The Godless Swede

Sådärja, jag sa ju att jag skulle återkomma med besked om vad framtiden bjöd på. Det gör jag också härmed.

Jag känner som sagt att jag nått till vägs ände med mitt svenska bloggande. Det finns bara så många olika sätt man kan säga samma sak innan det blir tröttsamt att höra, inte minst för en själv. Därför tänkte jag fortsätta arbetet, men på engelska istället. Man når en helt annan storlek på publiken på så sätt och möjligheterna att nå ut till folk ökar.

Jag har själv många ggr beklagat mig över tex hur jag tycker svenska feminister navelskådar egna miniproblem och i princip aldrig uppmärksammar det verkliga förtrycket mot kvinnor som finns i världen. Nåja, jag har ju inte varit bättre själv med att skriva till en liten svensk publik om skepticism då heller… Det är ju trots allt så att i stora delar av världen är ateism antingen förbjudet i lag, eller så pass utanför alla normer att de som uttrycker sig negativt om gudar direkt blir påhoppade. Som trygg svensk kan jag i min lilla borg faktiskt ju göra en liten insats.

En av anledningarna till att jag låtit bli att blogga på engelska är att jag redan testat det och märkt av hur tungt det är. Det tar mycket längre tid att skriva texterna och risken att man låter som en kretin ökar också hur noga man än är. Jag vet att många svenskar anser att de är jätteduktiga på att skriva på engelska och att de t om föredrar det framför svenska. Det får stå för dem – i regel är sådana påståenden mer hybris än sanning. För i regel syns det ganska tydligt att en text är skriven av en svensk. Inte för att den har en massa fel, utan för att man tenderar att försöka uttrycka sig lite för mycket på ”rätt sätt” språkligt att det hela ser konstlat ut. Enkelhet är svårt i andra språk eftersom det är svårt i det egna språket.

Tidigare experiment med geobloggar på engelska har just känts så där jobbiga och onaturliga att skriva för mig. Men jag tänkte ge det en ny chans igen nu eftersom responsen alltid varit så bra från publiken. Jag känner hur en stor våg av hybris och bekräftelsebehov sköljer över mig och den svenska publiken ger mig inte tillräckligt med utmaningar och respons längre. Ja jag vet, pompöst… ;)

Så om du är intresserad av åsikter utklädda till fakta kring ateism, skepticism, vetenskap och politik och inte får stroke av min dåliga engelska, kan du härmed följa mig på min nya blogg, (som ännu inte har så mycket innehåll). Det blir givetvis inte bara allvarliga ämnen, utan jag tänkte hålla en ton av trams så ofta det går för att inte tröttna på mig själv. Ses och hörs!

Länk: The Godless Swede

Rasism och kunskap

Man ska akta sig för att fördumma meningsmotståndare. Även när man har forskning på sin sida som finner ett samband. Tidigare har jag sett forskning som finner ett samband mellan konservatism och dumhet. Nu finns även forskning som tyder på ett samband mellan rasism och dumhet. Inte helt oväntat då de flesta rasister utan undantag också är väldigt konservativa. Men samtidigt… Det hänger så mycket på kontext och definitioner.

Om vi byter ut ”dum rasist” mot ”dum rasbiolog” blir dumstruten snarast något man själv får ta på sig då de flesta som trodde på och sysslade med rasbiologi ju var (för den tiden) högt skolade akademiker. Rasbiologi (och frenologi) är ju rasism uppbyggt på felaktiga kunskaper, inte total brist på kunskaper eller att man lider av dumhet öht.

När ett fält i vetenskapen är nytt, likt studiet av människan på ett biologiskt plan var för 100 år sen är vägen till felaktiga teorier inte lång. Man behöver bara gå tillbaka 80 år i tiden så var det betraktat som seriös fullt etablerad vetenskap. Mycket för att nationalistisk ideologi även höll det hela på plats och pusselbitarna passade.

Man vill gärna slå sig för bröstet och tänka att man själv inte hade trott på sådant även om man levde då, men om du var bildad och smart är det väldigt sannolikt att du faktiskt gjorde det.

Det var inte ondska som drev rasbiologer överlag, utan seriöst vetenskapligt intresse som gått fel och som även låtit sig påverkar av nationalism och elitism (och intellektuell elitism och rasism är minst lika gammalt som Platon, inget som uppstått i modern tid).

Den kontextuella logiken för 80 år sen i det hela var stor, men man lyckades fortfarande väldigt dåligt med att se det hela ur ett större källkritiskt perspektiv ur vår synvinkel. Går vi sedan och tittar på det hela med rasism i aktiv form, i politik, så visar oss historien åter att det inte alls är dumhuvuden som står främst i leden. Nationalsocialismen lockade många akademiker vars passion för staten brann lite för varmt likt det gjorde för de flesta bildade under nationalromantikens soliga dagar.

Det är inte samhällets dumhuvuden som går i dessa nationalsocialistiska tåg på 30-talet, utan delar av samhällets bildade elit som var missnöjda med en instabil värld. Många är de som föll för fascismens och nationalsocialismens fagra ord. Smarta som dumma.

Visst, detta var förr, nu är nu. Idag vet vi mer och smarthet definieras rimligen jämfört med hur man förhåller sig till samtidens kunskaper. Därför har också andelen smarta som stöder rasistiska tankar reducerats eftersom vi efter ww2 applicerat stora mängder kritiskt tänkande på den gamla tidens akademiska rasism och därmed nästan helt reducerat den till obefintlighet.

Så är alla bildade skolade akademiker idag ense i frågan om rasism? Nej, det är tyvärr inte så enkelt. Återigen syns det att andra saker påverkar.

För det första, och det gäller historien som nutiden, är människor inte ense om VAD som är rasism. I en del mycket nervösa kontexter blir det rasism att öht ta notis av olika hudfärg. I andra sammanhang krävs det rimligen fortfarande nedsättande eller värderande åsikter. Själv tillhör jag dem som anser att rasism är rasism när konsekvensen av det man säger är baserat på just rasbegreppet och har som syfte att gradera eller värdera negativt. Allt annat är gråzoner som måste ses sin kontext.

Det är tex inte rasism att konstatera att svarta i USA av biologiska skäl är mer mottagliga för diabetes, det är ett faktum som troligen beror på en olycklig kombination av sociala faktorer och den där otrevliga urvalet av ”starka individer” som transporten av slavar över Atlanten gjorde. Jag ser heller inget problem i att konstatera att olika etniciteter med rätt god statistisk sannolikhet har olika små egenheter i sin benstomme som gör att man kan skilja dem åt osteologiskt (står en del om det här). Men i känsligare europeiska sammanhang brukar man förneka att det är så – jag har mött många osteologer i Sverige som helt låtsas som om det där inte finns.

Jag har läst osteologi och minns att vår nyanserade lärare i det just nämnde att Europa och USA har olika syn på det där med rasskillnader i benstomme och att man som osteolog i Sverige gärna hävdar att ingen finns. Det säger ju sig självt att något unket ligger begravt om åsikter och rädsla för att säga fel saker kan avgöra sanningshalten i en naturvetenskaplig fråga år 2013. Att Europa och USA skulle ha olika sanningar är givetvis idiotiskt.

