Jag har själv många ggr beklagat mig över tex hur jag tycker svenska feminister navelskådar egna miniproblem och i princip aldrig uppmärksammar det verkliga förtrycket mot kvinnor som finns i världen. Nåja, jag har ju inte varit bättre själv med att skriva till en liten svensk publik om skepticism då heller… Det är ju trots allt så att i stora delar av världen är ateism antingen förbjudet i lag, eller så pass utanför alla normer att de som uttrycker sig negativt om gudar direkt blir påhoppade. Som trygg svensk kan jag i min lilla borg faktiskt ju göra en liten insats.

En av anledningarna till att jag låtit bli att blogga på engelska är att jag redan testat det och märkt av hur tungt det är. Det tar mycket längre tid att skriva texterna och risken att man låter som en kretin ökar också hur noga man än är. Jag vet att många svenskar anser att de är jätteduktiga på att skriva på engelska och att de t om föredrar det framför svenska. Det får stå för dem – i regel är sådana påståenden mer hybris än sanning. För i regel syns det ganska tydligt att en text är skriven av en svensk. Inte för att den har en massa fel, utan för att man tenderar att försöka uttrycka sig lite för mycket på ”rätt sätt” språkligt att det hela ser konstlat ut. Enkelhet är svårt i andra språk eftersom det är svårt i det egna språket.

Tidigare experiment med geobloggar på engelska har just känts så där jobbiga och onaturliga att skriva för mig. Men jag tänkte ge det en ny chans igen nu eftersom responsen alltid varit så bra från publiken. Jag känner hur en stor våg av hybris och bekräftelsebehov sköljer över mig och den svenska publiken ger mig inte tillräckligt med utmaningar och respons längre. Ja jag vet, pompöst… ;)

Så om du är intresserad av åsikter utklädda till fakta kring ateism, skepticism, vetenskap och politik och inte får stroke av min dåliga engelska, kan du härmed följa mig på min nya blogg, (som ännu inte har så mycket innehåll). Det blir givetvis inte bara allvarliga ämnen, utan jag tänkte hålla en ton av trams så ofta det går för att inte tröttna på mig själv. Ses och hörs!

Länk: The Godless Swede

Mot nya plågor

Det sviktande intresset för bloggen, både från min sida, men även från läsare och kommentatorer gör att den kommer läggas på is tillsvidare. Känns inte som första ggn jag tycker mig ha nått vägs ände kring vad jag har att säga om ateism/vetenskap/religion men numera är det sällan som något man skriver känns helt nytt.

Motivationen sjunker när så få personer ger en respons inte minst. På många sätt märker man att bloggens guldålder är över och att sen ett par år tillbaka har nog de flesta märkt av ett sviktande intresse. Själv läser och kommenterar jag aldrig andra bloggar numera, så jag kan liksom inte klaga på andra heller…

Men, gråt inte för det, jag tänker inte sluta blogga för det. Jag håller på att planera något liknande detta, men den exakta utformningen är inte klar så jag får be att återkomma. Tills dess vill jag tacka för den tid som varit och ni som följt den här bloggen har varit uppskattade.

funny-Jesus-strong-muscles

Passionerade ämnen och förlorad vänskap

Jag har flertalet vänner och bekanta som är kristna/troende. Det berikar min tillvaro på många sätt, inte minst för att man kan få respons på saker ur andra perspektiv än bara vad andra ateister tycker. Väldigt få saker i livet skulle bli tråkigare än ett totalt medhåll. Så länge mothuggens bärare är bildade och kunniga och framförs med en respektfull ton till mig som person är jag alltid intresserad av att lyssna.

En nackdel blir dock att jag lite känner mig nödgad att vingklippa mig själv i diskussioner och aldrig bli så hård som jag skulle kunna bli eftersom ämnena sällan blir så viktiga att en förlorad vänskap känns ok. Beteendet spiller t om över, så att jag utlämnar en rad olika sorters argument av mer personlig eller känslig art rent allmänt ur religions/vetenskaps-diskussionerna även där de inte är med. Jag är inte direkt den tigerhaj jag en gång var på nätet.

