The Godless Swede

Sådärja, jag sa ju att jag skulle återkomma med besked om vad framtiden bjöd på. Det gör jag också härmed.

Jag känner som sagt att jag nått till vägs ände med mitt svenska bloggande. Det finns bara så många olika sätt man kan säga samma sak innan det blir tröttsamt att höra, inte minst för en själv. Därför tänkte jag fortsätta arbetet, men på engelska istället. Man når en helt annan storlek på publiken på så sätt och möjligheterna att nå ut till folk ökar.

Jag har själv många ggr beklagat mig över tex hur jag tycker svenska feminister navelskådar egna miniproblem och i princip aldrig uppmärksammar det verkliga förtrycket mot kvinnor som finns i världen. Nåja, jag har ju inte varit bättre själv med att skriva till en liten svensk publik om skepticism då heller… Det är ju trots allt så att i stora delar av världen är ateism antingen förbjudet i lag, eller så pass utanför alla normer att de som uttrycker sig negativt om gudar direkt blir påhoppade. Som trygg svensk kan jag i min lilla borg faktiskt ju göra en liten insats.

En av anledningarna till att jag låtit bli att blogga på engelska är att jag redan testat det och märkt av hur tungt det är. Det tar mycket längre tid att skriva texterna och risken att man låter som en kretin ökar också hur noga man än är. Jag vet att många svenskar anser att de är jätteduktiga på att skriva på engelska och att de t om föredrar det framför svenska. Det får stå för dem – i regel är sådana påståenden mer hybris än sanning. För i regel syns det ganska tydligt att en text är skriven av en svensk. Inte för att den har en massa fel, utan för att man tenderar att försöka uttrycka sig lite för mycket på ”rätt sätt” språkligt att det hela ser konstlat ut. Enkelhet är svårt i andra språk eftersom det är svårt i det egna språket.

Tidigare experiment med geobloggar på engelska har just känts så där jobbiga och onaturliga att skriva för mig. Men jag tänkte ge det en ny chans igen nu eftersom responsen alltid varit så bra från publiken. Jag känner hur en stor våg av hybris och bekräftelsebehov sköljer över mig och den svenska publiken ger mig inte tillräckligt med utmaningar och respons längre. Ja jag vet, pompöst… ;)

Så om du är intresserad av åsikter utklädda till fakta kring ateism, skepticism, vetenskap och politik och inte får stroke av min dåliga engelska, kan du härmed följa mig på min nya blogg, (som ännu inte har så mycket innehåll). Det blir givetvis inte bara allvarliga ämnen, utan jag tänkte hålla en ton av trams så ofta det går för att inte tröttna på mig själv. Ses och hörs!

Länk: The Godless Swede

Vi behöver inte mer Jesus i vården

Jesusmanifestationen (en liten men för de anhöriga väldigt viktig händelse i Stockholm) höll tydligen ett gäng seminarier på temat religion och vård. Jag kommenterar det hela citatvis, men ni kan läsa artikeln i sin helhet här.

All modern vård och omsorg har ytterst sina rötter i kristen tradition och solidaritet med de svaga och utsatta.

Godtyckliga gränsdragningar tillhör retorikerns bäste vän, men inte den seriösa vetenskapsmannen. Det här med att rent allmänt åberopa historia som argument för nutiden är i bästa fall intressant, men i det flesta fall medvetet förvillande och irrelevant. Den nutida humanismen, den sekulära som genomsyrar det svenska samhället, där goda handlingar baseras på utilitarism och individers empati, har inget med kristendomen att göra utan är en rent allmänhuman etik. Om någon vill dra gränsen för rötter i kristedendomen handlar det om retorik, inte fakta. Frågor om etik och moral är äldre än de grekiska tänkarna och om kristna apologeter vill dra gränsen i medeltiden, kan jag dra gränsen i den hedniska antiken eller ännu hellre samtidens sekulära moral med större logik. Historiska arv är fruktansvärt missbrukade begrepp. Jesusmanifestationens kristna har inte mer gemensamt med medeltidens kristna än jag har med antikens ateister. Vi är alla produkter av en mycket modernare historia – den tidigmoderna tidens upplysningar och i de kristnas fall: konservativa reaktionära bakåtsträvanden.

Ordet lasarett kan enkelt härledas ända från Bibelns berättelse om Lasarus.  Många sjukhus startades av kloster­ordnar.

Ja det är sant att klostren bedrev en med den tidens mått mätt bra och sympatisk vård av gamla och sjuka. Så länge katolicismen fanns. Därefter blev det skött i annan regi innan mer sekulär sjukvård här i västvärlden eftersom det inte var kristendomen i sig så mycket som värnade om vård, som det var just klostren som på så sätt knöt traktens bönder till sig beroendemässigt.

Klosten hade en given position för samhällsnyttan. Bönderna fick vård och lite skolning. Munkarna fick mat och råvaror. Om klostren har jag föga ont att säga. Det är den vaga outtalade kopplingen mellan dagens människor i Jesusmanifestationen och dessa munkar och nunnor jag vänder mig mot. De har inte mer relation till eller saker gemensamt med dessa medeltida tjänare än vad den här ateisten har och ska knappast försöka skapa en röd tråd till sina egna behov idag från hur vården via kloster fungerade. Den var mycket mer jordnära – och baserad på ”i brist på annat”. Dagens Jesusmänniskor tenderar att sätta böner framför vetenskap – och det är något helt annat. Klostren, notoriska välkända inrättningar för att vetenskapen öht skulle kunna utvecklas till det den är idag genom sin respekt för även profana böcker, och en tillflyktsort för mången ateist redan på medeltiden, är något helt annat än dagens kristna frikyrkor. Jämförelsen finns helt enkelt inte så som artikeln antyder.

Idag är idag. Det är mestadels i USA som vården skötts av religiösa organisationer idag, i Europa började det efter reformationens slakt av klostren skötas av en rad olika sekulära inrättningar istället bortsett från en del kvarlevande lasaratt i de största städerna. Provinsialläkare tog över i Sverige from 1600talet tex, finansierade av staten, likaså jordemödrar också finansierade lokalt. Men inte ens i USA var kyrkan roll speciellt stor i vården utanför storstäderna på östkusten. I övriga USA var det privat avlönade läkare som gällde. Man ska helt enkelt inte överdriva kyrkans roll i vårdens historia även om den heller inte skall underskattas. Dagens kristna vill gärna dra en röd tråd från medeltidens kloster till fromma sjuksköterskor, men det fungerar inte så.

För övrigt var det inte kristna som uppfann vården heller som påståendet ovan antyder med sin koppling från nutid till klosterväsendet. Egyptier, greker och romare hade en effektiv vårdapparat för sjuka, med etik och moral, långt innan Jesus ens var påtänkt och som på väldigt få sätt alls skiljer sig från den medeltida.

De kristna inrättningarna tog över de antika romerska och var de som skötte en stor del av vården och medicinen under medeltiden bara, för att det så sedan dök upp andra kristna som förstörde apparaten under reformationen. Det var kanske behövligt, för annars hade klostren kanske än idag haft hand om all vård, vilket knappast hade inneburit annat än att forna tiders oftast felaktiga teorier om kroppen än hade styrt. Men innan den moderna vården hann ifatt reformationen så var livet rätt eländigt. 1500-talet och 1600-talets början är rätt usla tider för sjukvården och det är faktiskt inte förrän på 1800talets slut när den sekulära humanismen, mänskliga rättigheter och en vetenskaplig syn på medicin tar över helt som det blir bra vård.

I Sverige hade sköter­ske­utbild­ningen ända fram till för några årtionden starka band med kyrkan och kristen människosyn. Att vara sköterska eller läkare var ”ett kall”. Det var då.Hur ser det ut 2013? frågar sig arrangörerna. Mångkultur, accelererande sekularisering och blind ekonomism har på några år förändrat vårdens innehåll till enbart medicinering och strikt vetenskaplighet.

Med andra ord: Det var bättre när de ogifta sjuksköterskorna neg och tog emot en klapp på huvudet likt pigor som betalning än behandlades som en professionell yrkeskår med status som syntes i plånboken. Ett stort problem för vårdyrkets status idag är just den där gamla statusen att man ”egentligen” ska vilja göra allt gratis om man är en riktigt god sjuksköterska. Inte ska sjuksköterskor strejka för bättre lön, det ska ju helst vara ett kall. Lite så går idealet faktiskt än idag. Sambon som är ssk har faktiskt stött på chefer som använt det som allmänt argument mot lönehöjningar för ssk.