Allra minst för att det inte finns något värderande i frågan. Ingen påstår ju att det är kopplat till förmågor och egenskaper. Som med all forskning nära problematiska ämnen måste man dock givetvis alltid formulera sig bra och det gör ju osteologerna som studerat rasskillnaderna numera.

Vi befinner oss just nu i en värld där de kulturella skillnaderna i vad som öht kallas rasism är så pass stora att det gör resten av frågan märklig.

Det verkar snarast vara så att fördomar hänger samman med dumhet och rasism är ofta en fördom. Men bara i kontexter där vi är ense om vad som är fördom och rasism först. Lite som diskussioner om ideologi överlag faktiskt. Sitter man längst till höger eller vänster blir alla andra vänster eller höger och nyanser blir osynliga för en. Är man libertarian har man svårt att acceptera att en socialliberal också är till höger politiskt. Och en kommunist skulle skratta åt påståendet att socialdemokrati är riktig vänster.

På samma sätt blir allt på fel sida om den totala antirasisten lätt rasism.

Det är även så att jag starkt betvivlar att de flesta av dem som verkligen ser sig själva som totala antirasister utan fördomar om andra raser/etniciteter är så där fantastiskt fördomsfria som de själva kanske tror. Du kan ju själv fundera på om du hellre bor i centrum av Malmö än i Rosengård och så fundera lite på vad ditt val baseras på för olika variabler. Innan du säger ”närheten till allt centralt yada yada…” som argument du först vill säga så kan du ju reflektera över följande erbjudande: Du får en nyrenoverad lägenhet gratis i Rosengård.

Inte? Hellre den nedgångna 1an för 10 papp i centrum?

Jo Rosengård är ju socialt otryggt. Men faktum är ju att risken att du blir nedslagen utanför din dörr är flerfallet större i centrum av Malmö än i Rosengård. Merparten av alla fall av misshandel, rån och annat skit som kan få en att känna sig otrygg sker på skitplatser som Malmö centrum, Sthlms centrum, Göteborgs centrum och inte i dess fattigare förorter.

För det intressanta är inte fakta här utan någon slags märklig etnisk trygghet/identitet. Det intressanta är hur vi struntar i fakta till mans och ändå skulle välja den sämre lyan ur säkerhetssynpunkt påverkade av överdrivna bilder av farligheten mot en plats – som ju helt baseras på klientelen där.

Jag har inga större problem att erkänna att jag känner mig tryggare på för mig själv etniskt homogena platser likt Sjöbo, hur irrationellt det än är rent intellektuellt. Troligen för att jag lyder under någon korkad medfödd instinkt som styr mina preferenser och rädslor som är svår att besegra mentalt. Visst, nu styr inte trygghetsbehovet alla våra vistelseval, men att förneka att det finns där, åtminstone i bakhuvet, är oärligt.

Det intressanta är hur vi till mans faktiskt har fördomar om folk från andra kulturer och att vi är benägna att medvetet och omedvetet göra val baserade på dessa fördomar. I bästa fall lider du inte av paranoid irrationell rädsla för invandrare eller deras bostadsort.

I bästa fall handlar det istället om exotism, där allt multikultur ”är så himla bra och fräckt” att du egentligen mest sysslar med fördomar mer än den värste sverigedemokrat utan att veta om det. Att tex tillskriva folk från sydligare kulturer en massa positiva egenskaper så som öppenhet, värme, känslosamhet är faktiskt inget annat än fördomar eftersom det är att tillskriva etniciteter egenskaper.

Dina intentioner åsido, men om du seriöst tror att italienare är hetlevrade matälskare, afrikaner har rytmen i blodet, thailändare så otroligt gästvänliga, greker känslosamma och inte minst ställer det mot att då sätta svenskar som motsatsen till dessa positiva epitet så lider du själv av tankar som bygger på fördomar och överdrivna generaliseringar, bara riktade åt andra håll.

Det är inte motsatsen till fördomar, det är bara en annan sida av samma mynt. Och precis som med rädslan för att bo i Rosengård också bygger på en del portion sanningar (det ÄR ju ett område med social misär där etniska svenskar* är i minoritet) så bygger föreställningarna om kulturella etniska skillnader på statistiskt säkerställda fenomen kring kollektiva inlärda kulturella fenomen som verkar kunna gå att tillskriva etniciteter med ganska okej sannolikhet.

Men på det rationella planet är det fortfarande en generalisering och därmed en fördom. 

Lite som det är en generaliserande fördom att påstå alla rasister är dumma i huvudet faktskt. För om inte alla rasister är dumma är inte heller alla ickerasister är smarta och då står vi med en märklig beviskedja av svag generaliserande orsak-verkan.

Då är dumhet bara en kontextuellt beroende delvariabel som kan stämma ibland och inte förklaringen till att folk blir rasister.

Inte så värst god vetenskap. Apropå smarthet då.

Den gemensamma faktorn alla rasister emellan är därför snarare vad det är för kunskap man har i frågan eller om man fått felaktig kunskap – (ja när vi öht enats om vad som är rasism först och främst.)

Jag tror att vi kan vara ense om att rasism måste bekämpas för allas trevnad. Men att springa runt och kalla rasister för korkade, för att en viss sorts rasism/fördom just stämmer in på det statistiska faktumet är inte speciellt smart – eller produktivt ur bekämpningssynpunkt. Vi ser ju hur bra taktiken att håna och förlöjliga sverigedemokraternas fördomar om invandrare går… De som gör så framställer sig själva som okunniga och den defensiva känslan hos de utpekade dumhuvudena lär ju spä på deras övertygelser.

Bildning lär troligen hjälpa både smartare och möjligen även dummare rasister till bättre insikt, inte minst för att dumma rasister inte når någon framgång med sina idéer innan det dyker upp smartare rasister och hjälper dem formulera det.

Samtidigt skadar det nog inte med lite bildning kring självinsikt om vad fördomar är och att vi alla har dem för världens alla antirasister också innan de sätter sig själva på en för hög tron.

Nej jag vet, man ska kanske inte förakta beviset som visar att en redneck är dum i huvudet och det är pur inavlad dumhet som gör dem till rasister och inget annat egentligen. Det är fakta som är bra att ha och som givetvis lär besvära smartare rasister pga guilt by association. Men om det nu överraskade någon är det väl betydligt mer intressant ur lösningssynpunkt att studera smarta(re) rasisters motiv och argument och istället bemöta dem punkt för punkt?

Visst, ett ”han är fan dum i huvudet” behövs till slut ibland också. I totally know the feeling…

(*Ja jag använde det obegripligt laddade begreppet ”etnisk svensk” ovan – och med det menar jag för definitionens skull en person med genealogisk härkomst så pass långt tillbaka i tiden att den inte själv identifierar sig med någon annan nation kulturellt längre. Dvs den som ser sig själv som 100% svensk rent etniskt – och det brukar rimligen ta ett par generationer innan folk gör det. Själv har jag tyskar, danskar, valloner och en rad till märkliga etniciteter i mitt släktträd, men min identitet är svensk för att det är så pass långt tillbaka att jag inte har någon personlig koppling till det andra – även om jag så skulle vilja ha det. Jag använder alltså ordet etnicitet i stort som en social konstruktion. Ingen rasism i det öht)

Pojkar gillar äventyr – flickor gillar känslor

Vi börjar med ett konstaterande: Att läsa är eskapism – att fly in i något annat, om det så är andras känslor, ett äventyr, en annan identitet eller tankar kring det okända eller kända som existerar (dvs fakta). Vi börjar också med att påpeka att bloggens rubrik var medvetet förenklad. Mer nyanser i texten som följer.