En sak ska religiösa överlag ha cred för: De tål mer än vad politiska meningsmotståndare gör och de tål i regel mer än vad jag själv gör i nästan alla ämnen. Jag skulle troligen dumpa vänskapen med folk för mycket mindre än det jag själv utsätter andra oliktänkare för. Jag försöker alltså på inga vägar alls hävda min egen tålmodighet och snällhet här. Nej jag kan vara riktigt jävla dryg mot meningsmotståndare och jag har verkligen noll tålamod med dumheter riktade mot mig själv. Möter jag på någon talförd idiot tenderar det alltid att eskalera bortom all rim och reson till en uppsjö fulheter.

Thomas Jefferson kläckte ur sig något som handlade just om det där med vad vänskap var. Hur saker som religion, politik och andra åsiktsskillnader inte skulle få komma i vägen för vänskap. En tanke som låter fin, men som i praktiken är rätt märklig. Vad är vänskap byggd på om man är totalt oliktänkande i alla sorters värderingar? Någon märklig slags personkemi? Inte oviktig, men samtidigt ytlig i jämförelse. Någon själavänskap existerar ju inte. Man blir snarast något slags mental KK om man egentligen inte delar några åsikter och värderingar.

Enskilda frågor kan skilja goda vänner åt, utan att vänskapen förstörs, så länge åtminstone en part är beredd att kompromissa eller inte värderar frågan lika högt som den andre. Men om du är en person med kunskaper så har du i regel också åsikter om mycket. Med stora kunskaper i ämnen kan också ödmjukhet komma, men samtidigt också även insikter i andras dumheter. Tex: Ju mer jag kan om vetenskap, desto svårare blir det att tyst acceptera att någon sprider pseudovetenskapliga åsikter eftersom jag då också i regel är väldigt intresserad av ämnet och har en känslomässig koppling till det – som man alltid har kring sina passioner.

Du kan som jämförelse säga hur mycket dumt du vill till mig om knyppling, mina ringa kunskaper och obefintliga intresse av det gör att min passion att rätta dig kommer vara låg om den ens tänds alls. Men om du börjar svamla på om något som jag tycker mig ha god insikt i, så kan det hända att det blir svårt för mig att behålla det goda humöret även gentemot bäste vännen.

Det är en balansfråga. Är en vänskap, hur ytlig den än är, värd att offra för varje enskild sak där man skiljer sig åt? I teorin är den givetvis inte det. I praktiken blir det omöjligt att gradera. Man kan bli dödsfiender för ingenting och man kan skaka av sig hårda bråk kring ämnen man bryr sig mycket om i andra lägen. Jag brukar personligen försöka hålla det på en sådan nivå att när man hånar mig som person, tex är nedlåtande, då passerar man en gräns där den fortsatta vänskapen avgörs stegvis för varje kommande meningsutbyte som följer. Säg en sak till fel, och det är över. Om man så har känt varandra i 30 år.

Jag skulle tro att sociala media likt facebook, mer än något annat i mänsklighetens historia har agerat vänskapsdelare eftersom det mentala KK-snacket från verklighetens möten ”vänner emellan” inte kan dölja allt längre. Nästan alla vänskaper jag själv har brutit eller blivit bruten med de senaste 10 åren (medvetna ageranden då, vänskap som bara runnit ut i sanden ej inkluderat) har skett där. Någon har malt på lite för ofta med idiotiska värderingar. Någon har ogillat värderingar jag själv presenterat. Tex har folk brutit med mig efter att jag klankat ner på SD och vänster-partierna. Politik är avsevärt mer känsligt än religion.

Det leder mig in på en liten slutpoäng. Om du politik är så jävla känsligt att folk som får sina ideologiska värderingar ifrågasatta blir så upprörda som de nu blir? Säger inte det en hel del om hur lite vett och kall logik det faktiskt finns i politik överlag. Hur hjärnan verkligen är på konstant semester så fort det handlar om vad Reinfeldt, Lööf, Sjöstedt, Hägglund, Fridolin,  Björklund, Åkesson, Löfven och de andra populisterna predikar…

Det är skrämmande att tänka på, men religionsdebatter är ofta avsevärt mindre emotionella och vänskaperna består bättre där…

Ogooglebart

Google som ju har det inofficiella mottot ”don’t be evil” trampar rätt så snett när de påverkar det svenska språkrådet att inte ha med ordet ”ogooglebar” på sin lista över nya förslagna ord. Det i sig är värt en lång diskussion om arrogans, dumheter, skitstövelmanér och allmänt osympatiskt agerande från världens kanske mäktigaste bolag.

