The Godless Swede

Sådärja, jag sa ju att jag skulle återkomma med besked om vad framtiden bjöd på. Det gör jag också härmed.

Jag känner som sagt att jag nått till vägs ände med mitt svenska bloggande. Det finns bara så många olika sätt man kan säga samma sak innan det blir tröttsamt att höra, inte minst för en själv. Därför tänkte jag fortsätta arbetet, men på engelska istället. Man når en helt annan storlek på publiken på så sätt och möjligheterna att nå ut till folk ökar.

Jag har själv många ggr beklagat mig över tex hur jag tycker svenska feminister navelskådar egna miniproblem och i princip aldrig uppmärksammar det verkliga förtrycket mot kvinnor som finns i världen. Nåja, jag har ju inte varit bättre själv med att skriva till en liten svensk publik om skepticism då heller… Det är ju trots allt så att i stora delar av världen är ateism antingen förbjudet i lag, eller så pass utanför alla normer att de som uttrycker sig negativt om gudar direkt blir påhoppade. Som trygg svensk kan jag i min lilla borg faktiskt ju göra en liten insats.

En av anledningarna till att jag låtit bli att blogga på engelska är att jag redan testat det och märkt av hur tungt det är. Det tar mycket längre tid att skriva texterna och risken att man låter som en kretin ökar också hur noga man än är. Jag vet att många svenskar anser att de är jätteduktiga på att skriva på engelska och att de t om föredrar det framför svenska. Det får stå för dem – i regel är sådana påståenden mer hybris än sanning. För i regel syns det ganska tydligt att en text är skriven av en svensk. Inte för att den har en massa fel, utan för att man tenderar att försöka uttrycka sig lite för mycket på ”rätt sätt” språkligt att det hela ser konstlat ut. Enkelhet är svårt i andra språk eftersom det är svårt i det egna språket.

Tidigare experiment med geobloggar på engelska har just känts så där jobbiga och onaturliga att skriva för mig. Men jag tänkte ge det en ny chans igen nu eftersom responsen alltid varit så bra från publiken. Jag känner hur en stor våg av hybris och bekräftelsebehov sköljer över mig och den svenska publiken ger mig inte tillräckligt med utmaningar och respons längre. Ja jag vet, pompöst… ;)

Så om du är intresserad av åsikter utklädda till fakta kring ateism, skepticism, vetenskap och politik och inte får stroke av min dåliga engelska, kan du härmed följa mig på min nya blogg, (som ännu inte har så mycket innehåll). Det blir givetvis inte bara allvarliga ämnen, utan jag tänkte hålla en ton av trams så ofta det går för att inte tröttna på mig själv. Ses och hörs!

Länk: The Godless Swede

Hur man skapar en nation med fårskallar

Sluta plåga alla elever med mängder av matematik! Se istället till att de som tycker det är roligt och spännande får fördjupa sig. SvD

Matematikhatare. De är fler än man kan tro. Den här artikeln i fråga i länken ovan är så fylld av absurda påståenden från en sådan att man har material till en bok med kommentarer. Läs den i sin helhet innan ni läser min bloggtext.

För det första då: Plåga med mängder av matematik? Vilka mängder? Öppna en matematikbok för nian och titta på hur läroplanen ser ut! Den gemensamma matematiken upp till och med 9an är enkel och allt annat än enorm och är anpassad genom välbeprövad empiri för att vara ”det man minst behöver” i det västerländska industriella samhället.

Vi läser inte i närheten av vad folk gör i andra länder på motsvarande ålder eftersom vi redan dragit den gränsen väldigt lågt räknat i överdriven hänsyn till just de matematiskt svagare eleverna.

”Va, kan du inte trignonometri” som en koreansk 13-åring skulle säga till en svensk jämnårig elev. Ja om den eleven kunde svenska, vilket lustigt nog är mer sannolikt att den kan än att en svensk 13-åring kan trigonometri. Matematikproblemen i Sverige avspeglar sig i att vi inte är speciellt imponerande i en rad andra ämnen heller. Det hänger liksom samman.

Det handlar hur som helst i 9e klass om enklaste formerna av procent, bråk och ekvationer (ja ekvationer, så att man förstår konceptet med för människor oskrivna tal som kan användas ändå). Så att man förstår hur många tomater som måste saknas i lådan efter att någon varit där och nallat i kylen. Ett rent allmänt tänkande kring det logiska helt enkelt som detta med saker som enkla ekvationer tränar. Så nej, du kommer sannolikt nästan aldrig behöva skriva X-3=7. Men om du inte förstår konceptet vad det symboliserar i det vardagliga problemlösandet – så är det troligen just för att du inte begrep tillräckligt av matematiken. Det brukar vara så att ju mer man förstår av ett ämne, desto mer kan man avgöra dess vikt i olika situationer.

Matematiken i grundskolan behöver inte alls väljas mer ner kring (men möjligen uppåt så att begåvningarna inte hölls tillbaka). Det är alltså den enklaste och mest livsnödvändiga formen av matematik som ingen kommer att kunna undgå att behöva i livet! Det finns inget onödigt med den. Vi talar ö h t inte om matriser eller diskreta tal nu. Det är inte alls det som förespråkarna för mer matematik vill se, utan att man ska kunna grunderna bättre. Fler som kan det där med grundmatten på ett bra sätt. Inte fler som kan mer avancerad matte halvdant. Det är alltså redan här flera nivåer av halmgubbar i professorns resonemang.

Den svåra matten är något som ingen tvingas utsättas för och inget som någon hade tänkt utsätta folk för heller. Några planer på trigonometri för 13åringar i Sverige finns inte, utan det handlar om att den matematiken vi redan har i grundskolan, måste förstås bättre och säkrare – både teoretiskt och dess funktioner i vardagslivet.

Och matematiken efter grundskolan väljer man redan kring på gymnasiet som det är. Där den hör hemma har vi valfriheten redan. Det är inte direkt enorma mängder plågsam matematik på de mer estetiska och praktiska grenarna som det är av det skälet att vi är medvetna om att nyttan av att ägna många timmar åt derivata som blivande snickare är ringa i förhållande till vad den tiden kunde ägnas åt istället i undervisningen. Vi vet det redan där.

Så vad FAN yrar den här förvirrade professorn om? Vad är det för märklig halmgubbe han kritiserar? Han kan väl inte mena att vi ska förenkla det vi har idag för att det finns de som tycker det är svårt som det är? Ska barnen inte behöva förstå procent och delar ens om det är lite jobbigt i ögat för dem? Hallenuttan, det verkar faktiskt VARA det han menar. De kommer få det jävligt svårt i livet om de inte kan 9ans matematik men kritik mot det besvarar han så här:

”Hur långt kan jag köra på 25 liter bensin om bilen drar 0,4 liter per mil? Inte behövs några matematikkunskaper för att ta reda på detta. Vrid om tändnyckeln, starta motorn och låt den inbyggda färddatorn tala om resultatet för dig.”

Ja vi har ju magiska felfria maskiner som kan tänka åt dig idag! Tänk så onödigt att själv besitta förmågan att konstatera att det buggade påståenden 75 000 mil från färddatorn skulle vara absurt fel. Vilket man således inte kan om man inte förstår något alls av procent och delar ens på konceptnivå.