Det finns både sanningar och rena dumheter i den här artikeln i DN om varför pojkar i allmänhet halkat efter flickor i läsförståelse. Läs den innan du fortsätter.

De positiva delarna av det hela är rätt självklara. Pojkar läser inte böcker i samma antal som flickor. Om det finns det lite att orda om rent åsiktsmässigt. Det är tyvärr sant. Och precis som Gunilla Molloy säger kan det säkert bero på att läsningen i sig ses som feminim och svag och att bristen på manliga förebilder som läser i unga mäns förebilds-värld ställer till det. Här vill jag infoga direkt att jag inbillar mig att om vi satte forskare, astronauter och liknande på piedestaler istället för popsnören och fotbollsspelare, likt vi gjorde i större utsträckning för en 60 år sen, så skulle vi nog också få se en ökning av läsandet bland pojkar. Det kunde inte bli sämre iaf.

Men sen börjar Gunilla Molloys resonemang halta. Hon går in på ämnesval och gör märkliga slutsatser från det. Som gammal fd biblioteksassistent minns jag än idag vilken enorm skörd av emo-litteratur vi hade som tjejer lånade, medan pojkar mest lånade böcker om sport, historia eller fantasy. Det var enorm skillnad i preferens. Också detta är ett faktum.

Böcker som handlade om andra tonårstjejer som mådde dåligt, helst skar sig och annat dystopiskt var totalt dominerande bland tjejerna.

Visst fanns det böcker med pojkar i huvudrollen som handlade om samma saker (Tex den berömda ”pojken som kallades det”). Och visst fanns det tjejer som var ämnesintresserade mer än intresserade av socialrealistiska emo-trippar, dvs hade en preferens som mer påminde om den som dominerar hos pojkar.

Författaren Gunilla Molloy har väl rätt i att pojkar inte gärna läser om andra pojkar i svaga situationer och att det kan finnas ett inslag av inlärd syn på svaghet i det. Men anledningarna hon frambringar är på tok för von oben-ideologiska och snäva och självsäkert absoluta för att kunna ses som objektiv vetenskap.

De är även frånkopplade till hennes egna slutsatser, vilket är det stora ologiska problemet med hennes resonemang. Hon talar om bristande förmåga hos pojkarna att kunna leva sig in i känslor kring hur andra känner och har det. Sen vänder hon själv på steken och gör exakt samma sak – dvs istället för att lyssna på vad pojkar kanske tänker i frågan – så berättar hon vad hon tror de tänker, utifrån genusteorier om svaghet och styrka. Trovärdigheten får sig en stor törn i hennes resonemang eftersom hennes forskning borde vara uppbyggt kring kvantitativt intervjuande och statistik kring det, men istället är teoretisk.

Det är givetvis att förenkla det hela att tro att genusteorier kan förklara allt eftersom genusteorier aldrig har kunnat förklara alla könsskillnader vilket valfri neurolog eller biolog insatt i könsskillnader kan berätta. Utan att ange procentsatser i vad som styr vad så kan man konstatera att biologin är en existerande faktor som påvisar att tabula rasa, den tomma identiska hjärnan som bara fylls på genom socialisering och inget annat – är pseudovetenskap.

Vi har alltså uppenbarligen könskillnader även i våra hjärnor. Generella sådana då, som inte gäller alla, (man talar hellre om manliga och kvinnliga hjärnor i flera olika steg och varianter, vilket skulle tex kunna förklara homosexualitet) men som gäller tillräckligt många för att det inte ska kunna ses som slump.

En sak som i detta perspektiv verkar vara mer manlig än kvinnlig är just valet av eskapism. Kvinnliga hjärnor verkar vilja fly in i andras känslor om vi får utgå från valet av litteratur i våra bibliotek. Manliga hjärnor mer in i äventyr.

Jag kan inte se att genusteorier har kunnat förklara det ur ett socialt perspektiv eftersom det genomsyrar historien och all litteratur som skrivits ända sen antiken och i världens alla kulturer.

Nu är förvisso könsrollerna också ganska lika genom hela historien och globalt kanske man med rätta kan påpeka, men om något borde de senaste 50 årens ökade jämlikhet i västvärlden isåfall ha påvisat någon form av förändring av detta – men icke. Det faktum att genusforskare ju påpekar att pojkar inte läser och om de läser så läser de bara fakta eller äventyr visar ju att inget har skett och att vi faktiskt är rörande överens om det. Men där genusforskare stannar vid att konstatera det som en rigid struktur, ser jag det snarare som ett bevis för en skillnad. Man kan önska sig något som forskare, men när det inte uppfylls så är det fel på realismen i önskningen så att säga

Dvs om samhällsförändringar inte ändrar på ett beteende, så är beteende inte styrt av samhället. Enkel logik. Åtminstone med de variabler vi har. Okända variabler kan givetvis finnas, men samtidigt bör man låta Occhams rakkniv tala – för annars sysslar man med ideologi, inte vetenskap. Fakta ska tala, inget annat. Och fakta är att pojkars preferenser av litteratur inte ändras med samhället.

Som jag ser det påvisar det också att detta alltså inte kan vara en fråga där det sociala arvet är speciellt viktigt för vilken sorts litteratur vi läser – kanske bara ATT vi läser eller inte läser (vilket är den diskussion som Gunilla Molloy borde ägnat hela sitt resonemang åt istället).

Det är uppenbart att det trots samhällets jämlikhetsökning inte skett någon förändring, så måste anledningen vara biologisk. Om biologiska (och sociala) skillnader mellan hjärnorna finns det mycket forskning:

 

Det dräller av alternativ till järn…

En av de grejerna som intresserade mig mest under geologistudierna var interaktionen mellan organismer och mineral. Det är ett tvärvetenskaplig ämne där geologerna tittar på de malmbildande processerna som sker pga detta, men även fossilering och paleomagnetism. Prospekteringsindustrin är inte helt oväntat väldigt intresserade av vad som sker i fältet eftersom bara antydan att det kan bli möjligt att på biologisk väg skapa ekonomiskt intressanta malmkroppar med bakterier är ju superintressant för dem.

Så lite kan jag om saken, (jag har väl läst ca 60 vetenskapliga artiklar faktiskt i frågan) så när jag såg en av facebooks största populärvetenskapliga grupper påstå följande, reagerade jag givetvis.

iron

Inte för att påståendet är tydligt då. Jag vet ju inte exakt vad textförfattaren menar är det unika så jag kanske missförstår, men att järn för metabolism och respiration skulle vara enda alternativet utom i ett fall – är ju inte alls sant. Det dräller av livsformer och alternativ och artiklarna som ligger sist i fb-posten stödjer heller inte påståendet om att det är unikt. Jag får villigt erkänna att aspekterna kring att järn krävs för enzymer och proteiner är något jag inte kan kommentera. Det är möjligt att det är där som det unika finnes. Men inte i respiration och metabolism för övrigt.