Vad jag desto mer tänkte diskutera är just det faktum att väldigt mycket ÄR ogooglebart.

Visst, mycket beror ju på hur skicklig man är som letar efter informationen. I a f vill Google att vi ska tro benhårt på att den mänskliga faktorn alltid är det viktigaste problemet. Piedestalen som man satt sin egen sökmotor på är väldigt hög.

Google förklarar att om du letar efter något blir resultaten bättre ju mer info du anger. Det stämmer givetvis rent söktekniskt. Men det finns gott om olika former av information som faktiskt inte finns på nätet öppet. Personuppgifter över levande folk tex. Om folk inte själva anger hur många barn de har på social media så går inte en så grundläggande information om folk att hitta. Inte heller kan man ens hitta personer som bytt efternamn, vilket väldigt många som ingår äktenskap gör. Ja du kan hitta inkomster födelsedatum och adress på nätet. Perfekt stalkinginfo, men inget annat.

I mer akademiska aspekter är google både lysande och värdelöst. Du har förvisso tillgång till världens samlade vetenskapliga artiklar de senaste 10 åren (eller ja, en stor del av dem, undantag inom tex humaniora finns ju). Men du har ju inte tillgång till ordentliga läroböcker, informationstexter och annat av kvalitet för den som söker kvalificerad information. Jag kan förvisso hitta hemsidor från privatpersoner eller institutioner ibland som i korthet förklarar olika saker inom det vetenskapliga fältet jag undrar om, men i regel är det massor som fortfarande måste läras i ett klassrum eller ur en kursbok.

Många överskattar vad som finns på nätet. Det är bara någon promille av världens böcker som finns i elektroniskt format än. Vi håller nog på att få en generation som tror att om det inte finns på nätet så är det troligen inte speciellt viktigt. Dvs via google och internet ”så når du åtminstone alltid allt det relevanta”.

Nej det gör man inte rent innehållsmässigt och heller inte rent urvalsmässigt. Internet är ett utmärkt lexikon – men alla som studerat på högskola en längre tid vet att man inte kommer så långt i studierna utan mer fördjupning och perspektiv. Och framförallt kan det vara väldigt svårt att avgöra vad som är mest korrekt eller relevant när det verkar finnas olika beskrivningar av samma sak.

Jag tror att varje generation har en olycklig tendens att försöka sammanställa ”best of” vad gäller kunskaper från föregående generationer som innebär märkliga skeva vinklar och att massor glöms bort.

Nu är jag inte mycket för mysticism kring historien, men det dräller av märkliga exempel på information som glömts bort. Tex är ALLT utom bara någon promille av all kunskap människor hade före den skrivna historien borta. Vi vet inte alls ett jota vad en svensk bronsålderskrigare hade för gudar. Ja, vi gör goda arkeologiska, lingvistiska och etnoarkeologiska bedömningar, men det är fortfarande väldigt spekulativt och framförallt omöjligt att falsifiera. Vi kan liksom inte besöka forntiden och kontrollera ifall vi hade rätt och vi kommer aldrig hitta en text heller från tiden heller.

Är det relevant kunskap så överlever den kanske någon nu säger och hur intressant det än är med bronsåldersgudar i skandinavien så kanske kunskapen om deras namn inte direkt har varit avgörande för oss idag.

Tja, romarna kunde bygga med betong. Kunskaperna kring detta tynade bort efter det centrala rikets nergång och försvann under 1000 år på många platser. Betong är i allra högsta grad relevant kunskap eller hur? Och om vi visste vad sakerna var som vi idag kallar babyloniska batterier eller antikytheramekanismen så hade vi knappast varit kunskapsmässigt fattigare eller hur? Vi hade åtminstone som sämst vetat att det var någon form av meningslös mojäng.

Men det är ganska sannolikt att det var någon form av faktiskt fungerande mekanism där tidigare allmänna kunskaper om dess existens kanske hade kunnat göra oss klokare, lite tidigare i historien.

Jag äger hundratals tryckta pappersböcker som inte finns i elektronisk version. De hyser enorma mängder fakta och teorier, livsöden, tankar och erfarenheter som inte finns på nätet – som alltså är ogooglebart. T ex min morfars skrivmaskinsskrivna memoarer kring WW2 och hur han hjälpte judar fly undan nazisterna, under skarp fara flera ggr. Om man bortser från att jag nämner att det är så nu, så är hans originalord inte tillgängliga på nätet oavsett hur många grader av svart bälte du har i google fu.