Och så onödigt att kunna förstå procent och delar när andra använder det i en diskussion när man istället kan stå och nicka medhållande utan att veta vad man nickar åt! Helt onödigt att förstå sådant när man tänkte köpa ett hus och tittar på avbetalningsplanen från den helt ärlige mäklaren som givetvis har bästa planen för dig. Likvärdig kunskap åt alla är så överskattat i dagens samhälle. Låt vissa begripa, vi andra kan slippa!

En av de mer grundläggande pedagogiska faktumen är att även om du idag har en apparat eller ett instrument som ”gör saken åt dig” så kommer det oundvikligen uppstå situationer där du, om du inte själv förstår principerna kring vad det är den gör och hur, kommer få allvarliga problem så fort något inte blev som du tänkte dig i den idealiserade fantasivärlden där prylarna tänker åt dig – dvs den grå verkligheten.

Sen gillar jag inte hans syn på valfriheten. Barn som ogillar matte är inte alls nödvändigtvis dåliga på det eller några som inte kommer vilja kunna mer om det i framtiden. Jag talar från egen erfarenhet när jag påpekar att pedagogiken kring matematik ibland inte fungerar för individen – men att jag hade önskat att jag hade kunnat mera ändå – så att jag inte fick ta mig an derivata och trigonometri helt på egen hand på universitetet sen.

Visste jag för 25 år sen att jag skulle syssla med stora feta ekvationer i hydrologi och termodynamik? Nej verkligen inte. Jag är i a f jävligt glad att det inte var så idiotiskt uppbyggt att jag som matte-hatare då hade chansen att helt välja bort allt – utan att jag tvingades lära mig en hel del saker ändå ”som jag inte skulle ha nytta av” då enligt egen uppfattning. Jag skulle önska att jag hade tvingats till ännu mer när jag sitter här och tittar trånande på matten bakom OpenGL-programmering.

Det här med att man ska fatta beslut som kommer vara avgörande för resten av ens liv redan som ung och dum… Det är sannerligen dumt.

Det sägs även att matematik rent allmänt påverkar folks förmåga till logiskt och stringent tänkande. Dvs om du kan matematiken bra så blir du bra på allting du tar dig an eftersom det hänger ihop på massor av märkliga sätt och vis. Om det är sant eller inte vet jag inte. Men nog låter det rimligt att någon som kan mycket om logik fungerar också kommer fatta logiska beslut bättre än folk som inte kan det. Med de menar jag inte att professorer i matematik alltid fattar kloka beslut, men att det troligen underlättar en hel del.

Matematik är hårt för många, inte minst i unga år. Jag vet det. Ett jävla gissel rent ut sagt. Det är ett speciellt koncentrationskrävande ämne som i sin abstrakta skolform inte passar alla som handen i handsken – inte minst elever med koncentrationssvårigheter eller elever som likt mig vill se den praktiska tillämpningen av det för att verkligen förstå.

Men ingen vettig individ har påstått att dess svårighet skulle göra att vi därför behöver öva mindre på det – för att vi råkar tycka att det är jobbigt. Livet är jobbigt ibland, allt kan inte vara jätteenkelt för alla. Utmanar vi aldrig oss så utvecklas vi heller aldrig.

Vi bör kanske snarare överväga att se över hur pedagogiken kring det rent allmänt ser ut i skolorna. En asiatisk hård korvstoppningsmodell är säkerligen inte rätt väg att gå för optimal inlärning, men den är i a f bättre än den vi har i Sverige idag med de svaga resultat vi uppvisar i ämnet. Några fantasifyllda idéer om att mer eller mindre göra matematiken frivillig, ja det är nog så långt man kan komma från en god idé om planen inte är att skapa ett samhälle av obegåvade talibaner som blir hjälplösa offer för smartare individer och slavar åt tekniken som de aldrig kritiskt kan förhålla sig till. Vi skulle bara få fler och fler idioter som påstår att något är sant, för att wikipedia eller google sa det och som på egen hand inte kan förhålla sig kritiskt till något, eftersom de logiska mentala instrumenten i hjärnan aldrig tränats det minsta.

Det finns något djupt ruttet i synen på att ”vi inte längre behöver” när det kommer till kunskap. Ett grundläggande fel där man antar en massa om folk och samhälle som bygger på en otrolig naivitet kring hur viktigt det kritiska tänkandet är och vad som krävs för att man ska kunna tänka kritiskt – nämligen kunskaper. Det påminner mig som van debattör med kreationister och religiösa. Det där svaret man så ofta får från dem. ”För att gud är gud, för att gud ville det, för att jag ändå inte kan förstå gud”. Det där accepterandet att man ska lämna vissa frågor därhän. Något en kritisk individ aldrig gör. Något som varit avgörande för att vi idag sitter här och tjafsar på nätet när det regnar, istället för att slå varandra i huvudet med stenar utanför grottan för att vi blev uppskrämda av åskdemonen.

I den stund du kommer på dig själv att inte ha en aning om hur något fungerar som du sysslar med, så kan du ju fundera på hur många ggr denna naivitet och okunskap kanske har gjort att du missat jätteviktiga saker – att du kanske t om blivit lurad av de som kan det. Vi arbetar alla med matematik. Direkt som naturvetare, statistiker, ekonomer eller tekniker eller indirekt som allt annat i samhället där man använder div tillämpningar som bygger på matematik eller bara enkla vardagssituationer som att kunna läsa sin elräkning, förstå ett avtal osv – och i alla fall bör man förstå, åtminstone så enkla saker som matematiken upp till 9ans nivå.

Det är allt annat än för mycket begärt att vi alla kollektivt får svettas lite av matematiken hur jävla jobbigt vi än tycker att det är just då. Och vill vi ändra på något är det metodiken för lärandet som skall ses över, inte mängden matematik som vi tror vi behöver.

Matematik är en rättighet och ett instrument för tänkande som vi alla behöver få ta del av. Inte en plågsam skyldighet som vi överlag till mans inte skulle behöva.

Jag tror förövrigt att mina matematiklärare genom åren skulle sätta kaffet i halsen om de visste att jag, denna omöjliga elev som aldrig ville begripa matematikens nytta, idag inser vilken förtappad fåne jag vore utan den och att jag – av alla – försvarar dess existens som ett ämne som i sina grunder varenda ungjävel skall lära sig på ett eller annat sätt.

Människans fantastiska förmåga att se Jesus men missa toasten

För några år sen var jag på jobbintervju för ett jobb som jag sen så småningom trots allt inte fick. Det hela gick ut på att jag skulle sitta vid en dator med stor skärm och titta på stora bilder av organiskt material. Jag skulle helt enkelt identifiera proteiner på bilden. De syntes som svagt mörkare runda dimmiga områden i den dimmiga grönare bakgrundsmassan. Eller rättare sagt: Jag skulle korrekturkolla datorn, som hade ringat in vad den tyckte vad bilder på proteiner.

Det var nämligen så att den mänskliga förmågan att se mönster och skillnader visuellt var bättre än datorns. Givetvis, i takt med att åren rullar på blir datorerna bättre och bättre på sådant, men fortfarande är det mänskliga ögat sanslöst imponerande känsligt för skillnader i nyanser och form – mest tack vare vår hjärna bakom som kan fatta snabba, ganska intuitiva, men ofta rätt korrekta beslut kring det vi ser på en nivå som alltså slår den totalt ointuitiva datorns ”exakthet”. Imponerande faktiskt.