Citerar Wikipedia som sammanfattar det hela nu:

Although ferric iron is the most prevalent inorganic electron acceptor, a number of organisms (including the iron-reducing bacteria mentioned above) can use other inorganic ions in anaerobic respiration. While these processes may often be less significant ecologically, they are of considerable interest for bioremediation, especially when heavy metals or radionuclides are used as electron acceptors. Examples include:

Bortsett detta finns ju sulfatreduktion, sulfider, svaveloxidation och en rad till komplicerade organiska metoder.

Jag föreslår att folk läser mer på ämnet här:


Artikel online:


Mer läsning:

  • Reviews in Mineralogy and Geochemistry 54: 95 – 114.
  • Bazylinski, D.A. & Frankel R.B. 2003: Biologically controlled mineralization in prokaryotes. Reviews in Mineralogy and Geochemistry 54, 217-247.
  • Blanco, A., D’Elia, M., Licchelli, D., Orofino, V., Fonti, S. 2006: Studies of biominerals relevant to the search for life on mars. Origins of Life and Evolution of the Biosphere 36,621-622
  • Chabalala, S. & Chirwa, E.M.N. 2010: Uranium(VI) reduction and removal by high performing purified anaerobic cultures from mine soil. Chemosphere 78, 52-55
  • Defarge, C., Gautret, P., Reitner, J. & Trichet, J. 2009: Defining organominerals: Comment on ‘Defining biominerals and organominerals: Direct and indirect indicators of life’ by Perry et al. (2007, Sedimentary Geology, 201, 157-179). Sedimentary Geology: 213, 152-155
  • Dove, P.M. 2010: The rise of skeletal biominerals. Elements 6, 37-42
  • Fomina, M. Charnock, J. M., Hillier, S., Alvarez, R. & Gadd, G. M. 2007: Fungal transformations of uranium oxides. Environmental Microbiology 9, 1696-1710
  • Johnston, D.T. 2010: Touring the biogeochemical landscape of a sulfur-fueled world.Elements 6, 101-106
  • Kappler A., Pasquero, C., Konhauser, K.O. & Newman D.K. 2005: Deposition of banded iron formations by anoxygenic phototrophic Fe(II)-oxidizing bacteria. Geology 33, 865–868.
  • Karp, G. 2008: Cell and Molecular Biology (5th edition). Hoboken, NJ. 194 pp.
  • Konhauser, K.O. 1997: Bacterial iron biomineralisation in nature. FEMS Microbiology Reviews 20, 315-326
  • Kessler, S.E. 2005: Ore-forming fluids. Elements 1, 13-18.
  • Manceau, A., Nagy, K.L., Marcus, M.A., Lanson, M., Geoffroy., Jacquet, T. & Kirpichtchikova, T., 2008: Formation of metallic copper nanoparticles at the soil−root interface. Environmental science & technology 42, 1766-1772
  • Mandeville, C.W. 2010: Sulfur: A ubiquitous and useful tracer in earth and planetary sciences. Elements 6, 75-80.
  • Maozhong, M., Huifang, J.C. & Fayek, M. 2004: Evidence of uranium biomineralization in sandstone-hosted roll-front uranium deposits, northwestern China. Ore Geology Reviews 26, 198-207
  • Newman, D.K. 2001: How bacteria respire minerals. Science 292, 1312-1313
  • Ochiai, E.I. 1983: Copper and the biological evolution. Biosystems 16, 81-86
  • Perez-Gonzalez, T., Jimenez-Lopez, C. & Neal, A.L. 2010: Magnetite biomineralization induced by Shewanella oneidensis. Geochimica et Cosmochimica Acta 74, 967-980
  • Provencio, P. & Polyak, V., 2001: Iron oxide-rich filaments: possible fossil bacteria in Lechuguilla Cave, New Mexico. Geomicrobiology Journal 18, 297-309
  • Pósfai, M. & Dunin-Borkowski, R.E. 2009: Magnetic nanocrystals in organisms. Elements 5, 235-240
  • Perry, R.S., Mcloughlin, N., Lynne, B.Y., Sephton, M.A., Oliver, J.D., Perry, C.C., Campbell, K., Engel, M.H., Farmer, J.D., Brasier, M.D. & Staley, J.T. 2007: Defining biominerals and organominerals: Direct and indirect indicators of life. Sedimentary Geology 201, 157-179
  • Rawlings, D.E. Drew, D. & du Plessis, C. 2003: Biomineralization of metal-containing ores and concentrates. Trends in Biotechnology 21, 38-45.
  • Rainbow, A., Kyser, T.K. & Clark, A.H. 2006: Isotopic evidence for microbial activity during supergene oxidation of a high-sulfidation epithermal Au-Ag deposit. Geology 34,269-273
  • Reith, F., Rogers, S.L., McPhail, D.C. & Webb, D. 2006: Biomineralization of gold: biofilms on bacterioform gold. Science 313, 233-236
  • Reith F., Etschmann B., Grosse C., Moors H., Benotmane M. A., Monsieurs P., Grass G., Doonan C., Vogt S., Lai B., Martinez-Criado G., George G.N., Nies D.H., Mergeay M,. Pring, A., Southam G. & Brugger J. 2009: Mechanisms of gold biomineralization in the bacterium Cupriavidus metallidurans. Proceedings of the National Academy of Sciences of the United States of America 106, 17757-17762
  • Rawlings, D.E. & Johnson, D.B. 2007: The microbiology of biomining: development and optimization of mineral-oxidizing microbial consortia. Microbiology 153, 315-325
  • Smith, J.V. 2005: Geochemical influences on life´s origins and evolution. Elements 1, 151-156
  • Southam, G., Lengke, M. F., Fairbrother, L. & Reith, F. 2009: The Biogeochemistry of gold. Elements 5, 303-307

Moralen kring djur som mat

Jag tillhör de där som faktiskt blev irriterad över att det återfanns kött från hästar i produkter som påstod annat. Dels för att det rent allmänt är totalt förkastligt med falska innehållsförteckningar pga allergirisker (slarva med en sak och man kan slarva med en allvarligare), dels för att man inte har den minsta chans att spåra matkällan när allt sker på svarta marknaden på det här sättet. Det kvittar ju fullständigt i vilket led problemet uppstod – konsumenten är den som drabbas.

Inte blir det bättre av att man sen läser hur vanligt det är med slarv och fusk kring hästar som kött rent allmänt. Hur hästar som medicinierats med starka mediciner – förbjudna att användas på människor – och med livstids karens efter medicineringen blir mat hela tiden.

”Fenylbutazon kan orsaka aplastisk anemi hos barn” [...] ”finns indikationer på att det kan vara cancerogent” http://en.wikipedia.org/wiki/Phenylbutazone

 

”Läkemedlet får endast användas till hästar som förklarats inte vara avsedda för livsmedelsproduktion, i enlighet med 2 kap 7 § Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2009:84) om läkemedel och läkemedelsanvändning, D9.” Fass.se

I svenska hästar.

Då kan man ju fråga sig vilka mysiga okända självlysande gamla sovjetiska superstereoider som rumänska hästar kan ha i sig? Kalla mig fördomsfull, men jag har inget större förtroende för att f d östeuropeiska länder, som överlag toppar alla korruptionslistor skulle hantera detta speciellt korrekt. Att de skulle ha bra djurhållning är som att påstå att mänskliga rättigheter är något Syrien och Nordkorea är bra på.