Jag undrar varför vi tillåter oss repetera misstaget att låta en firma med uppenbara motiv av att försöka sålla allt efter en SEO-algoritmbaserad ”relevans” diktera allt mer och mer av vad vi ser som vårt sammantagna kollektiva kunskaparkiv? Det låter onekligen mest som en snäll variant av hur härförare genom historien betett sig mot folk och kunskaper i sina imperier när de försökt organisera allt.

Varför vill då google stoppa ordet ogooglebart? Jo troligen (mer troligt än de märkliga åsikterna kring anspråksformuleringar som man har) för att man får för sig att det är dålig PR att det skulle finnas ett eget ord för att det faktiskt finns massor som inte går att googla sig fram till.

Att det blir mycket sämre PR i ett öppet fritt samhälle av att man går till angrepp mot ett språk är det rätt märkligt att man inte begriper oavsett motiv – men att man faktiskt kan tuta i massor av människor att det i stort är så – att det inte skulle finnas något man inte kan hitta via google – det är jag rädd för att man redan lyckats tuta i massor av människor, inte minst yngre generationer.

Oj

Med tusentals besökare på min bloggpost om sjuksköterskor (rekord med råge) så skulle jag givetvis ha önskat att jag hade tagit mig lite mer tid med texten… Nu skrevs den samman snabbt, ostrukturerat och slarvigt strax innan jag skulle sova härom kvällen…

Jaja, så kan det gå.

Lite rosa moln skadar inte i grådasket

Cynism, där man inte riktigt kan låta andra uppskatta något, eftersom att man själv ogillar det av något skäl är inte speciellt kul att uppleva alltid som just drabbad av en cyniker. Jag börjar själv allt mer och mer ogilla när andra ska spy galla över något man själv gillar av div bittra skäl.

Jag hatar något och måste berätta det för andra så att de inte tycker lika mycket om det de heller.

Bittra glädjevampyrer alltså. Det handlar inte om att alla måste gilla allt, men att om man ogillar något så är det inte nödvändigt att tvunget berätta det för världen hela tiden. Om man inte är övertygad om att det är något olämpligt som borde bekämpas såklart. Men man ska givetvis då sätta det i perspektiv – och tänka efter innan munnen börjar skvala.

Är kvinnlig omskärelse något värt att bekämpa och såra andras känslor för och skita fullständigt i vad man säger? Ja. Är synen på preventivmedel hos katoliker ett jälva mög? Ja absolut. Kan man håna muslimer, kristna, judar, hinduer som ser sig som drabbade av ateistiskt förtryck i världen? Ja verkligen… för helvete liksom.

Är ”överskattat” julfirande något att bitcha om för alla för att man själv hatar julen? Nej. Är det tufft och bra och får vi en bättre värld av att dissa dansbandsmusik? Nej. Måste jag håna dem som vill ha kostymklädsel på sin nyårsfest för att jag själv aldrig skulle ha slips på mig frivilligt? Nej faktiskt inte. Så länge ingen hånar mig för mina val, behöver jag inte håna dem för deras heller i dessa små vardagliga ting.

Proportioner. När du tvunget ska dissa något, fundera på vilka som gillar det och om det är värt priset att håna dem för det.

Som skeptiker och naturalist är det väldigt lätt att bli cynisk kring allt trams som styr världen och folk. Och det spiller ofta över på tramsiga småsaker där jag inte nödvändigtvis är ”känslig” nog för vad andra kanske tycker i frågor där jag själv inte egentligen kan motivera min cynism i proportion till det jag dissade. Jag är ofta som en full, sjövild, kåt elefant i en glasaffär mer än den avhållsamme stoiske ninja jag önskar jag vore.

Men jag ska försöka att bara bemöta det rationellt och försöka bekämpa bittra tankar kring småsaker. Om inget annat så mår jag bättre själv. Mitt fokus skall för 2013 års bloggande ligga kring konstruktivitet och att försöka vara lite snällare. Börjar jag bli bitter och cynisk kring petitesser – så säg till.