En annan stor förändring som gör pig-statusen på sjuksköterskor befängd är att när sjuksköterskor en gång i tiden skolades i vård så var det mycket just bara omvårdnad och på ett trivialt anekdotbaserat plan. Vad som verkligen var god vård var godtyckliga åsikter eller pseudovetenskapliga dogmer, och bara sällan baserade i riktiga vetenskapliga fakta.

Likt det mesta andra akademiska vält har omvårdnadsteorin utvecklats och det är idag ett akademiskt ämne som det forskas inom. Lägg därtill det faktum att vi idag har speciallistutbildade sjuksköterskor med komplicerade medicinska kunskaper likt IVA och anestesi och det där med ”kallet” blir rätt absurt att åberopa som viktigt. Det osar snarare bara förakt för vårdyrkets status som professionellt yrke.

Visst, en person som verkligen brinner för sina medmänniskors bästa blir säkert en sympatisk person som i teorin låter som en bra människa för vården, men inte nödvändigtvis en kompetent omvårdare eller läkare för det. Evidensbaserad kompetens är och förblir viktigare än något annat inom omvårdnad. Annars har vi, som vi hade förr i tiden i vården, ett gäng tyckare, som kanske menar väl, men som hanterar folk helt okontrollerat, och som t om när de har rätt, inte har något att luta sig åt.

Det är strikt vetenskaplighet, som artikelförfattaren uttrycker sitt förakt för, som idag gör att sjuksköterskor inte sprider bakterier mellan patienter i lika stor utsträckning som förr när allt sjuksköterskan skulle göra egentligen mest handlade om att hålla folk i handen, tala om Jesus, bädda sängen och vara den allsvetande läkarens piga.

Tänk, för 200 år sen dog folk som flugor av epidemier våra sjukhus innan Florence Nightingale lyckades få igenom en rapport om hygienens underskattade roll i vården där Jesus var det sista hon åberopade som en lösning på problemet (och då är hon ändå ett exempel på någon som annars ofta var allt annat än sekulär).

Att dödsfall genom sjukhusepidemier idag är mycket ovanliga beror inte bara på att den strikta vetenskapligheten har gett oss nya fungerande mediciner (tillskillnad från de gamla kristna favoriserade botemedlen; bön, örter, åderlåtning och lavemang), det gav oss ett begrepp om att medicin ibland handlar om att göra vad som är rätt och inte vad folk alltid vill eller tycker.

Du vet, säga ifrån och sätta ner foten när folk okunnigt säger ”ja men min mormor säger att vitkål kan bota cancer” och inte behandla dessa direkt farliga åsikter med respekt. Eller med ett mer relevant exempel: När någon kristen inte vill låta vetenskapen/läkare hitta botemedel mot sjukdomar, pga religiösa skäl. Det kan vara direkt personlig vägran av vård som existerar likt blodtransfusioner hos Jehovas vittnen. Men lika mycket när man vill stoppa stamcellsforskning för oss alla, eftersom man fått för sig att döda fosters rättigheter är viktigare än att miljontals slipper dö av saker som Alzheimer, ALS, MS och Parkinsons. Ni vet, ett gäng härliga andliga sjukdomar som är guds gåva till mänskligheten för att han gillar oss så mycket… Notera att man även drar all stamcellsforskning över samma kant i sin passion för predika fostrens större värde än födda människor. För inte alla stamceller kommer från foster, men all stamcellsforskning motarbetas ändå av Jesus små dåligt pålästa tennsoldater.

Kristendomen överlag har varit ett problematiskt inslag för medicinen (inte omvårdnaden i sig nu, utan just medicinen som vetenskap). Deras, revirpinkande, skråtänkande stenhårda tro på dels antika påhitt som humoralpatologi och ogillande av just vetenskapliga förklaringar på åkommor (än idag hanterar ju inte minst katoliker en rad olika sjukdomstillstånd som om de beror på besatthet, guds straff och annat religiöst betingat som helst om de öht ens skall lösas isåfall skall lösas med trams.) hade kunnat vara så mycket bättre rent historiskt om inte människan som en gudomlig skapelse hade hägrat över alla äldre tiders medicinska (miss)uppfattningar.

Det säger sig självt att så fort du ens tänker tanken på att ”ja men det där är Guds straff/vilja” så står det förhållningssättet stick i stäv med att vilja hitta en naturlig förklaring. Du blir istället nöjd. För du har din förklaring. Och den som är nöjd slutar fundera. Så funkar alla människor.

Således stod den medicinska utvecklingen också ganska stilla under nästan hela medeltiden. Inte för att antikens människor var klokare eller något bättre på spåren än örtlära och humoralpatologi, och heller inte för att kristendomen inte bidrog alls till utvecklingen av den moderna medicinen, men för att den fortfarande i det stora hela kring just medicinsk utveckling var mer i vägen än till nytta rent tankemässigt eftersom den inte då, som nu, är speciellt vetenskapsvänlig som religion. Religiösa inrättningar som klostren i all ära, men det är inte gudars närvaro i dessa hus som gjorde dem viktiga för vetenskapens utveckling, utan den enorma tid folk där hade att just läsa och fundera på saker.

Kristendomen var bra på att förvalta omvårdnaden av folk från antiken och t om utveckla just omvårdnadsbiten till att bli ännu bättre. Men den var direkt usel på att utveckla medicinen som vetenskap när religionens förklaringar hängde över allting som ett antiintellektuellt spöke. Och problemet idag är att omvårdnad inte kan skiljas från medicin, utan det krävs kunskaper i medicin, för att förstå vilken omvårdnad som är bäst.

Överdrift? Nej det är ju exakt det vi ser med detta uttalande från Jesusmanifestationen. Det var bättre förr, när sjuksköterskorna och läkarna var kristna och allt var mindre strikt vetenskapligt. Jag argumenterar bara utifrån vad jag läser.

En röd tråd finns här. Medeltidens dogmatiska ideal lever i Jesusmänniskorna och de förstår inte att anledningen att folk idag väldigt sällan dör av ett benbrott, getingstick eller en förkylning är för att vi har haft en vetenskaplig utveckling som helt utan gud som variabel i någon förklaring, istället bara har försökt ge sig på att förklara allting evidensbaserat. T om goda kristna vetenskapsmän begriper i regel att man inte ska blanda in gudar och profeter i vetenskapens förklaringar. Men i Jesusmanifestationens led finns det inga goda vetenskapsmän. Bara missnöjda bittra reaktionärer som inte hänger med i samhällets utveckling. Och som ni kan se nedan; synd om sig själva tycker de också i god kristen tradition. Det är ju så himla jobbigt att tillhöra de där ynka 2 miljarderna kristna som inte har något att säga till om i världen…

I synnerhet har djupa diken skapats mellan professionell vetenskaplig vård och andliga relationer mellan patient, vårdpersonal och läkare. Att tala om Gud och inre behov med en patient är i dag närmast tjänstefel. Att bedja tillsammans med en patient blir övergrepp.

Humor. Nja om en kristen patient och kristen vårdare ber tillsammans i det privata, utan att därmed undlåta viktiga behandlingar, det finns tid för det, ej stör andra, eller vara frågan om att det bara är en part som vill det, lär det inte var någon som säger något om det sker. Men nu är det inte speciellt många inom vården som ÄR kristna längre och tiden till annat än den allmänna vården är ringa, precis som i övriga samhället. Man kan som kristen inte förvänta sig att demografin på ett sjukhus mer än i några promillen skiljer sig från övriga landets demografi kring kristendom.

Men jag antar att Jesusmanifestationens vänner helst av allt skulle vilja se att det vore ett krav i CVt för vårdpersonalen att vara kristna. För vården var ju så himla bra förr när den var religionsbaserad istället för vetenskapsbaserad som nu…

Lycka till med urvalet på landets sjuksköterskeutbildningar. Om de trodde det var svårt att rekrytera nya studenter nu, så är det nog inget mot hur kravet om bibelbekännelser skulle påverka antalet sökande i negativ riktning. För att inte tala om hur många fantastiska empatiska människor som faktiskt känner att de har ett kall att vårda andra – helt utan att Jesus är med som drivkraft – skulle exkluderas. Men vem behöver väl kompetenta akademiskt skolade sjuksköterskor, bara de tror på Jesus och kan trycka ner böner i halsen på otacksamma läskiga ateistiska patienter så är resten så gott som oviktigt…

Det bästa vore väl kanske präster helt igenom på sjukhusen och slippa all eländig vetenskap helt och hållet? Då blev det ju fart på andligheten. Låt oss bedja bort cancern.. det finns ju så många rapporterade fall i världshistorien där det har lyckats! Inte…

Visst finns det luckor i hur vården fungerar idag. Visst borde man lyssna på mer vad folk vill. Visst borde den har kvadrupla resurser. Visst borde det regna läkare från skyn och visst borde cancer sedan länge vara utrotat. Och visst borde det finnas möjligheter till andlig vård för de som önskade det.