En sak som gör mig riktigt jävla matt är allt dagispladder från verklighetens självutnämnda försvarare om hur illa det minsann är inom den vanliga köttindustrin och att man hycklar som bryr sig om detta, men inte lika mycket när kor och grisar lider.

För vi vet ju alla att två fel – gör ett rätt – uppenbarligen. Ja ett stort suck i din riktning som resonerar så. Infantil retorik. Ska du kalla folk hycklare får du åtminstone inte argumentera som en byfåne med ett stort retoriskt fel som enda argument.

Eller att man är konstig och hycklande som inte vill äta häst/hund/katt men gris/ko. Jo det är ju ”jättekonstigt” att man som västerlänning inte vill äta djur vars primära syften är djupt rotade i den västerländska kulturen att vara sällskapsdjur – inte mat. Konstigt på ett sådant där infantilt obegåvat ”jag begriper inte ett skit om världen”-vis kanske… Men inte konstigt för oss andra.

För: går det att äta en människa? Ja det gör det, sägs smaka lite som gris/kyckling faktiskt. Ska vi grilla en mör Homo sapiens kanske? Din syster ser smarrig ut!

Vi har skapat oss en moralisk uppfattning om att det är fel att göra så som få kallar hyckel eftersom våra komplexa förhållanden till rätt och fel är viktiga för oss, även om de rent objektivt kan vara svåra att kvantifiera. På samma sätt fungerar det kring att äta en katt/hund/häst, fast i en lite lättare inte lika universellt accepterad form då, eftersom det ju trots allt finns en hel del i världen som gör det. Allra svårast att äta något utom människor har vi överlag med andra primater – vilket inte så konstigt kanske. Men sen beror det på olika ting som just vilken relation vi har, eller om det finns något religiöst påbud som vi tror på.

Äta gris är ju otänkbart i vissa kulturer. Äta nöt otänkbart i andra. Det här med häst är lite som det, ett beslut kopplat till vilket förhållande en kultur har till djurarten i sig. Inget svartvitt givetvis eftersom häst ju säljs öppet som mat, men tillräckligt känsligt för att vi ska ogilla det till mans när det sker i smyg åtminstone. Och med pragmatisk rätta när man ser skiten som hästkött ofta innehåller då de ges starka mediciner som nöt och gris inte får.

En stam, vars namn jag glömt, som är hemmahörande i någon djungel var med på TV för ett tag sen. De gjorde det enkelt för sig i frågan. Om ett djur har vistats en tid hos dem, då blir det en del av familjen och då kan man inte längre äta det. Men djur i det vilda, som man jagar och dödar, är däremot mat. Så med stammen flyttade någon hemlös apa som de hade tagit hand om efter att mamman dödats i jakt, några hönor som inte la ägg, en ödla och liknande som de aldrig skulle få för sig att döda.

Deras inställning sammanfattar hur vi fungerar på ett väldigt oskuldsfullt men träffande sätt. Vi kan få personliga relationer till djur och när vi får det blir det svårt att tänka sig dem som mat – och det är en del av oss. Vi tenderar att bry oss lite mer om djur som är gulliga och fluffiga än slemmiga molusker osv. Vi graderar hela tiden av olika skäl. Religiösa diktat är en sak – men detta är psykologin bakom det hela – att vi har förmågan att gradera djur i världen som mat eller icke-mat, oavsett hur de egentligen smakar och mest kopplat till hur de ser ut och hur länge vi umgåtts med dem personligen.

Teodicéproblemet är ett olöst problem

Om man tror på en gud, egentligen hur vag och liberal denna tro än är, så bör man också tro att denna gud har haft en roll i en skapelse av allting. Oftast är det tom tron på att saker måste ha skapats, som stärker tron på en gud och inte tvärtom. Väldigt få ”gudstroende” vill utesluta guden helt från skapelsen av allting.

Men först, innan vi går vidare, måste vi resa in i guds skapelse för ett ögonblick…

Folk går runt en vacker sommardag i en lövskog som skjuter av liv. Fåglar kvittrar, solen lyser genom trädkronorna, barnskratt höres i fjärran, en bäck porlar, vinden blåser skönt  och fjärilar flyger förbi och cumbaya-faktorn är total.

Eller en strålande vit och gnistrigt vacker midvinternatt, när man tittar upp mot skyn, ut mot rymden och ser lite av dess storhet i form av vintergatans band och tillsynes oräkneliga stjärnor Hur KAN allt detta perfekta vackra finnas utan en stor skapare bakom?

Slump? Icke!

Och det är ju här skon klämmer. På flera olika sätt och vis faktiskt. För det första låter man känslor diktera logik – dvs man imponeras av något rent subjektivt – och pga att man imponeras av något blir det lättare att tillskriva det gudomliga egenskaper än om det är enkelt. Man hänförs och låter hänförandet över något man finner obegripligt annars bli ett argument.

Det är faktiskt t om namngivet i form av två retoriska fel. Vädjan till känslor och argumentum ad ignorantiam (alltså att man argumenterar för en ståndpunkt baserat på vad man själv som debattör känner till i det). Men nog om det. Det jag tänkte fokusera på var just hur selektiv man är.

Det är vackert i skogen säger man när man tittar på blomman. Fågelungen som precis dött av att grenen den satt på brast och som nu ligger och ruttnar under blomman är i regel sällan lika uppskattad estetiskt – men ändock precis lika närvarande och lika naturlig och lika viktig för livet i skogen trots att den stackars lilla fågeln aldrig ens fick känna hur det var att flyga. Dess uppgift var att bli maskföda kan man säga. Det samma gäller den slemmiga rötan som fick grenen att ruttna. Dess uppgift är att… ja… slemma ihjäl levande träd. Jätteviktigt det med säkert, om än lite svårare att sätta in i ett ekosystem.

När skapelsetroende tittar på människan och ser hur perfekt hon är, så tittar de inte under blommorna så att säga. Lika lite som de ser den ruttnande fågelungen ser de egentligen inte cancer, virus, genetiska medfödda defekter, bakterier, sår, utvecklingstörningar, demens, blödarsjuka osv.

Kanske för att de faktiskt ser dåligt och har glömt glasögonen (oh the irony). Men mest troligt för att de på något märkligt sätt och vis inte ser bristerna som en naturlig del av allting. Människan är i deras värld alltid perfekt och alla dessa ting är undantag som man på något märkligt sätt liksom stoppar undan i medvetandet – lite på samma sätt som KG Hammar sa att man inte ska försöka rationellt beskriva gud, för då blir det genast fel. Dvs mystiken måste finnas och i den kan man gömma felen som talar emot skapelsen. KG sammanfattar därmed så tydligt att troende VÄLJER en skygglapp, men det ursäktas med att det inte helt enkelt går…

Det är ju här som det verkligen blir svårt för oss som är ateister att acceptera skapelseförklaringen. När de som förespråkar den så medvetet plockar russinen ur kakan och målar upp rena propagandabilden av allt som något perfekt, likt det var gjort av Leni Riefenstahl i en propagandafilm för tyskars förträfflighet – bara med lite mindre bismak av fascism. Eller ja… inte så mycket mindre egentligen. En titt i valfritt verk av en kreationist som försöker beskriva människan och inte är det scolios-sjuka arabiska Ali sju år som illustrerar ett exempel på ett barn – utan istället är det ett skrattande friskt oftast ariskt barn som smilar sönder bilden med ett colgateleende.