Gott Slut och ett Gott Nytt År i förskott. Må det innehålla en lagom dos rosa (men fortfarande skeptiska och rationella) moln för eder alla.

hippie

När det gäller censur kan även blinda höns hitta korn

En text om censur, disney, flashback, historierevision och annat liknande.

För det första vill jag påminna alla om att vi lever i informationsåldern 2012. Det gör att saker som tidigare mer eller mindre skulle ha gått obemärkt, idag ses av massor. Det gör också att vi kan få skeva perspektiv på vad som händer. Dvs ett allmänt källkritiskt problem kring nästan allt. En ökning av rapporter om något innebär inte nödvändigtvis att detta något ökar, men det är just det man tror i informationssamhället. Trots att informationen idag är mer tillgänglig än någonsin om allting, är folk paradoxalt nog ofta inte ett dugg mer medvetna om något än tidigare generationer om det inte är frågan om det som tidningarna skriver om. Dvs vi får en kunskapsparadox, som är svår att ta sig ur. Och med det nämnt går vi in på ämnet.

Censur. Ordet klingar illa i nästan alla människors öron. Troligen är inte ens alla som sysslar med det medvetna om att det är just det som de sysslar med och omskrivningarna är ofta många hos dem som sysslar med det. Förnekelsen att man sysslar med censur går nog in på självbedrägelseplanet ibland. Så illa klingar det att Nordkoreanska propagandachefer eller CIAs bäste tippexstrykare knappast skulle erkänna att de censurerar. De skulle välja andra ord.

Och det av goda skäl, för i fallet med vuxna människor, födda i västlandet, uppskattar vi inte att någon på något sätt avgör för oss vad vi skall se av skäl kopplade till någon annans moraliska/etiska/politiska åsikter. Man skulle nog utan att överdriva kunna säga att ogillandet mot censur ligger i västvärldens kollektiva själ. Det är totalt antidemokratiskt att förespråka censur och ingen vill vara antidemokrat.

Sen sysslar vi med det hela tiden ändå, men så fort vi blir medvetna om att vi har utsatts för det, att det vi sagt, eller skulle ha hört, har blivit censurerade av någon annan, så blir vi upprörda. Inte minst om vi inte var medvetna om det på förhand eller i efterhand – eller i vissa speciella kontexter där det stör oss mer än annars.

Kombinationen överraskning och censur, av att något inte blev som det skulle, eller inte längre var som det var – det är nog precis den som mer än något annat får oss arga.

Censur kan som sagt ske i efterhand också. Troligen då mer än annars blir man extra upprörda eftersom då ändrar vi på något på ett sätt vi ogillar, bara därför att det ändras.

Jag tänker givetvis på hur Disney nu beslutat att klippa bort ”otidsenliga” figurer ur julaftonens tecknade Disneytimme. Negressdockan, blondinen och juden ur jultåget (men märkligt nog inte kinagubbarna, som knappast är mer socialrealistiska så att säga). Det här tar oss in på en av de där kontexterna. Nämligen censur av ”kulturskatter”. Jo jag sa kulturskatter. Skratta inte. Jag menar allvar. Idag är Disney mycket viktigare för de flesta än Carl Larsson är.

Min ömme kusin påpekade för mig att det som skrämde honom i det här var att folk kunde visa sånt engagemang för att försvara bortklippta smått rasistiska figurer. Det engagemanget.

Jag tror inte att det handlar om att folk envist vill försvara klischéer som skapar stormen nu. Jag är ganska säker på att det snarast handlar om två andra saker. Dels är det en form av tradition som man ser som hotad, dels hotas den av något som rent tidsmässigt inte kunde ha kommit sämre just nu efter Tintin-debatten: Politisk korrekthet.

Just den kombinationen kan nog få folk att försvara vilka absurda traditioner som helst faktiskt – utan att det för delen finns något speciellt mörkt hos folk.

Folk gillar helt enkelt inte att någon censurerar för det första. Allra minst gillar man det när det sker av uppenbart politiskt korrekta skäl – där någon – troligen helt på egen hand utan att det fanns en folkopinion om det – väljer att föregå ett potentiellt problem med upprörda folkgrupper som är skildrade om klischéer med att radera dem – och då, bara med den handlingen i sig, skapar massor av negativa känslor hos andra människor istället.

Inte folk som alltså älskar att se den lilla negressdockan eller juden studsa fram, men folk som helt enkelt inte uppskattar att någon ändrar på något av det skälet som anges.