I en perfekt värld. Med obegränsade resurser.

Vården är allt annat än perfekt eftersom världen är allt annat än perfekt – men vägen till en bättre värld och vård (både omvårdnad och medicin) handlar om att utvecklas framåt, inte ta ett endaste korkat historielöst steg bakåt in i medeltida ideal och hysa förakt för sekularisering och vetenskap.

För det är ENDAST dessa ting som gör att vi inte längre mäter galla mot blod och urin och försöker bota franska sjukan, sticksot och moderpassion med verkningslösa örter och bön.

För vården är idag år 2013 på ALLA sätt bättre än den var 1913 och astronomiskt mycket bättre än den 1813, 1513, 1213 och år 13. Utan undantag. Verkligen inget alls med vården förr uppvisade bättre resultat. Om du seriöst tror att nunneklädda religiöst rekryterade sjuksköterskor i något charmigt soligt brittiskt hospital – så som det ser ut i Downton Abbey, var bättre på något alls än dags sjuksköterskor så tror du fel.

Om du tror vården var bättre på att förvalta just dina protestantiska lutheranska andliga behov så stämmer det kanske, men om du tror den kunde behandla din urinvägsinfektion med dagens effektivitet hade du fått fortsätta be på toaletten olyckligt tillsammans med Jesus. Om du tror att patienterna var lyckligare förr, när pseudovetenskaplig vård i regel inte kunde göra annat för dem än ge dem falska förhoppningar, så drömmer du söta verklighetsfrånvända drömmar.

Om du saknar bön vid sängkanten och Jesuskors på väggen så får du väl resa till något missionssjukhus i Afrika och ta in där istället och uppleva lite av nostalgin med andlig vård – ja bortsett från att de där har ännu mindre tid för det pga ännu mindre resurser. Om du vill ha andlig spis i din svenska sjukhussäng så får du väl helt enkelt ringa efter din präst och kolla om hen vill komma. Varför öht ens besöka sjukhuset om du har gud på din sida kan man ju också fråga sig…

Det är trots allt inte sjukvårdens jobb att hantera dina särskilda andliga behov – hur viktiga dem än är för dig eftersom det är vi skattebetalare överens om inte kan finansieras av skattemedel det också.

Dessa får du sköta på din fritid och tacka din gud ifall andra – andligt lyxigare – möjligheter presenterar sig ändå, som tex en religiös omvårdare, som har tid över för dina andliga behov bortsett från sina betalda arbetsuppgifter.

Förövrigt: Varje större sjukhus har sjukhuspräster och kapell/bönerum. Räcker inte det? Nej, för när det kommer till konservativa människor i allmänhet och kristna i synnerhet finns det ingen ände på tramsiga saker att klaga över.

Kristna som tror på evolutionen

…kan de verkligen innerligt förstå vad evolutionen är och hur illa den fungerar tillsammans med konceptet ”en skapande, god, allsmäktig gud”? Nej jag tror inte det faktiskt. 

Att kreationister tänker begränsat och litet och även har enorma kunskapsluckor om vetenskap kan man nog rätt lätt bli ense med de flesta mer moderata och liberalt kristna. Men det gnager i mig varje gång jag ser en kristen säga att de minsann inte har några problem med saker som evolutionsteorin. ”Gud skapar kanske genom evolutionen” heter det. Och det gnager mig att det gnager mig eftersom jag ju inte vill ta strid med liberalt troende egentligen. De är ju ”nästan där” så att säga. Men ni känner mig, jag kan inte låta bli när logik och rimligheter står på spel…

Samtidigt som det givetvis är oerhört sympatiskt att kristna försöker kombinera sin tro med vetenskap – utan att kompromissa vetenskapen till att bli pseudovetenskap likt kreationisterna gör – är det ju inte riktigt så där enkelt som det låter att kombinera evolutionen med religionen. Och liberalteologer gör det lite för enkelt för sig…

För det första står det verkligen ingenstans i deras egen bibel att deras gud skapar genom evolution. Det står istället uttryckligen att guden skapar färdiga väsen och i fallet med människan ”skapelsens krona”.

Människan är tex inte alls en primat evolverad fram av andra primater, utan gjord av lera (om vi blandar in judisk och islamsk mystik) (och i kvinnans fall revben). Dvs vi talar inte bara om en lucka i bibeln nu likt hur internet, elektricitet och älgstek kan finnas och vara bra trots att bibeln inte nämner ett jota om det, utan vi talar om saker bibeln faktiskt ger en version av. Vi snackar färdiga paket med färdiga skapelser enligt bibeln.

Dvs man måste då ta till den berömda ”ja men då är det symboliskt menat”. Vilket ju funkar, så länge man har gott samvete intellektuellt kring de där godtyckliga gränserna för vad som i bibeln är symbolik och vad man verkligen sen självklart tror på. Inte helt lätt att förstå som en utomstående när subjektivismen tornar upp sig i urvalet av sanningar vs symbolik. Varför är A symbolik men inte B i bibeln? Jo givetvis för att kristna anpassar sin tro efter historiens utveckling och andra värdesystem än de som återfinns i bibeln, inte för att det självklart är så ”om man förstår” som de själva ofta hävdar.

För det andra finns det verkligen ingen del av evolutionsteorin som kräver en gudom för att fungera och det är viktigt att komma i håg. Dvs i det vetenskapliga resonemanget blir variabeln ”gud” en meningslös extra variabel som inte finns med i formeln, men som ändå tillskrivs deltagande av sina apologeter och som helt enkelt måste tryckas in, kanske på bekostnad av andra variabler som därmed måste plockas bort.

Detta tas som självklart helt utan att de egentligen kan skriva om formeln och övertyga någon som kan något om evolutionsteorin exakt var Gud står i den nu (dvs man bagatelliserar evolutionsteorins gedigenhet som den är formulerad nu). För att fortsätta det vetenskapliga resonemanget vidare vill jag också påpeka att om man ändrar en teori eller för in en ny variabel så bör man också förklara hur sjutton det kunde fungera utan det nya innan. Dvs det är också upp till kristna apologeter att inte bara visa hur gud ska vara en del av evolutionsteorin, men även förklara hur evolutionsteorin faktiskt kan fungera helt utan gud.  Och ju mer extraordinärt påstående man kommer med, desto mer extraordinära bevis måste man ha. Science is a bitch. Så funkar det alltid.

Så för det tredje, ÄR gud bara någon man kan stoppa in i evolutionen och blunda och låtsas som allt funkar fint? Nej verkligen inte. För det första tillskrivs guden allsmäktiga, jättegoda egenskaper som skapar saker ”och sedan ser att det är gott”. Bara ATT livet öht då måste anpassa sig till en evigt föränderlig miljö (planeten Jorden, med sina klimatförändringar, tektonik och naturkatastrofer) visar på att inget alls öht är skapat i ordets rätta bemärkelse, utan isåfall är ”satt i rullning, guidat utan syfte och utan mål studsandes på oräkneliga hinder i evig tid” en bättre beskrivning än ”skapelse”.

En begreppsvärld som öht inte existerar i bibeln och som inte direkt känns helt kompatibel med den skapande gudens perfektion . Även om du försöker trycka in ”guidad” i evolutionen så kan du inte göra det hur som helst. Evolutionen är ju definitionsmässigt utan mål, utan syfte och bara en resultatmässig konsekvensbeskrivning av livet. Lägger du till en guide antyder du ett mål – och det är ett inkompatibelt påstående med vad evolutionsteorin faktiskt säger i sin grund. Med ett mål rasar liksom hela resonemanget och  alla bevis den är uppbyggd kring som handlar om anpassning försvinner. Gud i evolutionsteorin dödar teorin helt enkelt.

För det är ju det här som är evolutionen: Meningslöst misslyckande. Varje sekund dör biljoner misslyckade organismer på jorden. Det gäller bakterier som torkar ut på en sten, amöbor som råkar driva in i vatten med för låg salthalt, träd som drunknar i den stigande bäcken, människor som föds med hjärtsjukdomar, kattungar med cancer… Organismer som kanske försvinner systemet långt innan de kunde sprida sina arvsanlag vidare, helt enkelt för att de pga antingen funktionsfel eller dålig anpassningsförmåga inte kunde lyckas med annat.