Det går som bekant att lura ögat på många sätt och optiska illusioner får oss ofta att framstå som kretiner som ser rörelser i mönster, som beror på diverse interferens-fenomen inte minst. Men ibland borde folk bli påminda om hur bra vi trots allt är på att se saker också. Saker som avviker från det förväntade inte minst. De algoritmer som styr en dators jakt på mönster i saker och ting är ju oftast begränsade till att programmeraren kan förutse vissa former av avvikelser. De blir i regel alltså aldrig bättre än programmerarens fantasi.

När jag läste geologi påmindes jag åter om hur kraftfullt människans förmåga att visuellt identifiera saker är. En av grundmetoderna inom geologisk undersökning och identifikation av mineral och bergarter är faktiskt än idag den rent visuella. Både macroskopiskt med bergshällar och landskap i fält, men även microskopiskt i labbet.

Inte av nostalgiska skäl för att geologer är stofiler, utan för att det i princip bara går att se skillnad på kvarts (SiO2) och flinta (SiO2) och obsidian (SiO2) med hjälp av visuella metoder. Ett instrument som mäter det kemiska innehållet kommer således primärt se exakt samma innehåll (SiO2), trots geologiskt fundamentalt olika sorters mineral och bergarter. Så som på Mars just nu där masspektroskopi analyserar kemin av berggrunden. Med detta kommer vi se massor av saker, men också missa lika mycket. Det gäller bara att vara medveten om hur mycket man faktiskt missar.

Skillnaderna syns både makroskopiskt med ett prov i handen för det tränade blotta ögat, men framförallt under ett polarisationsmikroskop där man gjort ett tunnt prov som kan genomlysas och bedömas utifrån nogranna kritierier kring hur färger beter sig, mönster, brytningspunkter, vinklar osv.

Då syns det rent visuellt vad det är för mineral man tittar på med en säkerhet som sällan är felaktigt när den sen jämförs med kemin. Ser det ut som biotit, ja då är det nästan alltid det också med en träffsäkerhet troligen omkring 99% så länge vi talar kvalificerade geologer och normala prover.

Sen kombinerar man det idag givetvis med kemiska analyser, men om du tog de två metoderna var för sig är nog den optiska fortfarande bättre för ren identifikation i de fall vi talar om kristaller stora nog att kunna ses i polarisationsmikroskopet åtminstone.

Poängen här är att det mänskliga ögat kan göra något som ett instrument inte ens kan idag. Det må krypa i kroppen på de naturvetare som instinktivt känner att de helst vill se kemin analyserad för att det ska vara ett ”riktigt” resultat – men så är det faktiskt inte. Ögat inte bara krävs, det vinner. Följdaktligen kan man i regel aldrig heller bli någon bra geolog som jobbar med identifikation av mineral om man ser dåligt eller är färgblind. Faktiskt.

Med min stora respekt för människans fantastiska förmåga att kunna identifiera mönster och skillnader, och min vetskap om hur det används inom medicin och geologi, kunde jag därför inte riktigt ta ett påstående jag såg för någon månad sen på allvar. Det var en ”dokumentär”, eller snarare en ren propagandafilm på SVTs Vetenskapens värld som höll en riktigt låg objektiv nivå. Den handlade om hur astronauter i princip helt var meningslösa poster-pojkar för rymdforskningen. En rymdforskning som idag helt skulle kunna skötas från sonder hette det. Inte behöver vi en människa på månen eller Mars när sonderna kan göra allt – t om bättre.

Fast det är ju inte alls sant även om människor givetvis kommer med massor av problem. De kommer också med massor av bra egenskaper. Geologen i mig får krupp av sådana uttalanden när jag vet vad vi går för just inom geologin. Som jag precis förklarade för er kan man inte identifiera speciellt mycket geologiskt endast baserat med kemin alena.

Inget är teoretiskt omöjligt vad gäller att man skulle kunna bygga en sond som kunde göra tunnslip och skicka foton på mineralerna tillbaka till Jorden, för fjärrkoll där. Men det hela är än så länge praktiskt omöjligt att göra av rent hantverksmässiga skäl. Att göra tunnslip skulle förvisso kunna tänkas kunna göras av superavancerade slipmaskiner. Likt sådana som slipar speglarna till Hubbles teleskop. Men samtidigt är vi då inne på apparater så stora och dyra och komplicerade, när en människa skulle kunna göra samma sak mycket enklare och snabbare, och troligen bättre fortfarande.

Det kan komma en tidpunkt då människor inte behövs för sånt här då apparaterna är avancerade nog att fixa allt automatiskt. Men vi är verkligen inte där. Och jag talar om nuläget – kostnader kontra kostnader. Vill vi göra exakta analyser av mineralogin på Mars, ja då krävs det människor som förr eller senare tittar på prover i tunnslip.

Och detta är ju bara en av aspekterna. Det mänskliga ögat kan glida över landskapet och se något i fjärran som ser intressant ut och snabbt undersöka det om den befinner sig på plats. Visst kan kamerorna identifiera massor av saker idag, men det blir mycket långsammare och omständigare.

Den där svagt mörka nyansen där borta? 5 minuter senare har astronauten med geologisk expertis identifierat om det var värt att titta på. Sonden kanske öht inte kan se det med sina kameror och tar alltid oerhört mycket längre tid att ta sig dit med dagens fjärrstyrda teknik.

Dess förmåga till improvisation för oväntade omständigheter är också noll – och helt avhängig vad man kan fjärrändra från Jorden. Människor på plats kan bygga nya verktyg och testa sig fram för att lösa problem som var oväntade. En sond-rackare kan ju tex köra rakt igenom en dold spricka och ner i en ravin och förgås direkt utan hopp om annat. En människa som går på samma ställe kanske märker av att marken rör sig och kan flytta sig.. osv osv.

Så att människan inte behövs? Det stämmer inte. Inte än. Om X antal år så kanske det stämmer lite bättre när maskinerna är mycket coolare än idag. Men på sätt och vis känns det som en kombination vore det bästa. Den känslolösa maskinens kliniska analys av det den programmerats att göra i kombination med mänsklig improvisation och känslighet för det oväntade mönstret i något.

Jag vet. Den där fantastiska förmågan vi har är också ett instrument som kräver att den som har den kan ”tänka ett steg till” hela tiden. Lika lätt som det är för oss att se mönster där de är svåra att se, är det för oss att se mönster där de kanske saknar mening eller öht inte alls finns.

Man kan väl leva med att människor ser ”lite för mycket” när de letar efter mönster.  Det är ett mindre problem än att man ser för lite och missar viktiga saker. Vad som däremot är ett problem är när vi ser ett mönster i något, men sen inte riktigt kan göra en korrekt bedömning av om det var ett relevant mönster eller inte.

Här tänker jag på fenomenet Pareidolia. Folk ser Jesus i ett moln, på rostbrödet eller på en gammal blodig linneduk. Just det där med att vi är väldigt bra på att se mänskliga drag i saker, som inte alls har det egentligen, säger en hel del om den evolutionära bakgrunden bakom vår visuella förmåga, som ett arv från en primat som behövde kunna identifiera vänner, fiender, känslor och byten – och det reflexsnabbt. Dvs ansikten är vi riktigt bra på att se.