Är dockorna otidsenliga? Javisst. Är de klischéer av etniska grupper? Javisst. Är de rasistiska? Jag vet faktiskt inte. Jag tror inte det men vi kan säga att figurerna är rasistiska om du tvunget vill det.

Jag anser inte att man, även om man har rätt om att det skulle vara rasism vi ser, nödvändigtvis har rätt att agera som man gör för den sakens skull. Så negativt anser jag att  censur är.

För det första är det frågan om en tecknad film. Det är inte frågan om socialrealistisk dokumentär. Även de minsta barnen bör begripa att det inte är verkligheten som de ser. För det andra och mycket viktigare: Bara för att jag ogillar något i något, och t om objektivt kan övertyga alla om att det är frågan om något som är obra så innebär det inte att jag har rätt att radera det.

Det är ju DET som är kärnan i censurproblemet. Inte att man kan motivera varför något borde tystas/tas bort/stoppas utan för att man öht anser att man har rätt att göra det.

VI kan ta ett väldigt konkret exempel. I muslimska länder har vi på sistone sett att flertalet kulturskatter har raderats från historien. Det handlar om gravar i Mali, det handlar om Buddhastatyer i Afghanistan och det har även handlat om att böcker med bilder på Muhammed har förbjudits och förstörts. Vi snackar historiska böcker nu, illuminerade saker från medeltiden, där muslimer själva har avbildat Muhammed.

Det blir lätt att störa sig på sådant och kritisera det utan att man betraktas som en mörkerkraft (även om det blir svårare det med).

Att saker raderas ur sin existens, för att någon kan motivera att det borde så, eftersom de verkligen anser att det är det moraliskt korrekta. Det är ju inte planlösa vandaler vi talar om nu, vi talar om saker motiverade från Koranen med argument som faktiskt är fullt hållbara ur den synvinkeln. Att den sen väger lätt ur andra synvinklar hör inte till saken.

Vad har detta med Disney att göra då? Är det inte något helt annat? 

Nej faktiskt inte. Även fast skalan på ingreppen skiljer sig åt är processerna bakom som gör oss arga de samma. Någon vill radera något, som andra har en emotionell koppling till. Lite som när ett gammalt träd skall sågas ner som stått i en park i 1000 år eller när man river ett gammalt hus för att ge plats åt något nytt. Emotionell koppling.  

Vi har ingen nytta av några Buddhastatyer eller medeltidsbilder, lika lite som vi har av dockor i en tecknad film. Men det är att någon tar sig rätten att radera det som vi ogillar mer än att vi nödvändigtvis gillar det vi försvarar.

En tredje aspekt är att vi ändrar på något konstnärligt. Vi kan kalla det George Lucas-perspektivet eftersom han på sätt och vis exakt sysslat med detta. När en film är klar är den klar. Vi kan acceptera nya omklippta versioner, extended editions och liknande så länge vi vet att originalet fortfarande existerar och kan ses.

Vi kan acceptera att någon i framtiden restaurerar och förbättrar bildkvalitén, men när någon börjar klippa om något, eller lägga in nya saker blir vi upprörda och all magi försvinner. Hatet mot Lucas idag är i direkt proportion till hur folk en gång i tiden älskade honom när första filmen kom.

Tecknade filmer, Star Wars, Buddhastatyer… same same. Man kan argumentera bäst fan man vill för att en Buddhastaty är något mycket mer speciellt än en tecknad film från Disney… men man skulle bara förlora den diskussionen på det pinsammaste vis, eftersom det förblir subjektivt vilket som har störst värde.

Och sist kommer vi in på det här med att Disneyfilmen faktiskt skildrar en svunnen tid. Är det ok att låtsas om som att man inte såg världen mycket mer svartvit/klischéig för 70 år sen? Ska vi låtsas som att en Disneyfilm är ett tidslöst dokument som aldrig kommer innehålla något otidsenligt?

Jag kan inte låta bli att göra kopplingar till en rad klischéer själv nu. Hur ungdomar idag måste ha snabba klipp, action och förortsjargong för att kunna uppskatta något. Lite rap i tomteverkstan vore ju så mycket mer 2012 typ liksom typ än 1930-musik typ.