Om man ser på resultatet genom jordens hela historia handlar det ju om kvadriljarder (ja det är ett riktigt ord) döda livsformer som inte dött lyckliga av hög ålder, utan av oförmåga till anpassning eller ofta plågsamma funktionsfel. Nu är medvetandegraden hos bakterier som dör noll, men mycket annat liv är medvetet nog för att kunna lida av sin meningslösa död. En fågel som inte kunde hantera att de magnetiska polerna ändrar position en gång var miljonte år gör ju inte direkt vågen, när den kraschar i vågen i havet pga förvirring av felnavigationen direkt. Att bara blunda för allt detta ofantliga lidande som Jorden bevittnat under 3.7 miljarder år med liv på sig är ju inte speciellt kristet ens.

En liten fråga på det: Varför behöver den skapande perfekta gudomen så mycket lidande beroende på misslyckad anpassning och bristande funktion i sitt CV? Och hur kombinerar man det med begreppet ”god”? Vad är det som är gott med barncancer tex? Med parasiter som bosätter sig i andra livsformer?

Om gud är god och styr livet genomen evolutionen och har gott samvete för allt lidande är guds samvete inte friskt enligt några värderingar gud sen anser att vi tjockskalliga primater själva ska följa. Ni vet det där lilla med empati tex…

Det mest skrämmande i resonemanget är ju att det är en evig process utan slut. Det kommer ju fortgå så länge livet existerar. Liv ÄR evolution.

När jag hör begreppet ”gud skapar genom evolution” och tänker på vad som står i bibeln om skapelser, så handlar det ju om färdiga mål. Tada! En människa, Tada! En fisk. Det är ju vad det står faktiskt.

Men det är ju inte så evolutionen fungerar. Människan är ju ingen slutlig skapelse, (även om vi troligen är en på jorden unik varelse som kommer kunna göra mycket åt vårt öde rent evolutionärt tillskillnad från allt annat liv som existerat). Vi evolverar ju faktiskt hela tiden. Vi är mer finlemmade än för 100 000 år sen. Vi är längre. Vi föds troligen med högre IQ också och vi har en enormt större mängd antikroppar i oss mot sjukdomar, som kommit under dessa ynkliga100 000 åren.

Den skapande allsmäktige allsvetande gode guden som vill att vi ska vara empatiska och snälla mot varandra och dödar sin son för sakens skull när vi inte är det, vet ju rimligen om allt detta och allt som komma skall. Varför då sätta en boll i rullning med allt det lidande det orsakar bollen, istället för att direkt flytta bollen till sitt mål, eller åtminstone bana vägen bättre. För att det är viktigt att vi lär oss något av att själva ta oss vidare?

Det där med barncancer igen herr Jahve… vad är det små döende lintottar och deras djupt olyckliga föräldrar ska lära sig av det tycker du? Tja, de flesta av dem som var religiösa lär ju tappa sin tro på dig när barnet rycks ifrån dem… men inte ens den här ateisten är så cynisk att han tycker det är en bra väg till ökad sekularisering att du tappar fans genom djup olycka.

Det där med händerna på öronen och stängda ögon går ju djupt här. För när man konfronterar den kristne evolutionstroende med alla dessa ologiska och hemska konsekvenser av en påstått allsmäktig perfekt gud som utan slut på lidandet för skapelserna skapar imperfektion med evolution och svaren på ”hur sjutton tänkte gud här egentligen”, så kommer ju det där ”vet inte, men det är ju nog så ändå” som ett brev på posten. Och inte ett jota mer problematiserande än så…

Livet rullar på. Frågan undviks på sitt djup att problematiseras av dess anhängare. Gud är god och vet säkert vad gud gör… Screw little boys and girls with cancer, guds mystiska beteende att låta evolutionen rulla på med floder av offer utan mål ska vi inte ifrågasätta för mycket…

Det måste ju funka för den troende! För alternativet för den troende är ju nästan mer kuslig ur alla perspektiv. Tänk om gud inte alls deltar i evolutionen, trots alla sina påstådda förmågor och talanger och evolutionens alla offer faktiskt är så meningslösa som de verkar vara och bara en konsekvens av evolutionen på egen hand och inte gudomlig styrd guidning. Dvs att guden inte bryr sig öht om livet på planeten Jorden.

Det finns inga bevis för en guidad evolution. Tvärtom tyder allt på att den sker helt så som evolutionsteorin själv beskriver det och en gud i formeln gör formeln ogiltig i sin nuvarande form utan mål och syften. Dvs gud blir således rimligen mer logisk som passiv än guidande i brist på andra resonemang.

Ur bevissynpunkt är det precis lika sannolikt med en passiv gud som att det inte finns någon gud alls öht bör man då ju givetvis påpeka direkt. Men givetvis en betydligt mer otrevlig tanke om du frågar den här ateisten – och rimligen de flesta kristna som jag nog skulle tro skulle föredra frånvaron av en gudom helt och hållet framför en märklig sadist som experimenterar med misslyckade livsformer eller bara passivt tittar på all olycka trots sin påstådda goda allsmäktighet.

Visst, vi är kanske för små intellektuellt för att förstå en guidande gud eller passiv guds moral. Det är nog en populär lösning som kristna bestämmer sig för för att slippa tvivla på gudens existens. Guds intentioner vet vi inget om.

Men vi är ju skapade i gudens avbild heter det, och guden har ju förmedlat sin syn på moral i sin bibel, så exakt hur olika guden kan vi egentligen vara på den punkten? Och har det någon som helst betydelse att en gud agerar på ett sätt som gör evolutionen moraliskt korrekt enligt guden för oss? Är kristna helt plötsligt så relativiserande kring rätt och fel att de är beredda att säga att rätt och fel som gud lär oss att de är helt plötsligt inte ska gälla deras egen gud? Gud själv behöver inte föregå med gott exempel?

Fint folk går in genom egen dörr i kyrkan för att slippa köerna som de uppmanar andra att stå snällt och prydligt i som prosten sa.

Om jag får lov att hitta på ett fiktigt ordstäv som stämmer in på vad det är vi ser med försvaret av den passive/guidande gudens alla otrevliga påhitt.

Evolutionen är inte logisk ur kristen synpunkt. Det är bara att inse att för att få den att fungera så måste man antingen medvetet/omedvetet låta bli att problematisera guds deltagande i den, eller helt enkelt faktiskt inte veta alls vad man talar om kring både gudar, skapelse och inte minst evolutionsteorin när man säger ”evolutionen styrs av gud”. Jag vet inte vad som är mest skrämmande, men det är iaf kusligt att gudstro kan ha ett sådant infernaliskt grepp om folk att de liksom gör vad som helst för att få det att funka med allting annat.

På sätt och vis är kreationismen isåfall intellektuellt ärligare. Där försöker man inte göra avkall på gudens egenskaper och position som skapare utan eftersom bibeln varken nämner evolution – eller det är speciellt enkelt att kombinera evolutionen med den skapande guden om man så vill – så gör man inte det.

Visst, det sistnämnda beror ju inte på att man förstår mer om evolutionen än vad liberala kristna gör. Troligen förstår man bara en bråkdel i jämförelse. Men samtidigt är man ju inte naiva kring kompabilitetsproblemen heller så som liberala kristna är. Man böjer inte sin gud och bibeln lika godtyckligt mycket. Man tänker väldigt mycket mer svartvitt.

Det finns många tillfällen då ett svartvitt ”antingen eller”-tänkande visar på mentala kunskapsbegränsningar. Men det finns också tillfällen där det faktiskt bara kan vara antingen eller. Och jag vet inte om det godtyckliga böjandet av evolutionsteorin och den skapande guden in i flexibla gråzoner för att få dem att fungera tillsammans som en emulsion är speciellt mycket mer intellektuellt vettigare än att helt vägra vetenskap på bekostnad av gudens budskap.

Visst, frågan är djupare än så här och det finns fler variabler, men det finns ändå en märklig poäng i kreationismen som i detta fall gör den mer rimlig rent logiskt som alternativ än liberalteologins icke-problematiseringar av kompabilitetsproblem för varje person som säger sig tro på en kristen gudom.

Jag hatar att behöva säga det eftersom jag har många liberalteologiska kristna bekanta och vänner och därtill så ogillar jag givetvis kreationism. Men det är bara skenbart mer logiskt med en gudomligt guidad evolution än ingen evolution alls. Och det beror helt på andra faktorer än att ni har mer rätt än kreationisterna.

Utan det ateistiska gillandet av liberalteologin framför kreationisterna bygger på att ni har ett sympatiskt och rationellt förhållande gentemot vetenskap och en ödmjukhet gentemot möjligheten att religioner kan ha fel – inte att det i sig är det minsta rimligt som vetenskap med en guidande/passiv gud i evolutionen.