Det vetenskapliga perspektivet kan liksom inte blunda för det faktum att ungefär hälften av alla människor någon gång under sitt liv drabbas av cancer. Alla kommer inte hinna bli sjuka av det, utan man dör av annat i stället – men det där med konkreta brister i vår konstruktion är liksom en del av vardagen.

De som försöker sig på att förklara bristerna målar upp märkliga bilder där allt för det första har blivit sämre och sämre sen skapelsen – och detta helt orsakat av människans egna val.

Det absurda här blir att man försöker förklara och bevisa ett påstående om skapelsen enligt biblisk modell – med bibeln som enda bevis för påståendet om en allt mer försämrad värld.

För i bibeln levde de första människorna länge och väl – sjukdomar verkar inte direkt ha kuvat den 900-årige Noak så att säga. Och med bilden av genetiska supermänniskor – vars alla brister sen har ökat genom generationerna pga våra val – har man sin bild och förklaring tryggad.

Det här faktum att tidigaste formerna av människor för det första levde bara en bråkdel så länge som vi gör och faktiskt dog lika mycket som vi gör av cancer – enligt alla riktiga bevis som finns i frågan. Ja det väljer man att strunta i. Det måste man välja att strunta i – för annars går inte kalkylen samman.

Och det är också det intrycket jag fått i flertalet samtal med både liberala kristna och fundamentalister. Fundamentalisterna vägrar öht ta till sig problemet med att en perfekt skapelse inte kan styrkas av vetenskapen – de gör allt vad de kan för att fokusera på det fina hela tiden. De mer liberala – ja de verkar helt enkelt bara ducka frågan istället. De låter inte gärna tanken problematisera alla brister skapelsen har djupare än ”människans eget val”.

Hur människor kan orsaka att dinosaurier kunde dö av bencancer, eller att människodödande jordskalv plötsligt kan uppstå på platser som varit tektoniskt lugna så länge Homo sapiens öht existerat – det verkar man inte riktigt vilja kännas vid. Nej tydligen är vi alla medfödda med förmågan att kunna se tex seismologiskt olämpliga platser. Coolt eller hur? Synd att man inte lär sig det när man pluggar geologi!

Skämt åsido, en del fundamentalister försöker istället se alla problem och elände som vi inte själva orsakat direkt – som något vi istället då orsakat indirekt. Gud – denna hjälplösa gestalt – tvingas tydligen straffa oss med jordskalv tex.

De mer liberalt sinnade kan givetvis inte köpa förklaringen med en gud som aktivt skulle försöka ta död på oss med jordskalv. Nej istället dyker då helt sanslösa teorier upp där mänsklig aktivitet skulle vara orsaken till att tektoniska krafter som motsvarar energin i miljontals atombomber sker.

Dvs felet blir fortfarande vårt! Skit i kalkylerna om vilka energier det handlar om! Människan är fylld av brister och gud är felfri – alltså måste vi vara orsaken även om det blir svårt att göra en orsak-verkan-koppling! Tankarna går öht inte djupare in på det verkar det som.

Som sagt. Det här med att folk som inte är troende på högre makter finner alla dessa idéer och lösningar som förklaringar på vad som egentligen bara är en massa varianter på Teodicéproblemet som minst sagt undermåliga och att de som tror på nödförklaringarna inte riktigt har tänkte speciellt djupt eller objektivt i frågan – det förblir liksom ett faktum här.

En ateist som tittar på den gröna skogen kan – hör och häpna – också njuta av dess skönhet lika mycket som den skapelsetroende, men blundar inte för att den under ytan döljer oräkneliga exempel för vad som faktiskt är bevis för slump och evolution – där omständigheter bortom någons kontroll eller ansvar gör att inte minst allt levande hela tiden måste försöka anpassa sig och med det sker hela tiden genetiska brister. Det är en farlig planet i ett farligt kosmos där livet hänger på en skör tråd – konstant under förändring – och konstant då fylld av icke-designade lösningar som aldrig funkar perfekt – eftersom alla sorters nischer, där perfektion skulle kunna uppstå evolutionärt så småningom, alltid försvinner. De arter som överlever länge är istället de som inte är nischade utan istället är lite halvdana på allting.

Inte ens i de fall då livet lycka nischa sig till en till synes perfekt konstruktion under lång tid är den det. Hajar som inte förändrats nämnvärt genetiskt på hundratals miljoner år är inga perfekta skapelser de heller och evolverar faktiskt de med. De må ha gjort sig av med de största riskerna för t ex cancer och vara brutalt skickliga predatorer, men en dramatisk naturlig förändring av deras habitat är något de inte kan hantera de heller. Således lever ingen art totalt oförändrad i all evighet.

Över allt det här har vi den där berömda godheten hos Gud. Jag måste ha en radikalt annan uppfattning vad gott är än Gud och kristna, eftersom i min värld blir varken verkligheten som den faktiskt är bortom de troendes propagandabilder av den perfekta skapelsen speciellt god, och framförallt inte utan den heller. En god Gud som låter barn födas med tarmarna på utsidan av kroppen och som sen skyller sina extrema brister som genetisk ingenjör på oss TROTS att det inte orsakas av något vi gör? Det är varken logiskt eller ens sympatiskt. Det är otrevligt dumt.

Om Gud är alltings skapare, då måste gud även skapat alla brister – annars är gud inte alltings skapare – utan det finns fler aktörer.

Människan har inte uppfunnit cancern, den fanns långt innan det gick några primater på Afrikas savanner ens. Människan kan inte skapa plötsliga oväntade jordskalv, vulkaner, asteoridnedslag. Människan kan skapa väldigt mycket idag och skulle kanske t om kunna utrota sig själva och en stor del av planetens liv om vi verkligen försökte, men så där allsmäktiga är vi inte.

Det intressanta är att ju mer sekulariserade och frånvända gud vi blir, desto mer lägger vi fokus på att förbättra alla dessa brister och inte bara göra domedagsvapen av allt vi uppfinner.

Forskare som skiter i det kvasietiska påståendet att ”man inte ska leka gud” försöker ta fram mediciner som just korrigerar alla de medfödda fel vårt släkte har som orsakat så mycket onödigt lidande. Vi tar virus, (som ofta orsakar cancer) och programmerar om dem till att döda cancerceller. Ja inte just samma sorts virus, men vi vänder iaf på steken och nyttjar en plåga som Gud alltså ska ha skapat för ett gott ändamål istället. Vi gör det bättre än gud och så har vi gjort sen vi lärde oss gå med käpp när kroppen sviktade, bära glasögon när synen var svag redan som barn, eller nyttja mediciner för att bota eller lindra sjukdomar. Hela tiden förbättrar vi skapelsen.