Nej att låta saker vara som de är, och istället, om man upprörs av det man ser, låta bli att se det, är som jag ser det vägen man skall ta. Visst, väldigt få saker är egentligen speciellt beständiga. Men när förändringarna kommer iform av politiskt betingade bredsidor med politiskt korrekta motiv. Då accepteras de inte – och det är faktiskt inte så konstigt.

Du kan inte göra alla nöjda. Du kan inte skapa något alls utan att det finns risk att någon kan bli upprörd eller kränkt av det. Därför ska man öht inte försöka. Allra minst ska man pilla på det som redan är gjort och göra om det. Om man nu är övertygad om att Disney innehåller rasism… då är det nästan att föredra att det orört tas bort och erbjuds att ses för de som vill se det istället för att man försöker klippa om det och modernisera det.

Det här ämnet med att förvränga historien är djupt och brett och handlar i slutändan om historierevisionism. När man ändrar bilden av historien för att det skall passa med något, om det så är av goda eller onda skäl så är det fortfarande historierevisionism.

Många tror att censur och historierevisionism är något mycket mer dramatiskt än en klippt disneyfilm. Det är sånt mörkerkrafterna sysslar med på speciella institut i nazityskland.

Men faktum är att i viljan att göra gott så sker det hela tiden i olika former. Små, sekundkorta klipp i en disneyfilm må tillhöra den oskyldigaste sorten, men blir om de kombineras med debatter om Tintin, Astrid Lindgren, Ture Sventon osv osv, något mycket mycket större.

Jag förutsätter att Jimmie Åkesson skickar en stor fet flaska champagne till Disneys högkvarter – för de bidrog gjorde precis till att SD högst sannolikt blir Sveriges tredje största parti i valet 2014. Konsekvenserna av att man försöker radera hudfärgers existens  kan ha långtgående motsatta effekter mot vad planen är. Hur mycket rasism skapar inte sånt? Psykologin har varnande ord att säga.

Jag hatar innerligt att bli en del av den upprörda pöbeln som häckar på Flashback och i Aftonbladets kommentarsspår, de som ropar ”politiskt korrekt” och ”åsiktsförtryck” ”i det här landet får man snart inte…” om allting.

Men i det här fallet kan jag inte gärna blunda för hur urbota onödigt och korkat det var av Disney att censurera något av politiska skäl som 4 miljoner svenskar ser varje år och som de har ett hutlöst osunt kärleksförhållande till. De kunde lika gärna ha försökt bära ut artefakter från Kaba i Mecca eller förbjuda italienare att äta pasta och kommit undan med det enklare…

Jag tänker faktiskt inte håna de som blir upprörda av denna bortklippning, inte för att de sätter det i vettig proportion och reagerar sansat (eller ens begripligt alltid), men för att de principiellt faktiskt har rätt i att det var en mycket olämplig sak att göra. För likväl som en blind höna kan hitta ett korn, kan även en flashbackare ha (nästan) rätt.

ok

Kanske inte ok. Kanske en rasistisk docka. Men det är som jag ser det mycket värre som problem att man tycker det är ok att radera detta för att modernisera något av politiska skäl, som trots allt bara är censur. Censur är med nästan inga undantag alls någonsin ok. Ett storm i ett vattenglas? Javisst, men så ser alla censurfrågor ut. En strykt rad text. En tystad bråkstake. En munkavle där och en sax där. Skenbart små stormar i små små vattenglas, alltsammans. 

AB DN SVD Newsmill PsyToday

Att diskutera med folk som har fel

Att diskutera pseuduvetenskap är bland det roligaste jag vet. Men det är också oerhört frustrerande. Oräkneliga är nätterna då jag gått till sängs, störd och irriterad över att inte ha nått fram till en person som har fel.

Gah! FEL!

Kreationister, alternativmedicinare, folk troendens på spöken och oknytt, historierevisionister, antisemiter, konspirationsteoretiker, klimatskeptiker (men även naiva miljövänner) har allesammans orsakat mig mycket huvudvärk pga denna frustration. När man presenterar goda argument i en diskussion, men märker att för varje argument du ger, så möts du av ett nytt motargument som bara blottar nya kunskapsluckor i meningsmotståndaren. Den känslan.