Den skapade evolutionen är fortfarande i sig en totalt befängd intellektuell nödlösning som helt enkelt inte är rimlig.

Den gråa massans vrede

Allt som behövs för att en åsikt skall stärkas är att en slumrande åsikt som tidigare saknade betydelse skall provoceras. Det här är exakt det som har varit ett av kärnproblemen för humanisterna och en av de främsta anledningarna till att jag inte blivit medlem eller troligen någonsin kommer bli medlem.

Humanister/ateister gör sig ofta skyldiga till detta fenomen. Jag har säkerligen själv gjort det många ggr också men saknar intresse av att förstärka detta beteende med att bli medlem i en organisation som gör det hela tiden i sina medlemmars uttalanden.

Det handlar om att man beklagar sig över något som många kanske vid förfrågan innan inte skulle försvara, men som efter det illa formulerade angreppet känner sig mer benägna att försvara. För mig har en sådan fråga många ggr varit skolavslutningar eller andra skolceremonier i kyrklig miljö varit en sådan fråga där jag inte alls tycker att humanister/ateister gör rätt som gör så stor affär av det.

I sak håller jag givetvis med dem som anser att man ska dra ett tydligt streck mellan skola och kyrka, men i praktiken är problemet som uppstår när man beklagar sig över problemet – ett större bekymmer. Man måste välja sina strider.

Det är så lätt hänt att man som ateist/humanist framställer sig som en bitter, osympatisk och själlös människa som fäktar mot väderkvarnar och försöker döda myror med stridsvagnar och det gagnar knappast saken (dvs ökandet av sekulariseringen som vi ateister alla vill se).

Jag tror tvärtom att folk som tidigare inte funderat i frågan tenderar att kunna börja försvara det hela om man inte väger sina strider väldigt noga och väldigt väl, vilket just i dyl frågor är nästan omöjligt med den taktik många av mina likasinnade humanister/ateister kör med.

Nu i dagarna kommer det senaste exemplet på en vad jag tror riktigt illa vald strid. Den framtida regenten Estelle kommer ut med en slags bönebok för dop om jag har förstått det hela rätt. Eller ja, och det kanske inte är helt oviktigt i sammanhanget: Det är ju inte tvååringen Estelle som släpper böneboken i Estelles namn, utan hovet med föräldrarnas accepterande.

Man får en liten känsla av att det faktiskt finns humanister/republikaner som blev paffa över att det fanns kristna i hovet, kanske t om i kungahuset. För så slipade är de trots allt på att oftast inte trycka upp det där kristendomskravet i ansiktet på folket.

Problemet här är inte att Estelle därmed förseglar sin kristna tro. För på inga vägar alls påverkar detta 2-åriga Estelles personliga tro. Problemet är istället två andra saker: Dels påminns de argaste republikanerna om att kungahuset existerar och därtill enligt hävd och lag måste bekänna sig till kristendomen enligt den lutheranska läran och det stör dem att de påminns om det. Jag kan också hålla med dem om att det är olyckligt att det finns folk i landet som enligt lag måste bekänna sig till en tro. Men i praktiken är det ju inte så farligt eftersom det ju inte påverkar deras personliga egentliga tro ett jota. Engelska ordet ”lip service” är här väldigt bra att tänka på.

Dels och för diskussionen jag tar upp viktigare: Sätter det en tvååring i skottgluggen för aggressiv retorik som i slutändan skapar ogillande för republikaner och inte minst humanister och ökat sympatistöd för monarki och inte minst ”traditioner”.

För det är enormt många i landet som ser på kristendomens ceremonier som ”traditioner” som de har en personlig ofta väldigt nostalgisk emotionell relation till utan att de nödvändigtvis alls tror på någon högre makt. Dvs om du angriper dop, bröllop, konfirmation, skolavslutningar och Estelle så kunde du lika gärna angripa julafton, midsommar, Sverige och Astrid Lindgren. De tror lika hårt på traditioner som en smålänning från ”Jerusalem” tror på Gud helt enkelt.

Ja jag vet. Givetvis är det illa att folk har svårt att skilja på religion och tradition. Men det beror ju på att det oftast är svårt att skilja på religion och tradition. Tro inget annat (pun intended). De flesta religioner anammar äldre traditioner och sekulära samhällstraditioner bygger nästan alltid på någon form av religion från början – om än inte nödvändigtvis kristendomen. Tex midsommar, valborg, nyår, födelsedagar osv.

Bästa exemplet är ju julen med sin märkliga kombination av kristendom, hedendom, familjesammankomst, ceremonier, attiraljer, kommers, nostalgi och mystik. Men det gäller även mer ”rena” religiösa riter likt dopet och bröllopet som folk har en massa andra kopplingar till än de rent religiösa.

Så när man spyr galla och svavel över Estelles bönbok hjälper man inte sekulariseringen. Nej vi får snarast bara se en ökad polarisering, dvs att de som tidigare lutade åt en åsikt nu tar mer ställning i den riktningen och moderata personer som hade kunnat vinnas över med mer lugn och intelligent retorik förloras. För nej, det är inte intelligent att använda en tvååring i sin politiska strid. Det bästa man kan hoppas är att frågan bara dör snabbt, för allt annat är lumpet och kontraproduktivt.

För med SD som exempel vet vi ju hur effektivt det är att angripa frågor på fel sätt. SDs framgångar har ju föga att göra med SDs abnorma skicklighet att göra, utan allt de gör att just fånga upp den gråa massans vrede väldigt effektivt med simpel populism.

Och innan du tvår dina präktiga händer och sätter ett vi-och-dem-stämpel så är ”den gråa massan” inte ett statiskt begrepp på en statisk grupp. Vi har alla till mans våra otydliga emotionella frågor där fel angrepp gör att vi slutar lyssna och gräver ner oss i skyttegraven istället.

En berättelse om supersmarta foster, pungar, döden och en massa päron och apelsiner.

baby

En populär meme på nätet är bilden av två ofödda barn som för en konversation i livmodern om huruvida det finns något efter födseln, tex en mor. Analogin är ateisten vs döden och mötet med en gud där födseln står för samma sak som döden och den omötta modern som den då lite mer insiktsfulle kristne bebin tror på symboliserar gud.

Den kan rent skenbart verka rätt lurig, men bara om man inte tänker efter, vilket massor av kristna inte gör (vilket jag efter en lång diskussion idag blivit varse om). Med tanke på hur utomordentligt populär bilden är på sociala medier bör den åtminstone bemötas. Nu ska jag analysera sönder den tänkte jag och följande läsning kan därför bli väldigt lång precis som det alltid blir när jag sätter igång. Men den som är intresserad av personangrepp, fula ord och allmänt hån bör ändå läsa vidare. Ni andra kan ju läsa Bamse eller Bibeln istället. Kan dock inte lova att det innehåller mindre av den varan, åtminstone i bibelns fall.

Vi tar det lite så där punktvis för ordningens skull.

Vi börjar med det rent visuella intrycket. Jag kan inte låta bli att se det hela, med två talande foster som något som osar pro life -som sekundärt eller kanske primärt budskap. Två fullt tänkande individer i livmodern. Det hela blir än mer absurt för mig när jag får Lennart Nilssons filmer åtanke och de metoder han nyttjade för att kunna filma dem. Bla är det väldigt vanligt att liknande bilder arrangeras, av döda foster, eftersom det är väldigt svårt att fotografera inne i livmodern. Jag kan bara inte släppa tanken på att det vi ser kanske är två döda barn, i ett pro life-budskap, i en komisk meme.

Genast mår man lite dåligt. En tredje aspekt av det hela är att man rent allmänt tar ner diskussionen till en nivå där frågan är något som kan avgöras av foster. Att likställa en ateist med vad som bäst kan beskrivas som ett okunnigt spädbarn, åtminstone rent intellektuellt är i sig givetvis ett medvetet drag. En annan visuell aspekt är layouten på texten. Valet att radbryta rubriken ”Do you think…” Så att den sticker ut. Det tolkar jag som fullt medvetet och för att antyda att det är den religiösa som tänkt efter, inte ateist-babyn som borde göra det. Det är svårt att tolka det annorlunda faktiskt. Men visst, en liten inledande smädelse eller tre tål man väl som gammal ateist… Nu till de massiva problemen med ”poängen”.