Teodicéproblemet kvarstår. Förklaringen på hur Gud kan vara god och allsmäktig samtidigt som världen är som den är står utan hållbar förklaring från de troende. Ja förklaringarna finns som sagt och fokuserar nästan uteslutande på att Gud på något märkligt sätt inte har ansvar för illdåd som vi själva gör mot varandra och naturen. Bortsett från att det är som att säga att Findus inte har ansvar för hästköttet i sin lasagne när de är skapare för att vi själva kan välja vad vi äter är det också att tillskriva oss egenskaper vi inte har över naturen. Vi kan inte orsaka jordskalv som utplånar städer. Vi kan heller ej ens förutse alla sorters katastrofer som kan ske. En kristen sa till mig att gud gav oss hjärnan att förstå att vissa platser är olämpliga att bo på. Synd bara att det inte alls är så att ens en seismolog kan förutse var alla jordskalv som kan döda oss kan ske – än mindre en romare som bodde vid kanten av berget Vesuvius 2000 år innan vi ens kunde stava till läran om seismologi och geologi.

Nej att skylla skapelsens alla brister på människan – för att rädda undan gud från ansvar är antingen direkt okunnigt, direkt förnekande eller direkt fånigt.

Den enda rimliga förklaringen som finns är att gud varken är god eller kan ha skapat något av detta som något så primitivt som en slättlandsapa från Afrika av släktet Homo sapiens sen kan göra bättre… Och då finns det ingen anledning att dyrka denna gud öht. Och med det heller inget skäl att tro att guden finns längre och att alla de ”tecken” du sett som fått dig att tro och försöka få in en perfekt gud i en extremt operfekt skapelse – faktiskt kan förklaras mycket enklare än att de skulle vara ett bevis för att guden fanns.

Teodicéproblemet är uppskattningsvis det främsta enskilda orskaken till att folk som trott på den allsmäktige, goda skaparen, tappat sin tro genom alla sekler. Vem vet, kanske är det skälet att en trött gammal påve nu också vill gå i pension?

På temat religion i dagens tidning:
AB SvD Exp Dagen 

Människans fantastiska förmåga att se Jesus men missa toasten

För några år sen var jag på jobbintervju för ett jobb som jag sen så småningom trots allt inte fick. Det hela gick ut på att jag skulle sitta vid en dator med stor skärm och titta på stora bilder av organiskt material. Jag skulle helt enkelt identifiera proteiner på bilden. De syntes som svagt mörkare runda dimmiga områden i den dimmiga grönare bakgrundsmassan. Eller rättare sagt: Jag skulle korrekturkolla datorn, som hade ringat in vad den tyckte vad bilder på proteiner.

Det var nämligen så att den mänskliga förmågan att se mönster och skillnader visuellt var bättre än datorns. Givetvis, i takt med att åren rullar på blir datorerna bättre och bättre på sådant, men fortfarande är det mänskliga ögat sanslöst imponerande känsligt för skillnader i nyanser och form – mest tack vare vår hjärna bakom som kan fatta snabba, ganska intuitiva, men ofta rätt korrekta beslut kring det vi ser på en nivå som alltså slår den totalt ointuitiva datorns ”exakthet”. Imponerande faktiskt.

Det går som bekant att lura ögat på många sätt och optiska illusioner får oss ofta att framstå som kretiner som ser rörelser i mönster, som beror på diverse interferens-fenomen inte minst. Men ibland borde folk bli påminda om hur bra vi trots allt är på att se saker också. Saker som avviker från det förväntade inte minst. De algoritmer som styr en dators jakt på mönster i saker och ting är ju oftast begränsade till att programmeraren kan förutse vissa former av avvikelser. De blir i regel alltså aldrig bättre än programmerarens fantasi.

När jag läste geologi påmindes jag åter om hur kraftfullt människans förmåga att visuellt identifiera saker är. En av grundmetoderna inom geologisk undersökning och identifikation av mineral och bergarter är faktiskt än idag den rent visuella. Både macroskopiskt med bergshällar och landskap i fält, men även microskopiskt i labbet.

Inte av nostalgiska skäl för att geologer är stofiler, utan för att det i princip bara går att se skillnad på kvarts (SiO2) och flinta (SiO2) och obsidian (SiO2) med hjälp av visuella metoder. Ett instrument som mäter det kemiska innehållet kommer således primärt se exakt samma innehåll (SiO2), trots geologiskt fundamentalt olika sorters mineral och bergarter. Så som på Mars just nu där masspektroskopi analyserar kemin av berggrunden. Med detta kommer vi se massor av saker, men också missa lika mycket. Det gäller bara att vara medveten om hur mycket man faktiskt missar.

Skillnaderna syns både makroskopiskt med ett prov i handen för det tränade blotta ögat, men framförallt under ett polarisationsmikroskop där man gjort ett tunnt prov som kan genomlysas och bedömas utifrån nogranna kritierier kring hur färger beter sig, mönster, brytningspunkter, vinklar osv.

Då syns det rent visuellt vad det är för mineral man tittar på med en säkerhet som sällan är felaktigt när den sen jämförs med kemin. Ser det ut som biotit, ja då är det nästan alltid det också med en träffsäkerhet troligen omkring 99% så länge vi talar kvalificerade geologer och normala prover.

Sen kombinerar man det idag givetvis med kemiska analyser, men om du tog de två metoderna var för sig är nog den optiska fortfarande bättre för ren identifikation i de fall vi talar om kristaller stora nog att kunna ses i polarisationsmikroskopet åtminstone.

Poängen här är att det mänskliga ögat kan göra något som ett instrument inte ens kan idag. Det må krypa i kroppen på de naturvetare som instinktivt känner att de helst vill se kemin analyserad för att det ska vara ett ”riktigt” resultat – men så är det faktiskt inte. Ögat inte bara krävs, det vinner. Följdaktligen kan man i regel aldrig heller bli någon bra geolog som jobbar med identifikation av mineral om man ser dåligt eller är färgblind. Faktiskt.

Med min stora respekt för människans fantastiska förmåga att kunna identifiera mönster och skillnader, och min vetskap om hur det används inom medicin och geologi, kunde jag därför inte riktigt ta ett påstående jag såg för någon månad sen på allvar. Det var en ”dokumentär”, eller snarare en ren propagandafilm på SVTs Vetenskapens värld som höll en riktigt låg objektiv nivå. Den handlade om hur astronauter i princip helt var meningslösa poster-pojkar för rymdforskningen. En rymdforskning som idag helt skulle kunna skötas från sonder hette det. Inte behöver vi en människa på månen eller Mars när sonderna kan göra allt – t om bättre.

Fast det är ju inte alls sant även om människor givetvis kommer med massor av problem. De kommer också med massor av bra egenskaper. Geologen i mig får krupp av sådana uttalanden när jag vet vad vi går för just inom geologin. Som jag precis förklarade för er kan man inte identifiera speciellt mycket geologiskt endast baserat med kemin alena.

Inget är teoretiskt omöjligt vad gäller att man skulle kunna bygga en sond som kunde göra tunnslip och skicka foton på mineralerna tillbaka till Jorden, för fjärrkoll där. Men det hela är än så länge praktiskt omöjligt att göra av rent hantverksmässiga skäl. Att göra tunnslip skulle förvisso kunna tänkas kunna göras av superavancerade slipmaskiner. Likt sådana som slipar speglarna till Hubbles teleskop. Men samtidigt är vi då inne på apparater så stora och dyra och komplicerade, när en människa skulle kunna göra samma sak mycket enklare och snabbare, och troligen bättre fortfarande.