Och det är där skon klämmer. Folk som tror på trams gör inte så av en slump. De gör så för att de i grunden saknar viktiga kunskaper men har enormt mycket övertygelse trots det (eller kanske just pga det). De har helt enkelt byggt upp den där dumheten som de tror på eftersom någonstans långt nere i husgrunden så finns det enorma kunskapsluckor eller defekta byggnadsmaterial.  Bara tänk på alla dessa experter på biologi och geologi som är våra kreationister. I regel har de inte ens läst ämnena på gymnasienivå. Om du inte har det i åtanke, då kan du aldrig begära något av dem i en diskussion heller.

Man stöter alltså på en kreationist som vill diskutera ”fel i evolutionsteorin”. Finns det någon poäng i det då? Ja ibland om personen uppvisar sökande tendenser kan man nå fram men i de flesta fall är det meningslöst. Det kvittar fullständigt hur man lappar och lagar den där defekta murstenen som utgör deras defekta syn på evolutionsteorin om man inte inser att det lär finnas viktigare och mer grundläggande fel djupare i huset. Vissa har inte någon grund alls till sina korthus!

Enda sättet är att styra in diskussionen på deras tro och personliga motiv. Men det gillar de inte. Då är man ”inte saklig”. Trots att det är EXAKT det man är när man vill diskutera deras BEHOV av att evolutionsteorin MÅSTE vara falsk oavsett vad man påvisar.

Det är ett heltidsgöra att lyckas med sånt och jag känner ofta kallet att utföra det. Jag har så svårt att ignorera en diskussion med någon som har fel. Att bara lämna det därhän, blunda och gå vidare.

Men jag har inte längre tid och tar jag mig tid så tar det upp för mycket plats i skallen på mig. Jag har viktigare saker att göra och det är osannolikt att jag kommer kunna fortsätta blogga om sånt framöver.

Den här bloggen går därför ner i (troligen permanent) vila och det lilla jag kommenterar vidare i frågan sker på min personliga blogg istället (den har de som behöver ha det redan tillgång till. Ni andra får fråga snällt.).

Jag önskar skeptikerrörelsen, VoF, humanisterna, oberoende skeptiker, ateister och  kritiska bloggare all lycka och välgång i kampen mot vidskepelse, fundamentalism och okunskap!

På idiotin bara.

Ändring av diskussionsreglerna på bloggen

Trots att den här bloggen i princip är inaktiv så råkar jag ändå ut för nättroll. Det är ju det nättroll gör – trollar – egalt vad/vem det handlar om. Den senaste tiden har en person med (det garanterat falska) namnet Sven Hansson som utger sig jobba på firman PWC.se gjort mig påmind om en sak jag redan tidigare tänkte göra – nämligen ställa in bloggen på modererade kommentarer. Det går alltså fortfarande att kommentera, men endast icke-trollande kommentarer släpps igenom för er läsares skull.

Jag kommer troligen inte blogga så mycket här öht i framtiden heller, men det visste ni kanske redan. Till skillnad från nättrollen som Sven så har jag faktiskt bättre saker att göra numera. :)

Minskat bloggande från min sida

Fokus ett tag framöver för mig skall ligga på programmering istället för att försöka lära kreationister om verkligheten.

Jag ska lära mig en massa om html5, css3, jquery, javascript, php och även wordpressplattformen paw rihktigth. Försöker även skola mig på djupet i Photoshop och andra grafiska produkter.

Räkna inte med så mycket bloggande utan använd en nyhetsläsare eller en emailnotifikation istället för att ”titta in då och då”. Går allt som det ska är denna förändring i aktiviteten här faktiskt beständig och det blir mycket färre bloggposter här från min sida framöver. Går det sämre för mig så smyger jag in här som vanligt. Eller så kanske jag bloggar i klump, flera på en gång och sen långa pauser. Det får vi helt enkelt se.

Exakta siffror på bloggandet framöver vill jag inte ge men antingen blir det få men bättre bloggposter eller så bara kortare och färre (får ändå inte i regel den respons jag och mitt ego önskar på mina längre texter, så det känns som det kvittar att anstränga sig med längre saker). Blev ni klokare? Nej, men lite mindre bloggande helt enkelt. Tydligare än så blir det inte.

Det här är trots allt en hobby som tar upp värdefull tid och tankekraft från vettigare saker. Men som sagt, jag lägger på inget sätt ner något. Ville bara göra er uppmärksamma på förändringen. Det här gäller då inte oväntat även mina andra bloggar (som redan totalt inaktiva) för er som följde dem.