För det första vill jag poängtera en sak som jag under min diskussion idag hela tiden blev varse om – och det var att religiösa glömmer att om det är en analogi, så måste det man jämför vara lika – så att man inte jämför apelsiner med päron. Och om tvivel kring likheten råder eller om den utpekade protesterar, då bör man åtminstone kolla upp med de utpekade, om de kan känna igen sig i analogin, eller om de kan finna fel eller luckor – och kanske lyssna på deras protest. Idag blev jag varse om att DET gör inte religiösa som bestämt sig för att en komisk analogi om ateister stämmer. De maler på istället. Bara det i sig är en rätt dryg sorts förolämpning. Analogier mellan ateister och något korkat amöbadjur i sig är helt ok, men för guds skull – jämför rätt saker åtminstone bara.

För det andra jämför man alltså födelsen med döden. Det protesterar jag mot av flera skäl. Till att börja med är födelsen en objektiv förändring av vistelse för fostret. Som om man flyttade från Vollsjö till Stockholm. Förvisso början på något nytt, men inte samma sak som den totala början på existensen eller slutet på den samma. Döden är även i den mest optimistiske teists perspektiv aningen mycket mer än födelsen minst sagt. Det är ju därför som teister i pro life-rörelsen ofta kämpar för fosters rättigheter, eftersom de inser att just födseln i sig inte markerar tillnärmelsevis lika mycket som befruktningen gör. Nu går det ju inte att göra en analogi på det logiska sättet med två jämförbara fenomen som tiden innan befruktning och tiden efter döden, vilket i sig då givetvis gör analogin meningslös hur man än gör.

Även om man tror på att döden innebär att själen reser vidare så tror jag inte att någon vill jämföra det med det lilla steget som är när fostret lämnar livmodern. Döden är något finit (i den här existensen åtminstone, det är inte födelsen). En mer korrekt jämförelse vore istället döden vs tiden innan man ens fanns som foster. Dvs två enligt vår existens kännedom – icke existenser – som kräver tro kring för att man ska tro annat. Jag fanns inte innan jag fanns och jag finns inte efter min död heller. Så ser en ateist på saken i regel och det borde inte vara så himla svårt för en teist att åtminstone förstå.

Det tredje problemet här är att man jämför en svårlöst fråga med en omöjlig fråga. Det är vad vi vet och känner till rimligen så att döden och vetskap om livet efteråt aldrig kan uppnås utan att man dör och därmed inte tex kan förmedla kunskap om detta till andra. Inget tyder heller på att det är en kunskapsfråga – likt det är för ett funderande foster i livmodern. Så redan där faller det försvarsargumentet (som jag har hört till leda idag).

En engångsväg som inte ens går att se änden på så att säga. Födseln är däremot motsvarande bara en dörr som öppnas och som man rent hypotetiskt både kan titta igenom innan man lämnar livmodern – eller bara ha kvalificerade funderingar kring i livmodern. Liknelsen med jordens kärna kommer den här gamla geologen i åtanke. Det är väldigt osannolikt att vi någonsin kan besöka den och exakt ta reda på hur den ser ut och är. Men vi kan göra en massa annat som ger oss en massa andra goda ideer om den eftersom svaret inte är omöjligt att nå, bara väldigt besvärligt.

Men besvärligt och omöjligt är inte samma sak. Inte alls.

Det är samma sak för våra två tänkande foster ovan. Och nu kommer vi in på fjärde punkten. För om vi har två foster med förmågan att kunna tänka avancerade existensiella frågor likt den ovan, så kan de också tänka kring rimligheter och möjligheter och förstå skillnaden mellan omöjligt och svårt. Och om vi talar om riktiga foster, dvs foster som inte alls kan tänka så där existensiellt som de kan ovan, ja då faller frågan faktiskt direkt. Man kan inte ha bägge ting – ett foster som både kan tänka – och inte kan tänka när det börjar fundera likt en annan skulle göra.

Just det i sig gör frågan ogiltig faktiskt. Ni vet, när ateister säger: Be din gud göra en sten så tung att gud inte själv kan lyfta den-ogiltig. Något som faller på att det mer är en ordlek än det konkreta som är logiskt möjligt. Frågan måste vara giltig.

Det handlar liksom om story logic här. Jag begär inte ens realism faktiskt. Jag begär inte att vi ska ha den faktiska kognitiva förmågan hos två ofödda barn – som är extremt ringa och som INTE innefattar ”finns det en mamma utanför” – något alla med grundläggande kunskaper i biologi eller pedagogik känner till.

Ett ofött barns hjärna är så primitiv att allt handlar om behov. Hunger. Värme. Och signaler utifrån som den förnimmer är inget den kan kognitivt reflektera över alls. Några tankar kring ”jaget” finns inte. Allra minst på en existensiell nivå. Den når man i sin basalaste form i regel först efter ett år som nyfödd, men det dröjer upp mot 5års åldern innan förmågan att verkligen förstå vad andra individer är och att man själv är en individ når en ordentlig utveckling. Innan dess är det behovstankar utan självreflektion. (Det kan jag presentera en massa läsning om ifall någon är intresserad.)

Men som sagt, strunt i det nu, vi talar om story logic – alltså kontextuella sanningar – här. Vad är det bilden ovan visar? Jo foster som uppenbarligen kan tänka väldigt mycket djupare än foster kan i verkligheten, och vi kör på det. Då hävdar jag att om man kan tänka A så kan man tänka B enligt logiken – dvs kan man ställa frågor kan man också fundera på svar. Det är nämligen exakt så all mental utveckling fungerar på ett artplan. Det är därför som vi idag inte sitter håriga på savannen och kliar på pungen utan istället kan sitta och klia på pungen på en rymdstation som cirkulerar kring Jorden. För att utveckling är ett resultat av tankar och att utveckling kräver tankar. Det går inte att lösa ett problem om man inte tänkt frågan först och tänker man frågan börjar man alltid fundera på en lösning.

Dvs om man är smart nog att kunna tänka kring att det finns något bortom den värld man befinner sig i, då är man också smart nog att kunna reflektera kring huruvida det GÅR att tänka kring det i det här fallet. Det smarta fostret på bilden ovan har uppenbarligen den mentala förmågan att ställa en fråga, då kan det också fundera över möjliga svar. Det är det man gör när man ställer frågor – även om man kommer fram till fel svar.

Det är också så människan gjort under sin resas gång. Vi ser en blixt på himmeln på savannen för 100 000 år sen, släpper pungen och gömmer oss i rädsla och total ovisshet om vad vi såg. Efter ett tag börjar någon fundera på om blixten, som ju är skrämmande och mäktig, kanske har att göra med en andlig värld. Och så blir blixten och dundret Thor som kör med sin vagn över himmeln kastandes Mjölnir mot diverse jättar. Och den förklaringen godtar man rätt länge och den gör en kanske lite mer trygg eller skrämd, åtminstone inte längre oviss, tills man, som alla smarta människor börjar göra med tidens tand och tillräckligt med accumulerad kunskap börjar göra: Fundera på om nödlösningssvaret faktiskt inte stämmer och just kanske är ett nödlösningssvar.

Faktum är att som smart människa behöver man inte ha ett svar på vad blixten är, man kan däremot identifiera vad som bara är grundlösa påståenden om det ändå. (Det är det som är kritiskt tänkande, men det är en annan diskussion.)

Jag hävdar att om vi ska följa story logic här, med två ytterst smarta foster som har förmågan att reflektera över sin existens i så här abstrakta termer så att det OBS, VIKTIGT: Blir en likvärdig analogi till hur en ateist faktiskt funderar kring döden och mötet med ev gudar, så kommer vi förr eller senare få se ett foster så pass smart, så att det åtminstone kan reflektera över om den KAN få svar på frågan eller ej.

Ursäkten jag möttes av här, och det var också här som jag slutade komma någon vart med personen i diskussionen var att några sådana barn finns inte och födseln förblir ett mysterium för fostret.

Det som den inte helt dumme läsaren här direkt, precis som jag känner nu, är givetvis stor frustration. För det första talade vi om story logic här. Dvs om barnet kan tänka A kan det också förr eller senare tänka B. Det är så intelligens funkar – även i sin lägsta form. Alternativet till story logic är totalrealism och då kan barnet överhuvudtaget INTE tänka existensiellt och undra om det finns en mor efter födseln. Problemet med realism är att då blir analogin direkt ogiltig.

Ett kognitivt outvecklat foster vs en vuxen tänkande ateist. Inte ens den mest arrogante teist skulle påstå att vi befann oss på samma nivå frågemässigt. Eller jo, det skulle det kanske finnas en och annan självgod pungkliande primat med gudstro som gjorde, men det lär åtminstone inte vara den allmänna andemeningen här.