Det kan komma en tidpunkt då människor inte behövs för sånt här då apparaterna är avancerade nog att fixa allt automatiskt. Men vi är verkligen inte där. Och jag talar om nuläget – kostnader kontra kostnader. Vill vi göra exakta analyser av mineralogin på Mars, ja då krävs det människor som förr eller senare tittar på prover i tunnslip.

Och detta är ju bara en av aspekterna. Det mänskliga ögat kan glida över landskapet och se något i fjärran som ser intressant ut och snabbt undersöka det om den befinner sig på plats. Visst kan kamerorna identifiera massor av saker idag, men det blir mycket långsammare och omständigare.

Den där svagt mörka nyansen där borta? 5 minuter senare har astronauten med geologisk expertis identifierat om det var värt att titta på. Sonden kanske öht inte kan se det med sina kameror och tar alltid oerhört mycket längre tid att ta sig dit med dagens fjärrstyrda teknik.

Dess förmåga till improvisation för oväntade omständigheter är också noll – och helt avhängig vad man kan fjärrändra från Jorden. Människor på plats kan bygga nya verktyg och testa sig fram för att lösa problem som var oväntade. En sond-rackare kan ju tex köra rakt igenom en dold spricka och ner i en ravin och förgås direkt utan hopp om annat. En människa som går på samma ställe kanske märker av att marken rör sig och kan flytta sig.. osv osv.

Så att människan inte behövs? Det stämmer inte. Inte än. Om X antal år så kanske det stämmer lite bättre när maskinerna är mycket coolare än idag. Men på sätt och vis känns det som en kombination vore det bästa. Den känslolösa maskinens kliniska analys av det den programmerats att göra i kombination med mänsklig improvisation och känslighet för det oväntade mönstret i något.

Jag vet. Den där fantastiska förmågan vi har är också ett instrument som kräver att den som har den kan ”tänka ett steg till” hela tiden. Lika lätt som det är för oss att se mönster där de är svåra att se, är det för oss att se mönster där de kanske saknar mening eller öht inte alls finns.

Man kan väl leva med att människor ser ”lite för mycket” när de letar efter mönster.  Det är ett mindre problem än att man ser för lite och missar viktiga saker. Vad som däremot är ett problem är när vi ser ett mönster i något, men sen inte riktigt kan göra en korrekt bedömning av om det var ett relevant mönster eller inte.

Här tänker jag på fenomenet Pareidolia. Folk ser Jesus i ett moln, på rostbrödet eller på en gammal blodig linneduk. Just det där med att vi är väldigt bra på att se mänskliga drag i saker, som inte alls har det egentligen, säger en hel del om den evolutionära bakgrunden bakom vår visuella förmåga, som ett arv från en primat som behövde kunna identifiera vänner, fiender, känslor och byten – och det reflexsnabbt. Dvs ansikten är vi riktigt bra på att se.

Vår fantastiska visuella förmåga kommer alltså med en baksida. Den kräver en lika fantastisk insida inne i oss, med öppen, självkritisk och objektivt logiskt tänkande för att inte leda till rena dumheter. Vilket den långt ifrån alltid gör. Vi verkar överlag alla, som har synen i behåll, kunna se dessa mönster mer eller mindre ganska lika bra (givetvis med skillnader baserat på hur bra syn vi har, hur bra vi är på att koncentrera oss osv), men sen skiftar förmågan drastiskt att kunna sålla bland dem i relevans och verklig betydelse mycket från person till person. Folk drivna av idéer om hur saker måste vara, om det så är religioner, vidskeplighet eller starka ideologiska övertygelser, är extra dåliga på att acceptera att ett mönster de sett, som passar dem, inte är ett riktigt mönster, utan bara slumpen utan relevans.

Den personen som VILL se att man kan se sin religions skapare i allt kan mycket snabbare börja ta till sig uppfattningar om sk gudomliga tal, numerologi eller varför inte just då pareidolia – med Jesus på allt möjligt – än andra. De ser det säkert själva som att de har lite färre skygglappar än vi andra. Trots att vi kan förklara för dem att ”ja, vi ser också ett ansikte där i kakan, det är inte så att jag inte ser det där som liknar ett ansikte… ”

Men vi inser också att om du rostar 10000 skivor bröd, så kommer du få massor av brännmönster på deras ytor som HELT slumpmässigt kommer se ut som att de avbildar ansikten inte minst. Just eftersom vi har en otrolig förmåga att tycka oss se ansikten i allt med symmetriskt placerade ”ögon, näsa och mun”. Jesus blir den naturligaste kandidaten då eftersom den religiösa förväntan och längtan att se honom gör sig extra stark. Fast om man är muslim råkar det istället vara saker som påminner om ordet ”Allah” skrivet med arabiska tecken.

Om du ALDRIG fick ett mönster ur slump och kaos, så vore det faktiskt oerhört märkligt. Den som inte tror mig kan ju kasta ut 10-talet lämpliga föremål på sitt golv. Jag tror inte det krävs många kast innan du får fram den klassiska ansiktsformen med ögon och mun ens om du försöker kasta dåligt.

Och det är ju här ”innanför skallbenet” gör sig tillkänna. Förmågan att kritiskt att kunna identifiera eller frånse egna behov av att något gärna eller måste vara på ett visst sätt och istället se vad de verkligen är.

Något fel på vår syn när vi ser ansikten på Mars eller på bröd är det alltså inte. Ingen illusion beroende på brister öht. Tvärtom det visar oss vårt evolutionära arv och fantastiska visuella förmåga att se mönster. Felet sitter helt och hållet i vissa individer som sen inte kan analysera det de ser och drar slutsatser av saker som för det första kräver en titt till med ännu bättre kikare (i fallet med ansikten på Mars) för att enkelt kunna lämnas därhän som ett mönster som fanns, men bara så länge vi inte tittade efter noga.

Ta bilden nedan förresten. En dator som programmerats för att hitta ansikten skulle nog kunna göra det här i den gamla originalbilden nere till höger. En dator som inte programmerats för det skulle inte kunna det och missa ansiktet och den potentiella ruin från en död Mars-kultur som det skulle kunna vara. Jo faktiskt. Skulle kunna vara med de data den bilden alena ger oss.

Om det hela sen inte avgörs av ett mänskligt öga, som ser mönstret, men med en mänsklig förmåga att skilja ut verkliga sannolika mönster från illusionen av något, så skulle vi slösa tid och resurser på trams. Datorn skulle inte kunna säga oss om det är illusionen av ett ansikte, eller en stor skulptur med den datan bilden gav oss från början.

Och om det sen handlar om ”kapsyler” på Mars yta, så inser man rätt fort hur praktiskt och smidigt det är – alla övriga problem med en människa inräknat rent transportmässigt till Mars åsido – att hon är där och ser och sållar saker på ett sätt datorn än så länge inte alls kan. Kan än i a f.

mars

Mer läsning:
http://en.wikipedia.org/wiki/Pareidolia
http://en.wikipedia.org/wiki/Apophenia
http://en.wikipedia.org/wiki/Perceptions_of_religious_imagery_in_natural_phenomena
http://en.wikipedia.org/wiki/Optical_mineralogy