Vår fantastiska visuella förmåga kommer alltså med en baksida. Den kräver en lika fantastisk insida inne i oss, med öppen, självkritisk och objektivt logiskt tänkande för att inte leda till rena dumheter. Vilket den långt ifrån alltid gör. Vi verkar överlag alla, som har synen i behåll, kunna se dessa mönster mer eller mindre ganska lika bra (givetvis med skillnader baserat på hur bra syn vi har, hur bra vi är på att koncentrera oss osv), men sen skiftar förmågan drastiskt att kunna sålla bland dem i relevans och verklig betydelse mycket från person till person. Folk drivna av idéer om hur saker måste vara, om det så är religioner, vidskeplighet eller starka ideologiska övertygelser, är extra dåliga på att acceptera att ett mönster de sett, som passar dem, inte är ett riktigt mönster, utan bara slumpen utan relevans.

Den personen som VILL se att man kan se sin religions skapare i allt kan mycket snabbare börja ta till sig uppfattningar om sk gudomliga tal, numerologi eller varför inte just då pareidolia – med Jesus på allt möjligt – än andra. De ser det säkert själva som att de har lite färre skygglappar än vi andra. Trots att vi kan förklara för dem att ”ja, vi ser också ett ansikte där i kakan, det är inte så att jag inte ser det där som liknar ett ansikte… ”

Men vi inser också att om du rostar 10000 skivor bröd, så kommer du få massor av brännmönster på deras ytor som HELT slumpmässigt kommer se ut som att de avbildar ansikten inte minst. Just eftersom vi har en otrolig förmåga att tycka oss se ansikten i allt med symmetriskt placerade ”ögon, näsa och mun”. Jesus blir den naturligaste kandidaten då eftersom den religiösa förväntan och längtan att se honom gör sig extra stark. Fast om man är muslim råkar det istället vara saker som påminner om ordet ”Allah” skrivet med arabiska tecken.

Om du ALDRIG fick ett mönster ur slump och kaos, så vore det faktiskt oerhört märkligt. Den som inte tror mig kan ju kasta ut 10-talet lämpliga föremål på sitt golv. Jag tror inte det krävs många kast innan du får fram den klassiska ansiktsformen med ögon och mun ens om du försöker kasta dåligt.

Och det är ju här ”innanför skallbenet” gör sig tillkänna. Förmågan att kritiskt att kunna identifiera eller frånse egna behov av att något gärna eller måste vara på ett visst sätt och istället se vad de verkligen är.

Något fel på vår syn när vi ser ansikten på Mars eller på bröd är det alltså inte. Ingen illusion beroende på brister öht. Tvärtom det visar oss vårt evolutionära arv och fantastiska visuella förmåga att se mönster. Felet sitter helt och hållet i vissa individer som sen inte kan analysera det de ser och drar slutsatser av saker som för det första kräver en titt till med ännu bättre kikare (i fallet med ansikten på Mars) för att enkelt kunna lämnas därhän som ett mönster som fanns, men bara så länge vi inte tittade efter noga.

Ta bilden nedan förresten. En dator som programmerats för att hitta ansikten skulle nog kunna göra det här i den gamla originalbilden nere till höger. En dator som inte programmerats för det skulle inte kunna det och missa ansiktet och den potentiella ruin från en död Mars-kultur som det skulle kunna vara. Jo faktiskt. Skulle kunna vara med de data den bilden alena ger oss.

Om det hela sen inte avgörs av ett mänskligt öga, som ser mönstret, men med en mänsklig förmåga att skilja ut verkliga sannolika mönster från illusionen av något, så skulle vi slösa tid och resurser på trams. Datorn skulle inte kunna säga oss om det är illusionen av ett ansikte, eller en stor skulptur med den datan bilden gav oss från början.

Och om det sen handlar om ”kapsyler” på Mars yta, så inser man rätt fort hur praktiskt och smidigt det är – alla övriga problem med en människa inräknat rent transportmässigt till Mars åsido – att hon är där och ser och sållar saker på ett sätt datorn än så länge inte alls kan. Kan än i a f.

mars

Mer läsning:
http://en.wikipedia.org/wiki/Pareidolia
http://en.wikipedia.org/wiki/Apophenia
http://en.wikipedia.org/wiki/Perceptions_of_religious_imagery_in_natural_phenomena
http://en.wikipedia.org/wiki/Optical_mineralogy

Oädla beskrivningar om guld

Ett av de ämnen som tyvärr allra mest utsätts för dålig journalistik är geologi. Oräkneliga är exemplen där journalister, skolade i andra akademiska fält, eller ens några fält alls, försöker förklara geologi och då missar att ämnet geologi är tvärvetenskapligt betingat. Jag ser det för jämnan.

För att förstå hur Jorden fungerar geologiskt måste man förstå kemi, fysik, klimatforskning, biologi osv. Oftast i kombinationer helt unika för geologin så som tex hur Jordens inre fungerar – en kombination av kemi och fysik på ett sätt som man inte kan förenkla till det ena eller det andra utan att missa poänger som är livsviktiga för att förstå något alls egentligen. Så när en fysiker tror att han kan förklara allt i Jordens inre och yttre med fysiken kring konvektioner, för att han förstår hur sådana funkar, så missar han hur kemin faktiskt påverkar resultatet lika mycket. Det är därför det är geologer som ska förklara geologi – och inte andra akademiker på höga hästar.

Geologi är lite så där elakt som ämne. Antingen förklarar man det extremt enkelt i stil med ”en bergart består av mineral och bildas när magma stelnar”, eller så tvingas man förklara exakt vad denna stelningsprocess är och hur märklig den är med sina fraktioneringar, kompabilitetsproblem, kristallstrukturer, tryck-värme-aspekter och påverkan av andra faktorer som tex vatten. Genast blir det väldigt svårt att förstå något – utan att ha en MSc i ämnet. Vilket då väldigt få journalister har. Ofta blir det direkta fel pga ordval – som i detta fallet med guldregnet som diskuteras av Newtonbloggaren.

Det gör att pseudovetenskapsförespråkare tyvärr ibland kan få in poänger. Newtonbloggaren, en person som trots uppenbara kunskapsbrister inom just naturvetenskap undervisar några stackars elever i sina villfarelser är inte dummare än att han tar tillfället i akt och försöker få till en poäng. Det är synd bara att han inte ansträngde hjärnan lite till istället för att rida på dålig vetenskap… Men så är inte kreationister ett dugg intresserade av hur naturen funkar. Deras intresse kretsar helt kring att försöka visa att deras gud finns och att bibelns berättelser stämmer – inte att objektivt förstå hur något verkligen fungerar.

Vi börjar med Newtonbloggarens argument. Han påstår att om Jorden var ett smält klot en gång i tiden, så skulle vi se en perfekt stratifiering av tunga och lätta element – med tunga element i kärnan och lätta vid ytan. Det är helt korrekt antaget faktiskt. Det är också exakt så Jorden ser ut i en extremt förenklad genomskärning. Vi har en nickel-järn-kärna omgiven av en järn och magnesiumrik silikatmantel och ovanför det en silikatrik lättare jordskorpa. Volymmässigt är det mesta av Jorden syre och aluminium (jo syre faktiskt), men viktmässigt är det Järn som dominerar och det mesta, men långt ifrån allt, återfinns i kärnan.

Fast riktigt så enkelt är det såklart inte ändå, men mer om det sen…

Problemet förstärks när tidningar som national geographic påstår saker som följande:

””All that stuff disappeared into the core, but we still find some gold around [the surface],” said study co-author Matthias Willbold of the University of Bristol.”

Och baserat på det påståendet vidareutvecklar man sen ett resonemang kring hur ett kometregn skulle kunna förklara varför det trots allt finns guld vid Jordens yta, när ”allt borde finnas i kärnan”.

Nu är det här skon klämmer. För det stämmer inte, och det irriterar mig oerhört att geologerna uttrycker sig på det viset i artikeln. Man bygger upp en halmgubbe för att förstärka en poäng av ytterst minimal akademisk karaktär. Allt guld skulle inte alls finnas i kärnan ens i en tektoniskt död planet, än mindre på Jorden som är extremt aktiv

Så här är det och nu blir det ganska komplicerat och det är väl därför som det blir fel på vägen för både journalister och kreationister. (Den som vill läsa en kortare sammanfattning kan hoppa till punkterna sist):

Smält magma är inte det samma som vatten. Om du tänker dig filmjölk med flingor i är du närmre sanningen på hur det faktiskt beter sig. Den tidiga Jorden byggdes sakta upp av ett sammanförande av stoft, som pga sin massa av inte minst radioaktiva ämnen, friktion och tryck skapade ett växande uppsmält klot där lite olika teorier sen diskuterar exakt hur uppsmält det hela betedde sig. Samtidigt som stora delar av det var uppsmält, stelnade också stora delar hela tiden och kristallfraktioneringar började uppstå. Dvs det som bildar olika mineral och som dikteras av grundämnens förekomst, tryck och värme primärt.

Så hela tiden vid ytan kommer det stelna mineral på det smälta jordklotet. Helt uppsmält är det nästan aldrig eftersom det hela tiden exponeras för universums kyla. Om du tänker dig ”skinn på såsen eller den varma koppen choklad” så förstår du kanske vad jag menar. Samtidigt rör sig massan hela tiden, inte minst pga de konvektionströmmar av värme från centrum som trycker på. Det som senare i nutid märks som kontinentaldrift. Så stelnad yta sjunker in i centrum och smält centrum tränger ut på ytan. Under den här processen kallnar Jorden allt mer och mer och mer ”skinn” trycks ner i smält massa och kyler ner massan.

Tillbaka till konsistensen. Om du häller sand i vatten så sjunker mycket riktigt de kornen med högre densitet ner mot botten. Fast två saker kommer du ganska omgående bli varse om med den liknelsen. För det första sjunker inte de minsta partiklarna. Du ser tydligt hur vattnet grumlas av lerfraktionen och dessa har så minimalt mycket mer densitet än vattnet att de inte alls rör sig ner – bortsett om vi inte låter det gå tillräckligt lång tid – och då helt utan annan form av omrörelse – vilket vi aldrig har haft på Jorden pga termodynamiken som tvingar ut värmen från Jordens centrum. För det andra är som sagt inte smält magma som vatten. Det är mer som fil. Häll sand på fil och processen går ännu långsammare.

Samma saker sker då i den uppsmälta Jorden. Tyngre ämnen dras av gravitationen mot centrum, men eftersom konsistensen på den smälta Jorden ganska omgående börjar trögas till och t om helt stelna avstannar processen. Stratifieringen är alltså inte perfekt pga hur magma är rent konsistensmässigt.

Detta är den primära och huvudsakliga anledningen till att Jorden har tunga metaller vid skorpan faktiskt. Det är grundläggande geologiska kunskaper och det bekymrar mig att man försöker få det att låta som om det inte alls skulle finnas.

Lägg därtill följande processer: När magman stelnar och bildar olika sorters mineral – så binder vissa av dem till sig grundämnen. Järn binds tex i stora mängder i olivin. Det är därför som manteln, som till stora delar består av olivin-rika mineral ligger under Jordskorpan. Dessa bergarter är tyngre än silikaten som finns vid ytan, men inte lika tunga som kärnan. Stratifieringen är tydlig, men på inga vägar alls perfekt  – eftersom geokemin motverkar gravitationen. Skulle gravitationen vara det enda relevanta, då skulle vi inte ha en mantel bestående av så mycket järn som den trots allt gör.

Men de där stora koncentrationerna då, de som är ”omöjliga” enligt artikeln. Ja det är bara spekulation och trams att dessa skulle vara omöjliga – eller snarare troligen en dålig formulering av artikelförfattarn. För det första har Jorden alltid haft en aktiv vulkanism och tektonisk aktivitet som flyttat upp mantel-magma till Jordytan. Man kan tex beskåda mantelbergrund på flera ställen på havsbottnen, men även ovan mark så som här. Och vulkanism och bergsveckning går att beskåda på oräkneliga platser. Den geologiska aktiviteten omkullkastar ofta på rent fysisk form den perfekta stratifieringen.

Den gör det även kemiskt. När kontinenterna drivs ner under varandra pga kontinentaldriften så trycks även stora mängder vatten med ned (eftersom den primära subduktionen sker där havsbotten sjunker under de tjockare kontinenterna).

Vatten + magma = spännande resultat. Dels kan vatten katalysera effekten av mineraltillväxt, vilket innebär att osedvanligt stora kristaller av mineral kan bildas på ett sätt som strider mot vad som sker i en vattenfattig magmakammare. Dels för vatten med sig upplösta joner i mängder som sedan accumuleras på metamorfisk och sedimentär basis i berggrunden i de större utvinningsbara koncentrationerna som industrin är intresserade av. Du hittar oftast de största koncentrationerna i berggrunden av guld i sprickzoner som fyllts ut av vattenberikade intrusiva bergarter – eller bara på kemisk väg under längre tid.  (Det guldletarna i Alaska grävde efter på 1800talet är sedimentärt avsatta guldkoncentrationer ifall någon undrade).

Det här med hur och var guld finns är inget mysterium. Hade det varit så att guldkoncentrationerna inte går att härleda till processer vi känner till så hade vi aldrig haft en fungerande guldindustri. Nu har vi det.

Den här meteoritregnsteorin är onödig och siffrorna de tar fram om ”1000 ggr mer nivåer än förväntat” är obegripliga påståenden. Inte minst eftersom vi har en fjärde aspekt som förklarar koncentrationerna av tyngre element som tycks strida mot stratifieringen. Nämligen händelsen som förklarar månens existens. Nämligen den tidiga kollisionen mellan Jorden och en annan himlakropp som helt enkelt resulterade i månens uppkomst. Den teorin lider förvisso av flera frågetecken, men hålls ändå för att vara den mest troliga av merparten av världens planetforskare idag. Den bidrar också till varför Jorden har stora koncentrationer av siderofila element vid ytan.

Så sammanfattningsvis för den som inte orkar läsa ovanstående:

  • Det är alltså inte bara kreationisten Newtonbloggaren här som gör fel. De artiklar han kritiserar är faktiskt dåligt skrivna.
  • Jorden är stratifierad med tyngre element i mitten och lättare ytterst i en hypotetisk perfekt modell där allt betedde sig som flytande vatten med årmiljarder på sig att svalna. Men pga magmans viskositet, avkylningens mycket snabbare hastighet och att massor av silikat som tex Olivin fångar just tyngre element bryts denna ”perfekta” teoretiska harmoni ganska omgående. Den är en barnslig förenkling hemmahörande i barnböcker faktiskt. Öppna en ordentlig bok om Jordens inre, likt ”principles of igneous and metamorphic petrology” av Winters och en aningens mer korrekt bild av hur stratifieringen går till uppenbaras för den intresserade. Det tar dig ca ett år att läsa igenom allt och förstå allt skulle jag tro. Nej, jag sa inte att det var enkelt.
  • Vi har konvektionströmmar av värme som hela tiden flyttar ut smält material från Jordens inre mot Jordens yttre.  Det blir omöjligt att förklara vulkanism, bergsbildning och annat kopplat till kontinentaldriften utan att förstå konvektionströmmarna. Tämligen grundläggande geologiska kunskaper det med.
  • Vi har vatten-kemiska processer som koncentrerar tex just guld i intrusiva bergarter. Skulle detta vara irrelevant för guldkoncentrationerna, ja då skulle guldindustrin inte leta guld i dessa intrusioner heller. Nu gör dem det och det är grundläggande geologiska kunskaper som alla som kan det minsta om geologi känner till.
  • Vi har redan en känd större planetkollision som anses ligga bakom månen. Den bidrog givetvis även till koncentrationsförändringarna, om än inte lika relevant som de naturliga processerna i punkterna ovan.
  • Man måste förstå hur OTROLIGT mycket mer av de tyngre elementen det faktiskt finns djupare in i Jorden än vid ytan. De koncentrationer vi har här är inte det minsta imponerande på en planetär total viktprocenskala av hur mycket det finns i planeten av varje grundämne i frågan.
  • Jorden ÄR nästan perfekt stratifierad trots allt. Avvikelserna som leder till massiva kroppar av metall likt den man bryter på i Kiruna är så obefintligt små jämfört med vad som finns i Jordens inre. Dvs du måste förstå det här med relativitet. De pyttesmå mängder tyngre element som återfinns vid ytan är helt rimliga i sina proportioner.
  • Guldregnsforskarna forskarna då? Ja de överdriver för att få fram en poäng och en förklaring. I reella siffror har de inget att påvisa som styrker deras ordval. Det är förvisso illa, men så har vetenskapen också bemött det redan med stor skepsis. Allt som publiceras är inte bra skrivet. Och allt som publiceras kan uppenbarligen missbrukas av kreationister med en agenda.

convection1Ovan. Förenklad modell av konvektionsströmmarna som gör att Jorden aldrig är ett helt perfekt stratigraferat klot.

5-large

Ovan. Förenklad bild av hur magman vid subduktionszoner påverkas och tar med sig upp hydrerade mineral. Vilket i sin tur är en av de processerna som koncentrerar guld i sprickzoner.

bosque_del_apache_xsect

Ovan. I det stora hela stämmer principen om stratigrafi oftast bra , men inte alltid och dessa undantag (orsakade av tektonik inte minst) räcker för att man kan hitta saker utanför sin förväntade position. Det gäller allt från fossil i sediment, till tyngre element i berggrund. Ibland hittar man tex hela mantelbergarter uppe ovanför jordskorpan.

750px-Fractional_crystallization.svg

Ovan. Hur magma ser ut och beter sig under processen då den avkyls. Den fraktioneras (och är aldrig ens från början helt uppsmält). De ämnen som kristalliseras FÖRST avsätts i botten av smältan, inte nödvändigtvis de som är tyngst. Kristallfraktionering är alltså icke-intuitivt om man inte förstår petrologi ordentligt. Och det påverkar såklart resultatet. Sen skall det åter betonas att vi talar om filmjölk, inte vatten. Stratifieringen blir nästan aldrig perfekt – pga viskositetsfaktorn, men även allt det andra jag nämnt tidigare. En massa andra intressanta saker sker också här kemiskt med när smältan berikas eller töms på grundämnen. Petrologi är inte för inte det största och tyngsta ämnet i geologi. ;)

Mer relevant och detaljerad läsning:

Va, ska jag läsa allt det där ovan? Ja det ska du om du har åsikter om hur guldkoncentrationer kan eller inte kan bildas. Först då har du relevanta kunskaper. Och ja det är wikipedia, men alla artiklar har referenser till vetenskapliga texter och de stämmer helt överens med vad jag lärt mot när jag utbildade mig till geolog. Det är för övrigt betydligt enklare läsning än de i bokform som jag kan ge dig om du föredrar kurslitteratur på mastersnivå i berggrundsgeologi. Men visst, har du några år över så för all del, ta en masterexamen i geologi istället, så kan du det här. ;)

Uppdatering: För sakens skull grävde jag lite på originalartikeln i fråga. Den är allt annat än unisont accepterad, så någon vetenskaplig sanning är det inte om guldregn. Det är en av många teorier. Sant är att vi ser anomalier i halterna. Osant är att de skulle vara spektakulära eller omöjliga att förklara. Här sammanfattas forskningsläget idag kring anomalierna: ftp://ftp.ingv.it/pro/terrasol/papers/3_short_Bennet_Science_2012.pdf

Jag vidhåller dock att Nature-artikeln i kombination med intervjun gör att dessa forskare uttrycker sig på ett sätt som tigger om att bli missbrukat av pseudovetenskapens förespråkare. Och uppenbarligen hade jag rätt med tanke på Newtonbloggarens kommentarer.

IR-bastu

Jag kom precis i bekantskap med något som kallas infraröd bastu. Som enligt förespråkarna är ännu bättre för hälsan än vanlig bastu… Nåja, nu tänkte jag inte diskutera så mycket hälsoaspekterna av bastubad, som påståendet om just infraröd bastu vs vanlig bastu. Här påstås nämligen många saker på ett felaktigt sätt. Vi tar direkt från hemsidan jag såg allt på vad de påstår.

” Hur fungerar en Infraröd Bastu?
Infrarött ljus är en form av ljus energi från solen, men på grund av dess längre våglängder, kan det inte ses av mänskliga ögon, som ultravioletta strålar. Den energi som erhålls från det är mycket viktigt och nyttigt för alla människor eller alla levande varelser i världen. En mänsklig kropp kan absorbera strålarna på grund av sin genomträngande förmåga. När strålarna in genom huden till vävnader, förvandla de från ljusenergi till värmeenergi. Genom denna effekt de djupa lagren av vävnad kommer att börja expandera och som i sin tur bidrar till en bättre blodcirkulation och värmen så produceras hjälper kroppen fri från kroppen gifter och metabola avfall genom att svettas. Dessa strålar kan inte  blockeras av syremolekyler och kvävemolekyler i luften så vågorna går in i kroppen direkt vilket inte skadar huden utan hjälper kroppen att kännas varm.”

Den solstrålning som träffar oss på Jorden mer eller mindre täcker hela strålningssprektrat, men merparten av det energimässigt hamnar från UV till det infraröda spektrat. Det är helt enkelt resultatet av vad en stor fusionsprocess som Solen är och ger ifrån sig till sin omgivning.

Infraröd strålning har längre våglängd än synligt ljus, men all infraröd strålning är för den sakens skull inte långvågig per namn. Det finns både kort och långvågig infraröd strålning och det är viktigt att förstå skillnaderna och vad det innebär mellan near IR och far IR. Även om jag inte kan eller tänker förklara skillnaderna mellan near och far inom elektromagnetism på en nivå som gör fysiker nöjda. (Skulle förövrigt någon fysiker läsa detta och hitta fel, mottages korrektur gärna, men såklart lite generat.).

Det som sker är förenklat att intensiv primärt (i jämförelse) relativt kortvågig strålning (Near IR) träffar Jorden och sen reflekterar Jorden tillbaka mer långvågig strålning (Far IR). En människokropp som träffas av solljus träffas alltså av en av atmosfären filtrerad mängd dos UV, synligt ljus och IR (i primärt near-spektrat, då Far-IR fångas upp på vägen av atmosfären). Samma människokropp utanför solens atmosfär skulle uppleva en helt annan dos av samma mängd strålning. Helt enkelt för att massor av energi reflekteras ut i rymden eller fångas upp av molekyler i atmosfären innan den når jordytan.

Den kortvågiga solstrålningen (near IR) blir mer långvågig värmestrålning när den åter lämnar träffade objekt, likt människor eller markytan (Far IR). Här är det lätt att känna värmen från objekten som strålar, medan det direkta solljuset i sig inte alls nödvändigtvis ger ifrån sig sensoriskt uppfattbar värme (tänk dig en solig vinterdag).

Det är därför som man inte på ett tillförlitligt vis kan mäta temperaturen med en vanlig termometer i direkt solljus. Teoretiskt sett mäter man då värmen på solytan genom atmosfärens filtrering och lite andra påverkande processer eller snarast hur varm termometern blir. Man skulle kunna tänka sig att den skulle kunna visa upp temperaturer på 5000 grader om den mättre near-IR korrekt, om det inte vore för att man helt enkelt inte kan mäta så med en vanlig termometer. Det resultat du får av en termometer i solljus är alltså omkringgivande långvågig strålning+den kortvågigas effekt på själva termometern, som alltså då styrs av vilket material den är av.

Det man därför måste mäta, som blir relevant, är temperaturen i materialet som värmts upp – med fördel då för oss luften, eller tex badvattnet. Det är därför som termometern måste finnas i skugga. (Helst utan för mycket påverkan av reflektioner från material som avger långvågig värmestrålning då också.) Mitt inne i en ljus trälåda långt från strålande material med fördel. Så ser mätstationerna ut i regel.

Så när tillverkarna av IR-bastuer snackar om hur den fungerar har de rört till det ordentligt med fysiken. De har bla ett energispektrum på sin sida som inte är korrekt då det inte tar hänsyn till vilken strålning som fångas av atmosfären och vilken som når Jordytan. Essentiellt för hela deras resonemang sen för hälsoeffekterna de utlovar.

infrared_spectrum

För det första strålar Solen mer än långvågig IR, det är t om det som är av minst betydelse för det som når oss på ytan. För det andra är det inte värmen av solljuset som värmer huden en solig höstdag, utan att huden blir uppvärmd av strålning i kombination med hur luftens temp runt känns.

Du har alltså inte olika värme ”i solljuset” en solig vinterdag och en stekhet sommardag. Du har egentligen öht inte alls relevant värme i solljuset, du har energi, som kan BLI potentiell värme. Du har olika vinkel och intensitet och exponeringstid och framförallt olika mycket uppvärmd atmosfär omkring dig som ett resultat av nämnda faktorer.

Det är inte motsvarigheten till vad en vanlig IR-värmare ger ifrån sig som kan värma vår hud, som vi känner när solen träffar oss. Det vi känner från en IR-värmare är långvågig strålning i med de längsta formerna av just långvågig IR-strålning, likt den asfalten en het sommardag ger ifrån sig (dvs far-IR). Eller helt enkelt bara den värme som finns i atmosfärens gaser i sig. Den vi känner även i skuggan så att säga.

En IR-bastu fungerar alltså inte alls som solljus. Den fungerar som stekhet asfalt. Det gör också att de övriga påståena om hur syre och annat inte kommer ivägen faktiskt inte stämmer. Tvärtom är det exakt vad de gör (eftersom syre tex är en växthusgas), även om det är helt irrelevant för effekten. Att de tar upp syre och vatten är inte bara pladder, det är felaktigt pladder. Tvärtom ökar ledningsförmågan mot din hud om den är våt. Det är därför som man svettas, något svett-experter borde veta tycker man…

Det brukar heta att en IR-värmare inte värmer luften i ett rum, utan objekten som finns i rummet. Det är en sanning med modifikation. Ge IR-värmaren lite tid så vibrerar även syremolekylerna. Anledningen att vi uppfattar dess värme snabbt är att vår hud är väldigt känslig för far-IR, då det säger åt vår kropp att ”akta dig, här kan du bränna dig på något varmt”. Då allt som man kan bränna sig på i ens omgivning just ger ifrån sig far-IR. Våra primitiva värmereceptorer i huden är inställda på just far-IR och inte på near eller UV-strålning.

Har då denna IR-bastu någon som helst bättre effekt rent värmemässigt än en vanlig bastu? Ja det är möjligt att den kan upplevas så eftersom den rimligen är effektiv på att stråla oss direkt. Men den, likt en vanlig bastu, ger ifrån sig samma sorts infraröda strålning. Det finns faktiskt ingen som helst relevant skillnad då det krävs mycket och annan sorts energikälla än måttligt uppvärmd metall för att generera near IR. Ska du uppleva en skillnad som är relevant rent strålningsmässigt är det inte mellan en IR-bastu och en ångbastu du skall välja mellan, utan mellan solljus och vilken bastu som helst. Först då får du relevant skillnad i strålningen. Bastuförsäljarna talar om hur skönt solljus känns. Ja det är riktigt, och det beror på att det inte innehåller några större mängder Far-IR, utan det är huden i sig självt som blir värmer upp.

Men vänta nu, hur vet du att en bastu med IR inte genererar near-IR i relevanta mängder då? Ja dels står det här. Dels hade det krävt en uppvärmning som är vida högre än vad du hittar i bastun – och så hade det inneburit att uppvärmningskällan lyst klart – alltså vitglödgas. Nu glöder det förvisso om alla IR-källor som vi gör, men för att relevant near-IR ska uppstå och inte bara massor av mer Far-IR krävs helt andra situationer än det vi ser i en sk IR-bastu. Allt som ger ifrån sig värme genererar near IR, men väldigt få saker gör det så att det blir relevant för diskussionen.

Hälsoeffekterna, oavsett strålning, torde vara ringa. Dels uppvisar inte folk som bastar mycket bättre hälsa än andra, utan det handlar mest om att det kan lindra symptom hos redan sjuka i diverse olika krämpor. Dels är det ju ganska tydligt att folk som trasslar in sig i begreppen om ljus, strålning och energier knappast lär vara de du skall rådfråga heller.

Referenser och vidare läsning i fältet: 

Warp, Fermi, Star Trek & NASA

Nu i dagarna nåddes jag av nyheten (som egentligen är att par månader gammal) att folk på NASA har tänkt ut en möjlig lösning på hur man skulle kunna bygga en äkta FTL-motor, alltså en warp-motor som möjliggör hastigheter snabbare än ljuset för rymdfart. Folk bekanta med konceptet med warpmotorer vet att det stora hindret har varit de orimliga mängder energi som de skulle kräva för att fungera att skapa ett rymdförvrängande fält likt det på bilden ovan. Helt exceptionella mängder faktiskt. Så mycket energi att man helt enkelt inte kunde se hur det någonsin skulle kunna ens bli teoretiskt möjligt. Vi snackar den sammanlagda energin från flertalet stjärnor liksom… Så har i a f jag förstått problemet.

Det krävdes alltså inget större geni för att inse att warpdriften, så som den ursprungligen definierades, var totalt orealistisk även om vi var principen på hur den borde funka på spåren. Men sen principerna började definieras som Alcubierremotorn har det börjat ske saker med teorin. Det har med hur fältet ser ut, dess form och beteende( jag tänker inte gå in på detaljer alls, för jag är inte fysiker). Poängen är i a f att kravet på energi reduceras enormt. Och genast har warpmotorn gått från orealistisk fantasi-sf till åtminstone hypotesiskt intressant – och NASA har alltså ett team som tittar på saken.

Den har givetvis evigheter kvar till både teori och funktionella experiment, men ändå. Det stora första steget är taget mot vad som kanske, om de lyckas en dag, blir mänsklighetens största teknologiska framsteg – någonsin. För när vi kan resa från Jorden och besöka våra grannstjärnor som vi idag flyger mellan våra länder, ja då kommer det största steget i vår historia börja sen vi lämnade tryggheten på Afrikas savanner för första ggn.

Men en vän på facebook gjorde mig också varse om ett problem här. Fermis paradox. Den som säger att om nu universum hyser liv, så varför har vi då inte stött på de där flygande tefaten då? Dvs om man nu kan bygga warpdrift, så varför har vi inte fått besök från en granne?

Fermis paradox är omtvistad och en del av svaren på den kretsar bla just kring det här med att det kanske helt enkelt inte går att skapa en motor som möjliggör snabbare rymdfart än underljus. Så om vi kan bygga en, så borde andra med ha kunnat. Om det öht finns någon teoretisk sanning alls i kalkylerna på hur mycket intelligent liv det kanske finns i universum – så borde vi ha sett dem nu.

Att diskutera Fermis paradox är ett ämne värdig en hel blogg i sig. Det finns en uppsjö lösningar och problem på gåtan och en uppsjö kritik av dessa svar i sin tur också. Det är ett av de största ämnena man kan ägna sig åt inom science fiction. Så det tänker jag inte gå in på här heller. Utan jag väljer ut två lösningar som faktiskt skulle förklara varför warp-drift visst kan funka, utan att vi stött på det innan, även i ett universum fyllt av liv:

Tidsfaktorn. Vi har med någorlunda begåvade ögon tittat på rymden i ca 200 år. 50 med teknik värdig namnet. Det är inte lång tid det i ett 13 miljarder år gammalt universum. Tänk dig själv om du letar efter någon och ringer på deras lägenhet 600 000 år fKr och sen drar igen efter 5 minuter… Oddsen att någon som begrep vad den såg skulle öppna dörren var rätt liten eller hur? Att ingen har kommit förbi just nu, de senaste 100 åren då vi kanske skulle begripa vad vi såg, säger faktiskt inget alls ur ett tidsperspektiv.

Separat från detta, men även i kombination med tidsfaktorn har vi avståndsfaktorn. Även om universum hyser miljontals intelligenta civilisationer – just nu – så är universum så stort – så löjligt stort – att inte ens warpdrift gör resor över stora avstånd, från galax till galax, speciellt sannolika. En snabb uppskattning gör att jag får det till att för att resa från en sida av vår egen lilla galax till den andre, dvs 200 000 ljusår, skulle med maximal warpdrift så som Star Trek beskriver den, alltså nära 10, omkring 9.999 ta ca 20 år.

20 år. Det kan få många att tveka kring reguljära resor. Det är rimligen betraktat som en lång resa av vilken art som helst. Inte minst när man har 400 miljarder stjärnor att besöka bara just i denna galaxen så blir oddsen att vi är en hållplats väldigt liten. Och det kan vara så enkelt att ingen annan, just nu i vintergatan, kan resa med warphastigheter heller, så att besökare isåfall var tvungna att komma från en annan galax. Miljontals ljusår bort. Hundratals eller tusentals års restid med snabbaste warpmotorn…

Fermis paradox är fortfarande ett bra argument mot att vi inte stött på någon annan rymdvarelse (vad vi vet iaf), men alltså kanske inte just bara mot warpmotorns existens.

En annan sak med detta som är helt off topic är hur mitt nördiga trekkiehjärta än en gång värms av det faktum att Star Trek återigen gett oss visioner och hypoteser som sedan (kanske) blir realitet. Återigen påminns man om Roddenberrys genialiska visioner och hur han i allt från frågor om antirasism, till religion, till ekonomi, till ideologi och inte minst till teknik inspirerat miljoner människor. Visst, serien är också berömd för sina egna tekniska mumbojumbo-jargon. Men i det stora hela har det varit sekundärt nyttan. Eller som NASA själva säger:

”Generally Star Trek is pretty intelligently written and more faithful to science than any other science fiction series ever shown on television. Star Trek also attracts and excites generations of viewers about advanced science and engineering, and it’s almost the only show that depicts scientists and engineers positively, as role models. So let’s forgive the show for an occasional misconception in the service of an epic adventure.”

Att diskutera med folk som har fel

Att diskutera pseuduvetenskap är bland det roligaste jag vet. Men det är också oerhört frustrerande. Oräkneliga är nätterna då jag gått till sängs, störd och irriterad över att inte ha nått fram till en person som har fel.

Gah! FEL!

Kreationister, alternativmedicinare, folk troendens på spöken och oknytt, historierevisionister, antisemiter, konspirationsteoretiker, klimatskeptiker (men även naiva miljövänner) har allesammans orsakat mig mycket huvudvärk pga denna frustration. När man presenterar goda argument i en diskussion, men märker att för varje argument du ger, så möts du av ett nytt motargument som bara blottar nya kunskapsluckor i meningsmotståndaren. Den känslan.

Och det är där skon klämmer. Folk som tror på trams gör inte så av en slump. De gör så för att de i grunden saknar viktiga kunskaper men har enormt mycket övertygelse trots det (eller kanske just pga det). De har helt enkelt byggt upp den där dumheten som de tror på eftersom någonstans långt nere i husgrunden så finns det enorma kunskapsluckor eller defekta byggnadsmaterial.  Bara tänk på alla dessa experter på biologi och geologi som är våra kreationister. I regel har de inte ens läst ämnena på gymnasienivå. Om du inte har det i åtanke, då kan du aldrig begära något av dem i en diskussion heller.

Man stöter alltså på en kreationist som vill diskutera ”fel i evolutionsteorin”. Finns det någon poäng i det då? Ja ibland om personen uppvisar sökande tendenser kan man nå fram men i de flesta fall är det meningslöst. Det kvittar fullständigt hur man lappar och lagar den där defekta murstenen som utgör deras defekta syn på evolutionsteorin om man inte inser att det lär finnas viktigare och mer grundläggande fel djupare i huset. Vissa har inte någon grund alls till sina korthus!

Enda sättet är att styra in diskussionen på deras tro och personliga motiv. Men det gillar de inte. Då är man ”inte saklig”. Trots att det är EXAKT det man är när man vill diskutera deras BEHOV av att evolutionsteorin MÅSTE vara falsk oavsett vad man påvisar.

Det är ett heltidsgöra att lyckas med sånt och jag känner ofta kallet att utföra det. Jag har så svårt att ignorera en diskussion med någon som har fel. Att bara lämna det därhän, blunda och gå vidare.

Men jag har inte längre tid och tar jag mig tid så tar det upp för mycket plats i skallen på mig. Jag har viktigare saker att göra och det är osannolikt att jag kommer kunna fortsätta blogga om sånt framöver.

Den här bloggen går därför ner i (troligen permanent) vila och det lilla jag kommenterar vidare i frågan sker på min personliga blogg istället (den har de som behöver ha det redan tillgång till. Ni andra får fråga snällt.).

Jag önskar skeptikerrörelsen, VoF, humanisterna, oberoende skeptiker, ateister och  kritiska bloggare all lycka och välgång i kampen mot vidskepelse, fundamentalism och okunskap!

På idiotin bara.