Den andra precis lika irriterande aspekten är att det är fullständigt irrelevant ifall jag har den mentala förmågan att lösa ett problem eller inte för problemets lösbarhet. Om jag är en femteklassare som inte kan lösa derivata på gymnasiematten så beror det inte på att det inte går att lösa, utan på mig. Men ta tillräckligt många femteklassare och tillslut kommer du också hitta en som kan lösa det. Helt enkelt för att femteklassare dels har den mentala förmågan till det men framförallt då – för ATT det går att lösa.

Religiösa brukar, trots att historien med bortglömda religioner efter vartannat hävda att Gud finns även om folk inte längre tror. Det är kanske så, det vet vi inte. Vad vi däremot vet är att vissa naturliga saker är universellt sanna oavsett vad jag som tänker och tycker kring det och käftar jag emot sysslar jag med sk argumentum ignoratuam. Man brukar ogilla att använda ordet sanningar i vetenskapen för att slippa associationen till religiös arrogans, men universella sanningar finns det gott om. Det handlar om matematik, det handlar om logik, det handlar om existens, det handlar om konsekvens av händelser osv. Där det finns saker som går att med total repeterbarhet och determinism går att skapa, finns det också universella sanningar.

Dvs även om vi har ett mycket märkligt och ologiskt foster som kan tänka existensiellt kring sin existens, men som sedan trots detta smått mentala mirakel inte kan tänka i andra mer kritiska frågor, så är det irrelevant för huruvida det GÅR eller INTE går att besvara. Och det är viktigt för att analogin ska vara giltig. Annars: Päron och apelsiner.

Vad som sker efter döden (om något sker) är alltså (vad vi åtminstone vet) ett universellt mysterium – inte minst för att det inte verkar gå att falsifiera eller verifiera. Livet efter födseln, en okänd sak för det mirakulöst selektivt intelligenta fostret, är bara en för DEN individen obesvarad fråga.

Päron mot apelsiner. Så oavsett hur man än definierar fostrets förmågor och begränsningar blir själva frågan i sig inte en jämförbar analogi med hur ateisten funderar på döden – pga frågans egen natur egalt den som ställer den.

Jag är inget smart foster som saknar förmågan att besvara en besvarbar fråga pga att jag är ett hjälplöst foster utan kunskaper eller instrument som kan hjälpa mig till en slutsats. Jag är en fri individ som med teknik enkelt skulle kunna besvara frågan om jag befann mig i livmodern – men som aldrig skulle kunna besvara frågan om döden.

Alltså, päron och apelsiner. Det här med frukt kan inte bli mycket mer tydligt eller hur?

Jo jag kan ju ta livet av mig. Problemet med det är ju att det dels omöjliggör kommunikation om vad jag såg med andra, dels är riskabelt eftersom kanske helt enkelt ganska sannolikt bara dör. Dvs problemlösningen är farlig och också icke förmedlingsbar även om den visade sig inte vara det totala slutet. Dvs meningslös att ge sig på. Så vi kanske ska kalla den lösningen för meningslös, snarare än omöjlig. Bara för semantikens skull om inget annat.

Och nej, åberopandet av att tala med döda andar räknas faktiskt inte som argument för att man kan lösa frågan. Öht inte alls. Därför att det är trams.

Det är alltså en omöjlig uppgift att lösa på ett sätt som innebär att någon annan kan få reda på svaret. Så är det inte med livmodern och det tänkande fostret som öht var intresserad av frågan. Det är det ”bara” svårt.

Så när kristna tycker att det där är en kul analogi är det för att de gör flera saker fel i tänkandet. Här kommer det hela sammanfattningsvis:

  • För det första verkar de inte förstå att ett sådant där foster blir en ologisk paradox. Antingen är det för outvecklat för existensiella frågor (verkligheten) eller så är det så där övernaturligt intelligent, men bara selektivt i frågor som inte sabbar memen. För smart är inte ok, så att det kan börja undersöka omgivningen kring livmodern med vetenskap tex.
  • Det andra är alltså frågans natur där man skiter i hänsyn till om fostret kan eller inte kan. Går det att besvara alls vs är det bara svårt. Det är skillnad på dessa ting. Stor skillnad.
  • Det tredje är att om man benhårt och tjockskalligt vidhåller att det här är en bra meme, trots att man inte alls kan förklara varför på ett logiskt och fungerande sätt, likt det jag stötte på idag, så gör man faktiskt inget annat än kallar ateister för okunniga om sin egen ateism när vi med rätta protesterar mot vad som bevisligen bara är en felaktig analogi. 

Slutligen. Konsekvensen av att den här memen skulle stämma så som kristna lustigkurrar tycker är följande: Det innebär att ateister är lite okunniga som är naivt osäkra kring svaret på en fråga som man får svar på så småningom. Det är ju den gulliga andemingen i budskapet ovan.

Om man ska kalla mig som ateist för okunnig (vilket memen ju gör, och vilket jag skulle tåla) så ska man åtminstone få rätt på analogin – annars avspeglar memen något helt annat – nämligen kristna människors stora okunskaper om ateism, hjärnor, psykologi, logik och story logic, existensialism och allmänna filosofiska frågor kring existensen av saker och möjligheterna att bevisa dessa, eller inte.

Vilket då givetvis ÄR allt den här memen ovan gör och vilket på sätt och vis är ganska komiskt, men jag kan inte låta bli att vilja hjälpa alla kristna att inte falla dit eftersom det inte finns något sorgligare än någon som skrattar åt andra och gör bort sig själv på vägen.

Så snäll är nämligen jag. ;)

Det proportionslösa tänkandet

Att frukta det som inte är farligt och inte frukta det som är farligt – det är något som alla människor gör. Även jag gör mig skyldig till det ibland. Men även med ursäkten att den bäste av oss inte alltid tänker rationellt är det ett ämne värt att belysa. För endast genom att vi tänker rationellt kan vi agera rationellt.

Inom religionen ser man t ex hur folk är mer rädda för en Gud de inte vet finns än problem som uppstår när man dödar i denne Guds namn. Jag begär inte empati nu, utan bara proportioner. Att säga att man ska döda någon, eller många andra, för att de t ex har ritat en teckning av en gudomlig gestalt, eller lever i förhållanden som inte är ok enligt religionen eller bara helt enkelt inte har tolerans med kritiker – och dödar dessa likt vi ser drabbar massor av sekulära bloggare i mellanöstern inte minst, är att inte besitta förmågan till att tänka i proportioner.

Visst, det finns värderingar inblandat i detta, men proportionstänkandet är också en faktor. En seriefigur mot någon annans liv – det är ett tecken på väldigt förvrängda proportioner.

I vardagen är det annars proportioner kring faror som visar på de mest absurda feltänk. Folk är rädda för att flyga plan, jätterädda, men sätter sig utan att blinka bakom ratten på en bil, trots att sannolikheten att du ska dö i en bilolycka är enormt mycket större än i en flygolycka. Eller ännu hellre: En motorcyklist som åker hojen till stranden en vacker sommardag som fruktar att en haj ska äta upp honom när han badar – i svenskt vatten. Proportionslös rädsla i vardagen.

Apropå hajar då. Rovdjurshatare i västvärlden målar gärna upp bilden av farliga rovdjur som KAN döda – inte minst döda små barn för att det ska bli extra behjärtansvärt. I själva verket rapporteras det noll dödsfall per år där rovdjur i det fria har dödat människor. Dör det folk av björn och varg är det alltid frågan om fångade eller i zoo uppväxta djur med beteendestörningar och utan naturliga flyktvägar.

En och annan aggressiv jakthund som angriper varg eller björn räknas knappast heller som varken barn eller människor i sammanhanget ifall någon undrade. Javisst vi kan alla till mans skrämma upp oss kring rovdjur om vi vill. Be någon tänk ut en skräckberättelse med ond bråd död och hemska varelser och monstret i det blir ju oftast ett rovdjur – och inte ett betesdjur. Vi tänker alla så, eftersom det ju efter årmiljoner som primater i naturen har varit så att rovdjuren har varit våra konkurrenter. Och kanske, djupt inne i oss, finns spåren av en primal rädsla för huggtänder, rotade i att vi som små gnagare var lätta byten på en svunnen savann. Men i det stora hela är annars rovsdjursskräck rimligen mer rotat i att vi sen barnsben tutas i sagor om stygga vargar och liknande.

Det handlar därför om att tänka logiskt. Och framförallt alltid vilja göra det. Vad är det som är farligt i naturen? Är det inte ganska mycket mer vettigt att frukta älgkor som vaktar sina kalvar och som faktiskt dödar enstaka människor då och då? Hur många ggr sitter jägarna och berättar skräckberättelser om alla de som varje år dör av någon eländig sjukdom efter att en fästing bitit folk?

Det stora problemet uppstår inte bara i uppfattningen i sig om vad som är farligt eller inte farligt, utan i hur vi sedan agerar. Folk som inte är religiösa tar t ex hänsyn till att det finns religiösa som ser seriefigurer som något man kan släcka en annan människas liv för. Det är knappast ok att man står vid sidan och inte säger ifrån. Visst, av rädsla kan man låta bli att säga saker, men när man aktivt tar strid FÖR de proportionslösas dumheter, då spelar man en annan sorts match.

Det samma gäller också rovdjurspolitiken. När man tar hänsyn till att det finns människor som säger att de är rädda för att låta deras barn leka ute, eftersom det finns varg i skogen, så ger man efter för andras proportionslösa dumheter. Det ska man inte göra. Man ska upplysa dem om att risken att deras barn blir skjutet av ett vådaskott när pappa rensar den gamla vargdödar-bössan är astronomiskt mycket större än att vargen dödar lillan. För vargen – den fria sorten i naturen – har inte i modern tid dödat en endaste människa, varken vuxen eller lintott.

Att vara rädd för vargen – på riktigt – för sitt lintottiga barns skull – är bara snäppet mer sansat än att vara rädd för spöken. Och det är inget man ska linda in i snälla ord heller.

Det är varje sansad människas plikt om att upplysa folk som tänker utan proportion kring faror eller brott mot något de håller kärt – att de gör så – tills det går in i huvudet på dem i betydligt större mängd än det gjort innan. Jag kan inte se några förmildrande omständigheter mot att låta de proportionslösa får diktera något. Att det finns psykologiska förklaringar bakom den proportionslösa skräcken kring kontroll osv är heller ingen ursäkt.

Samtidigt finns det komplicerade frågor. Ta tex svininfluensan för några år sen och även efterdyningarna idag med pandemrixkomplikationer. Här har vi ett moraliskt problem. Dels skrämmer man upp folk kring en influensa som dödade avsevärt mycket färre folk än vanliga influensor gör varje år, men dels så var den i de fall folk fick den troligen oproportionellt farlig ATT få. Hur gör man då? Ropar varg som man gjorde eller tonar ner allt? Svårt att säga. Rätt gjorde man troligen inte – varken i larm eller agerande men någon självklar lösning på hur man skulle agera finns heller inte.

En del frågor är alltså svåra att åberopa den solklara rationella vägen i. Men de flesta andra, likt flygrädsla, vargskräck eller seriefigurer, är knappast speciellt svåra. Där finns det alltid ett uppenbart bättre sätt att tänka och ett påtagligt sämre.

Pojkar gillar äventyr – flickor gillar känslor

Vi börjar med ett konstaterande: Att läsa är eskapism – att fly in i något annat, om det så är andras känslor, ett äventyr, en annan identitet eller tankar kring det okända eller kända som existerar (dvs fakta). Vi börjar också med att påpeka att bloggens rubrik var medvetet förenklad. Mer nyanser i texten som följer.

Det finns både sanningar och rena dumheter i den här artikeln i DN om varför pojkar i allmänhet halkat efter flickor i läsförståelse. Läs den innan du fortsätter.

De positiva delarna av det hela är rätt självklara. Pojkar läser inte böcker i samma antal som flickor. Om det finns det lite att orda om rent åsiktsmässigt. Det är tyvärr sant. Och precis som Gunilla Molloy säger kan det säkert bero på att läsningen i sig ses som feminim och svag och att bristen på manliga förebilder som läser i unga mäns förebilds-värld ställer till det. Här vill jag infoga direkt att jag inbillar mig att om vi satte forskare, astronauter och liknande på piedestaler istället för popsnören och fotbollsspelare, likt vi gjorde i större utsträckning för en 60 år sen, så skulle vi nog också få se en ökning av läsandet bland pojkar. Det kunde inte bli sämre iaf.

Men sen börjar Gunilla Molloys resonemang halta. Hon går in på ämnesval och gör märkliga slutsatser från det. Som gammal fd biblioteksassistent minns jag än idag vilken enorm skörd av emo-litteratur vi hade som tjejer lånade, medan pojkar mest lånade böcker om sport, historia eller fantasy. Det var enorm skillnad i preferens. Också detta är ett faktum.

Böcker som handlade om andra tonårstjejer som mådde dåligt, helst skar sig och annat dystopiskt var totalt dominerande bland tjejerna.

Visst fanns det böcker med pojkar i huvudrollen som handlade om samma saker (Tex den berömda ”pojken som kallades det”). Och visst fanns det tjejer som var ämnesintresserade mer än intresserade av socialrealistiska emo-trippar, dvs hade en preferens som mer påminde om den som dominerar hos pojkar.

Författaren Gunilla Molloy har väl rätt i att pojkar inte gärna läser om andra pojkar i svaga situationer och att det kan finnas ett inslag av inlärd syn på svaghet i det. Men anledningarna hon frambringar är på tok för von oben-ideologiska och snäva och självsäkert absoluta för att kunna ses som objektiv vetenskap.

De är även frånkopplade till hennes egna slutsatser, vilket är det stora ologiska problemet med hennes resonemang. Hon talar om bristande förmåga hos pojkarna att kunna leva sig in i känslor kring hur andra känner och har det. Sen vänder hon själv på steken och gör exakt samma sak – dvs istället för att lyssna på vad pojkar kanske tänker i frågan – så berättar hon vad hon tror de tänker, utifrån genusteorier om svaghet och styrka. Trovärdigheten får sig en stor törn i hennes resonemang eftersom hennes forskning borde vara uppbyggt kring kvantitativt intervjuande och statistik kring det, men istället är teoretisk.

Det är givetvis att förenkla det hela att tro att genusteorier kan förklara allt eftersom genusteorier aldrig har kunnat förklara alla könsskillnader vilket valfri neurolog eller biolog insatt i könsskillnader kan berätta. Utan att ange procentsatser i vad som styr vad så kan man konstatera att biologin är en existerande faktor som påvisar att tabula rasa, den tomma identiska hjärnan som bara fylls på genom socialisering och inget annat – är pseudovetenskap.

Vi har alltså uppenbarligen könskillnader även i våra hjärnor. Generella sådana då, som inte gäller alla, (man talar hellre om manliga och kvinnliga hjärnor i flera olika steg och varianter, vilket skulle tex kunna förklara homosexualitet) men som gäller tillräckligt många för att det inte ska kunna ses som slump.

En sak som i detta perspektiv verkar vara mer manlig än kvinnlig är just valet av eskapism. Kvinnliga hjärnor verkar vilja fly in i andras känslor om vi får utgå från valet av litteratur i våra bibliotek. Manliga hjärnor mer in i äventyr.

Jag kan inte se att genusteorier har kunnat förklara det ur ett socialt perspektiv eftersom det genomsyrar historien och all litteratur som skrivits ända sen antiken och i världens alla kulturer.

Nu är förvisso könsrollerna också ganska lika genom hela historien och globalt kanske man med rätta kan påpeka, men om något borde de senaste 50 årens ökade jämlikhet i västvärlden isåfall ha påvisat någon form av förändring av detta – men icke. Det faktum att genusforskare ju påpekar att pojkar inte läser och om de läser så läser de bara fakta eller äventyr visar ju att inget har skett och att vi faktiskt är rörande överens om det. Men där genusforskare stannar vid att konstatera det som en rigid struktur, ser jag det snarare som ett bevis för en skillnad. Man kan önska sig något som forskare, men när det inte uppfylls så är det fel på realismen i önskningen så att säga

Dvs om samhällsförändringar inte ändrar på ett beteende, så är beteende inte styrt av samhället. Enkel logik. Åtminstone med de variabler vi har. Okända variabler kan givetvis finnas, men samtidigt bör man låta Occhams rakkniv tala – för annars sysslar man med ideologi, inte vetenskap. Fakta ska tala, inget annat. Och fakta är att pojkars preferenser av litteratur inte ändras med samhället.

Som jag ser det påvisar det också att detta alltså inte kan vara en fråga där det sociala arvet är speciellt viktigt för vilken sorts litteratur vi läser – kanske bara ATT vi läser eller inte läser (vilket är den diskussion som Gunilla Molloy borde ägnat hela sitt resonemang åt istället).

Det är uppenbart att det trots samhällets jämlikhetsökning inte skett någon förändring, så måste anledningen vara biologisk. Om biologiska (och sociala) skillnader mellan hjärnorna finns det mycket forskning: