The Godless Swede

Sådärja, jag sa ju att jag skulle återkomma med besked om vad framtiden bjöd på. Det gör jag också härmed.

Jag känner som sagt att jag nått till vägs ände med mitt svenska bloggande. Det finns bara så många olika sätt man kan säga samma sak innan det blir tröttsamt att höra, inte minst för en själv. Därför tänkte jag fortsätta arbetet, men på engelska istället. Man når en helt annan storlek på publiken på så sätt och möjligheterna att nå ut till folk ökar.

Jag har själv många ggr beklagat mig över tex hur jag tycker svenska feminister navelskådar egna miniproblem och i princip aldrig uppmärksammar det verkliga förtrycket mot kvinnor som finns i världen. Nåja, jag har ju inte varit bättre själv med att skriva till en liten svensk publik om skepticism då heller… Det är ju trots allt så att i stora delar av världen är ateism antingen förbjudet i lag, eller så pass utanför alla normer att de som uttrycker sig negativt om gudar direkt blir påhoppade. Som trygg svensk kan jag i min lilla borg faktiskt ju göra en liten insats.

En av anledningarna till att jag låtit bli att blogga på engelska är att jag redan testat det och märkt av hur tungt det är. Det tar mycket längre tid att skriva texterna och risken att man låter som en kretin ökar också hur noga man än är. Jag vet att många svenskar anser att de är jätteduktiga på att skriva på engelska och att de t om föredrar det framför svenska. Det får stå för dem – i regel är sådana påståenden mer hybris än sanning. För i regel syns det ganska tydligt att en text är skriven av en svensk. Inte för att den har en massa fel, utan för att man tenderar att försöka uttrycka sig lite för mycket på ”rätt sätt” språkligt att det hela ser konstlat ut. Enkelhet är svårt i andra språk eftersom det är svårt i det egna språket.

Tidigare experiment med geobloggar på engelska har just känts så där jobbiga och onaturliga att skriva för mig. Men jag tänkte ge det en ny chans igen nu eftersom responsen alltid varit så bra från publiken. Jag känner hur en stor våg av hybris och bekräftelsebehov sköljer över mig och den svenska publiken ger mig inte tillräckligt med utmaningar och respons längre. Ja jag vet, pompöst… ;)

Så om du är intresserad av åsikter utklädda till fakta kring ateism, skepticism, vetenskap och politik och inte får stroke av min dåliga engelska, kan du härmed följa mig på min nya blogg, (som ännu inte har så mycket innehåll). Det blir givetvis inte bara allvarliga ämnen, utan jag tänkte hålla en ton av trams så ofta det går för att inte tröttna på mig själv. Ses och hörs!

Länk: The Godless Swede

Vi behöver inte mer Jesus i vården

Jesusmanifestationen (en liten men för de anhöriga väldigt viktig händelse i Stockholm) höll tydligen ett gäng seminarier på temat religion och vård. Jag kommenterar det hela citatvis, men ni kan läsa artikeln i sin helhet här.

All modern vård och omsorg har ytterst sina rötter i kristen tradition och solidaritet med de svaga och utsatta.

Godtyckliga gränsdragningar tillhör retorikerns bäste vän, men inte den seriösa vetenskapsmannen. Det här med att rent allmänt åberopa historia som argument för nutiden är i bästa fall intressant, men i det flesta fall medvetet förvillande och irrelevant. Den nutida humanismen, den sekulära som genomsyrar det svenska samhället, där goda handlingar baseras på utilitarism och individers empati, har inget med kristendomen att göra utan är en rent allmänhuman etik. Om någon vill dra gränsen för rötter i kristedendomen handlar det om retorik, inte fakta. Frågor om etik och moral är äldre än de grekiska tänkarna och om kristna apologeter vill dra gränsen i medeltiden, kan jag dra gränsen i den hedniska antiken eller ännu hellre samtidens sekulära moral med större logik. Historiska arv är fruktansvärt missbrukade begrepp. Jesusmanifestationens kristna har inte mer gemensamt med medeltidens kristna än jag har med antikens ateister. Vi är alla produkter av en mycket modernare historia – den tidigmoderna tidens upplysningar och i de kristnas fall: konservativa reaktionära bakåtsträvanden.

Ordet lasarett kan enkelt härledas ända från Bibelns berättelse om Lasarus.  Många sjukhus startades av kloster­ordnar.

Ja det är sant att klostren bedrev en med den tidens mått mätt bra och sympatisk vård av gamla och sjuka. Så länge katolicismen fanns. Därefter blev det skött i annan regi innan mer sekulär sjukvård här i västvärlden eftersom det inte var kristendomen i sig så mycket som värnade om vård, som det var just klostren som på så sätt knöt traktens bönder till sig beroendemässigt.

Klosten hade en given position för samhällsnyttan. Bönderna fick vård och lite skolning. Munkarna fick mat och råvaror. Om klostren har jag föga ont att säga. Det är den vaga outtalade kopplingen mellan dagens människor i Jesusmanifestationen och dessa munkar och nunnor jag vänder mig mot. De har inte mer relation till eller saker gemensamt med dessa medeltida tjänare än vad den här ateisten har och ska knappast försöka skapa en röd tråd till sina egna behov idag från hur vården via kloster fungerade. Den var mycket mer jordnära – och baserad på ”i brist på annat”. Dagens Jesusmänniskor tenderar att sätta böner framför vetenskap – och det är något helt annat. Klostren, notoriska välkända inrättningar för att vetenskapen öht skulle kunna utvecklas till det den är idag genom sin respekt för även profana böcker, och en tillflyktsort för mången ateist redan på medeltiden, är något helt annat än dagens kristna frikyrkor. Jämförelsen finns helt enkelt inte så som artikeln antyder.

Idag är idag. Det är mestadels i USA som vården skötts av religiösa organisationer idag, i Europa började det efter reformationens slakt av klostren skötas av en rad olika sekulära inrättningar istället bortsett från en del kvarlevande lasaratt i de största städerna. Provinsialläkare tog över i Sverige from 1600talet tex, finansierade av staten, likaså jordemödrar också finansierade lokalt. Men inte ens i USA var kyrkan roll speciellt stor i vården utanför storstäderna på östkusten. I övriga USA var det privat avlönade läkare som gällde. Man ska helt enkelt inte överdriva kyrkans roll i vårdens historia även om den heller inte skall underskattas. Dagens kristna vill gärna dra en röd tråd från medeltidens kloster till fromma sjuksköterskor, men det fungerar inte så.

För övrigt var det inte kristna som uppfann vården heller som påståendet ovan antyder med sin koppling från nutid till klosterväsendet. Egyptier, greker och romare hade en effektiv vårdapparat för sjuka, med etik och moral, långt innan Jesus ens var påtänkt och som på väldigt få sätt alls skiljer sig från den medeltida.

De kristna inrättningarna tog över de antika romerska och var de som skötte en stor del av vården och medicinen under medeltiden bara, för att det så sedan dök upp andra kristna som förstörde apparaten under reformationen. Det var kanske behövligt, för annars hade klostren kanske än idag haft hand om all vård, vilket knappast hade inneburit annat än att forna tiders oftast felaktiga teorier om kroppen än hade styrt. Men innan den moderna vården hann ifatt reformationen så var livet rätt eländigt. 1500-talet och 1600-talets början är rätt usla tider för sjukvården och det är faktiskt inte förrän på 1800talets slut när den sekulära humanismen, mänskliga rättigheter och en vetenskaplig syn på medicin tar över helt som det blir bra vård.

I Sverige hade sköter­ske­utbild­ningen ända fram till för några årtionden starka band med kyrkan och kristen människosyn. Att vara sköterska eller läkare var ”ett kall”. Det var då.Hur ser det ut 2013? frågar sig arrangörerna. Mångkultur, accelererande sekularisering och blind ekonomism har på några år förändrat vårdens innehåll till enbart medicinering och strikt vetenskaplighet.

Med andra ord: Det var bättre när de ogifta sjuksköterskorna neg och tog emot en klapp på huvudet likt pigor som betalning än behandlades som en professionell yrkeskår med status som syntes i plånboken. Ett stort problem för vårdyrkets status idag är just den där gamla statusen att man ”egentligen” ska vilja göra allt gratis om man är en riktigt god sjuksköterska. Inte ska sjuksköterskor strejka för bättre lön, det ska ju helst vara ett kall. Lite så går idealet faktiskt än idag. Sambon som är ssk har faktiskt stött på chefer som använt det som allmänt argument mot lönehöjningar för ssk.

En annan stor förändring som gör pig-statusen på sjuksköterskor befängd är att när sjuksköterskor en gång i tiden skolades i vård så var det mycket just bara omvårdnad och på ett trivialt anekdotbaserat plan. Vad som verkligen var god vård var godtyckliga åsikter eller pseudovetenskapliga dogmer, och bara sällan baserade i riktiga vetenskapliga fakta.

Likt det mesta andra akademiska vält har omvårdnadsteorin utvecklats och det är idag ett akademiskt ämne som det forskas inom. Lägg därtill det faktum att vi idag har speciallistutbildade sjuksköterskor med komplicerade medicinska kunskaper likt IVA och anestesi och det där med ”kallet” blir rätt absurt att åberopa som viktigt. Det osar snarare bara förakt för vårdyrkets status som professionellt yrke.

Visst, en person som verkligen brinner för sina medmänniskors bästa blir säkert en sympatisk person som i teorin låter som en bra människa för vården, men inte nödvändigtvis en kompetent omvårdare eller läkare för det. Evidensbaserad kompetens är och förblir viktigare än något annat inom omvårdnad. Annars har vi, som vi hade förr i tiden i vården, ett gäng tyckare, som kanske menar väl, men som hanterar folk helt okontrollerat, och som t om när de har rätt, inte har något att luta sig åt.

Det är strikt vetenskaplighet, som artikelförfattaren uttrycker sitt förakt för, som idag gör att sjuksköterskor inte sprider bakterier mellan patienter i lika stor utsträckning som förr när allt sjuksköterskan skulle göra egentligen mest handlade om att hålla folk i handen, tala om Jesus, bädda sängen och vara den allsvetande läkarens piga.

Tänk, för 200 år sen dog folk som flugor av epidemier våra sjukhus innan Florence Nightingale lyckades få igenom en rapport om hygienens underskattade roll i vården där Jesus var det sista hon åberopade som en lösning på problemet (och då är hon ändå ett exempel på någon som annars ofta var allt annat än sekulär).

Att dödsfall genom sjukhusepidemier idag är mycket ovanliga beror inte bara på att den strikta vetenskapligheten har gett oss nya fungerande mediciner (tillskillnad från de gamla kristna favoriserade botemedlen; bön, örter, åderlåtning och lavemang), det gav oss ett begrepp om att medicin ibland handlar om att göra vad som är rätt och inte vad folk alltid vill eller tycker.

Du vet, säga ifrån och sätta ner foten när folk okunnigt säger ”ja men min mormor säger att vitkål kan bota cancer” och inte behandla dessa direkt farliga åsikter med respekt. Eller med ett mer relevant exempel: När någon kristen inte vill låta vetenskapen/läkare hitta botemedel mot sjukdomar, pga religiösa skäl. Det kan vara direkt personlig vägran av vård som existerar likt blodtransfusioner hos Jehovas vittnen. Men lika mycket när man vill stoppa stamcellsforskning för oss alla, eftersom man fått för sig att döda fosters rättigheter är viktigare än att miljontals slipper dö av saker som Alzheimer, ALS, MS och Parkinsons. Ni vet, ett gäng härliga andliga sjukdomar som är guds gåva till mänskligheten för att han gillar oss så mycket… Notera att man även drar all stamcellsforskning över samma kant i sin passion för predika fostrens större värde än födda människor. För inte alla stamceller kommer från foster, men all stamcellsforskning motarbetas ändå av Jesus små dåligt pålästa tennsoldater.

Kristendomen överlag har varit ett problematiskt inslag för medicinen (inte omvårdnaden i sig nu, utan just medicinen som vetenskap). Deras, revirpinkande, skråtänkande stenhårda tro på dels antika påhitt som humoralpatologi och ogillande av just vetenskapliga förklaringar på åkommor (än idag hanterar ju inte minst katoliker en rad olika sjukdomstillstånd som om de beror på besatthet, guds straff och annat religiöst betingat som helst om de öht ens skall lösas isåfall skall lösas med trams.) hade kunnat vara så mycket bättre rent historiskt om inte människan som en gudomlig skapelse hade hägrat över alla äldre tiders medicinska (miss)uppfattningar.

Det säger sig självt att så fort du ens tänker tanken på att ”ja men det där är Guds straff/vilja” så står det förhållningssättet stick i stäv med att vilja hitta en naturlig förklaring. Du blir istället nöjd. För du har din förklaring. Och den som är nöjd slutar fundera. Så funkar alla människor.

Således stod den medicinska utvecklingen också ganska stilla under nästan hela medeltiden. Inte för att antikens människor var klokare eller något bättre på spåren än örtlära och humoralpatologi, och heller inte för att kristendomen inte bidrog alls till utvecklingen av den moderna medicinen, men för att den fortfarande i det stora hela kring just medicinsk utveckling var mer i vägen än till nytta rent tankemässigt eftersom den inte då, som nu, är speciellt vetenskapsvänlig som religion. Religiösa inrättningar som klostren i all ära, men det är inte gudars närvaro i dessa hus som gjorde dem viktiga för vetenskapens utveckling, utan den enorma tid folk där hade att just läsa och fundera på saker.

Kristendomen var bra på att förvalta omvårdnaden av folk från antiken och t om utveckla just omvårdnadsbiten till att bli ännu bättre. Men den var direkt usel på att utveckla medicinen som vetenskap när religionens förklaringar hängde över allting som ett antiintellektuellt spöke. Och problemet idag är att omvårdnad inte kan skiljas från medicin, utan det krävs kunskaper i medicin, för att förstå vilken omvårdnad som är bäst.

Överdrift? Nej det är ju exakt det vi ser med detta uttalande från Jesusmanifestationen. Det var bättre förr, när sjuksköterskorna och läkarna var kristna och allt var mindre strikt vetenskapligt. Jag argumenterar bara utifrån vad jag läser.

En röd tråd finns här. Medeltidens dogmatiska ideal lever i Jesusmänniskorna och de förstår inte att anledningen att folk idag väldigt sällan dör av ett benbrott, getingstick eller en förkylning är för att vi har haft en vetenskaplig utveckling som helt utan gud som variabel i någon förklaring, istället bara har försökt ge sig på att förklara allting evidensbaserat. T om goda kristna vetenskapsmän begriper i regel att man inte ska blanda in gudar och profeter i vetenskapens förklaringar. Men i Jesusmanifestationens led finns det inga goda vetenskapsmän. Bara missnöjda bittra reaktionärer som inte hänger med i samhällets utveckling. Och som ni kan se nedan; synd om sig själva tycker de också i god kristen tradition. Det är ju så himla jobbigt att tillhöra de där ynka 2 miljarderna kristna som inte har något att säga till om i världen…

I synnerhet har djupa diken skapats mellan professionell vetenskaplig vård och andliga relationer mellan patient, vårdpersonal och läkare. Att tala om Gud och inre behov med en patient är i dag närmast tjänstefel. Att bedja tillsammans med en patient blir övergrepp.

Humor. Nja om en kristen patient och kristen vårdare ber tillsammans i det privata, utan att därmed undlåta viktiga behandlingar, det finns tid för det, ej stör andra, eller vara frågan om att det bara är en part som vill det, lär det inte var någon som säger något om det sker. Men nu är det inte speciellt många inom vården som ÄR kristna längre och tiden till annat än den allmänna vården är ringa, precis som i övriga samhället. Man kan som kristen inte förvänta sig att demografin på ett sjukhus mer än i några promillen skiljer sig från övriga landets demografi kring kristendom.

Men jag antar att Jesusmanifestationens vänner helst av allt skulle vilja se att det vore ett krav i CVt för vårdpersonalen att vara kristna. För vården var ju så himla bra förr när den var religionsbaserad istället för vetenskapsbaserad som nu…

Lycka till med urvalet på landets sjuksköterskeutbildningar. Om de trodde det var svårt att rekrytera nya studenter nu, så är det nog inget mot hur kravet om bibelbekännelser skulle påverka antalet sökande i negativ riktning. För att inte tala om hur många fantastiska empatiska människor som faktiskt känner att de har ett kall att vårda andra – helt utan att Jesus är med som drivkraft – skulle exkluderas. Men vem behöver väl kompetenta akademiskt skolade sjuksköterskor, bara de tror på Jesus och kan trycka ner böner i halsen på otacksamma läskiga ateistiska patienter så är resten så gott som oviktigt…

Det bästa vore väl kanske präster helt igenom på sjukhusen och slippa all eländig vetenskap helt och hållet? Då blev det ju fart på andligheten. Låt oss bedja bort cancern.. det finns ju så många rapporterade fall i världshistorien där det har lyckats! Inte…

Visst finns det luckor i hur vården fungerar idag. Visst borde man lyssna på mer vad folk vill. Visst borde den har kvadrupla resurser. Visst borde det regna läkare från skyn och visst borde cancer sedan länge vara utrotat. Och visst borde det finnas möjligheter till andlig vård för de som önskade det.

I en perfekt värld. Med obegränsade resurser.

Vården är allt annat än perfekt eftersom världen är allt annat än perfekt – men vägen till en bättre värld och vård (både omvårdnad och medicin) handlar om att utvecklas framåt, inte ta ett endaste korkat historielöst steg bakåt in i medeltida ideal och hysa förakt för sekularisering och vetenskap.

För det är ENDAST dessa ting som gör att vi inte längre mäter galla mot blod och urin och försöker bota franska sjukan, sticksot och moderpassion med verkningslösa örter och bön.

För vården är idag år 2013 på ALLA sätt bättre än den var 1913 och astronomiskt mycket bättre än den 1813, 1513, 1213 och år 13. Utan undantag. Verkligen inget alls med vården förr uppvisade bättre resultat. Om du seriöst tror att nunneklädda religiöst rekryterade sjuksköterskor i något charmigt soligt brittiskt hospital – så som det ser ut i Downton Abbey, var bättre på något alls än dags sjuksköterskor så tror du fel.

Om du tror vården var bättre på att förvalta just dina protestantiska lutheranska andliga behov så stämmer det kanske, men om du tror den kunde behandla din urinvägsinfektion med dagens effektivitet hade du fått fortsätta be på toaletten olyckligt tillsammans med Jesus. Om du tror att patienterna var lyckligare förr, när pseudovetenskaplig vård i regel inte kunde göra annat för dem än ge dem falska förhoppningar, så drömmer du söta verklighetsfrånvända drömmar.

Om du saknar bön vid sängkanten och Jesuskors på väggen så får du väl resa till något missionssjukhus i Afrika och ta in där istället och uppleva lite av nostalgin med andlig vård – ja bortsett från att de där har ännu mindre tid för det pga ännu mindre resurser. Om du vill ha andlig spis i din svenska sjukhussäng så får du väl helt enkelt ringa efter din präst och kolla om hen vill komma. Varför öht ens besöka sjukhuset om du har gud på din sida kan man ju också fråga sig…

Det är trots allt inte sjukvårdens jobb att hantera dina särskilda andliga behov – hur viktiga dem än är för dig eftersom det är vi skattebetalare överens om inte kan finansieras av skattemedel det också.

Dessa får du sköta på din fritid och tacka din gud ifall andra – andligt lyxigare – möjligheter presenterar sig ändå, som tex en religiös omvårdare, som har tid över för dina andliga behov bortsett från sina betalda arbetsuppgifter.

Förövrigt: Varje större sjukhus har sjukhuspräster och kapell/bönerum. Räcker inte det? Nej, för när det kommer till konservativa människor i allmänhet och kristna i synnerhet finns det ingen ände på tramsiga saker att klaga över.

En lärares första och främsta uppgift är att förmedla kunskap

Man ska inte underskatta barns kunskaper eller barns intelligens. Tyvärr finns det gott om vuxna som gör det. Det gäller även lärare. Jag minns själv besvikelsen och irritationen från mellanstadiet över lärarinnan och hennes bristande respekt för mig i klassrummet.

Det har verkligen etsat sig i mitt minne och listan på saker som hon sa eller gjorde är lång och märklig. T ex hennes felaktiga uttalande av växten Akacia (som hon uttalade Akka-sia som om det vore någon jävla gås) och hennes min när jag räckte upp handen i NO och påpekade att ”det visst finns däggdjur som inte föder levande ungar” när hon påstod att inga däggdjur kunde det och hennes hånskratt när jag sa ”tex anknäbbdjur”. Ja jag vet, en dryg besserwisser redan i mellanstadiet.

Men det kvittar hur dryg en elev är. Har den rätt, så har den rätt och då ska man som lärare respektera eleven och inte håna den. Ja du ska ju respektera elever som har fel också givetvis och korrigera dem med pedagogisk takt, men det är ju nog extra viktigt att inte håna någon ung människa som faktiskt har rätt.

Någonstans i denna problematik finns ett grundläggande problem: Nämligen att lärare, för att verkligen kunna sägas vara lärare ska kunna mer än eleverna. Därav behovet av lärare. Det ska inte vara vanligt alls att elever korrigerar lärare. Inte för att eleverna ska sitta snälla och tysta, utan för att lärarna ska ha mer kunskaper – annars ska de inte undervisa. Jo jag vet, det sägs att deras jobb numera mer är att guida dem än att lära dem. Skitsnack säger jag om det.

Den som inte kan mer kan heller inte guida.

Det jag kunde här i mellanstadiet var liksom inte något nördigt djupt snävt ämne. Nej, det där med att ”levande ungar inte alls är 100% signifikativt för däggdjur” är något man redan lär sig i grundskolan – i den bra grundskolan då – inte i min.

Man kan iaf säga med resolut säkerhet att en lärare, som ska ha högskolepoäng i ämnet de undervisar i, ska kunna det på en god grundnivå. De måste inte vara experter, men de ska ha intresse för och god kompetens i ämnet de undervisar i.

Det får bara finnas en begränsad tolerans kring vilka kunskapsluckor en lärare får ha.

Visst, man kan komma rätt långt med att ha en ödmjuk lärare som erkänner sina kunskapsluckor i sitt eget ämne inför kunniga elever istället för att ha bitterfittor som inte tål uppnosiga elever.

Men inte hur långt som helst. Det hela får liksom inte sättas i system och accepteras hur som helst.

Tillslut är det ett tveklöst faktum att läraryrket handlar om att lära eleverna kunskaper. Övriga lärande egenskaper av vikt – dvs fostrande egenskaper – är sekundära bonusar. Dvs lärare som lär elever att vara trevliga människor med schysta värderingar eller kritiska tänkare är givetvis bra, men lärarens grundläggande roll är fortfarande alltid att förmedla fakta och teori och insikt i hur faktan och teorin skall tolkas – och då helst med ett brinnande engagemang så att eleverna tar det till sig.

Deras jobb är inte att vara din mamma eller din kompis. Om så sker, helt ok, men om det sker på bekostnad av eller istället för att du går ifrån klassrummet med nya insikter och fakta i ämnet, då är något väldigt fel.

Och det är minst sagt viktigt på grundnivåerna. Man kan inte bara påstå att detta skall gälla ämneslärare på högstadiet och uppåt. Det är lika viktigt att ämneskunskaperna hos lärarna på lägre nivåer är goda och trots att vi rent högskolepoängsmässigt ställer lägre krav på dem borde vi kanske nästan göra motsatsen. Kanske borde man kräva och därefter avlöna superakademiker med massor av kompetens just för grundskoleläraryrket. I en perfekt värld då. Jag är fullt medveten om att det är orealistiskt. Men man borde sträva åt det som ett ideal.

Man ska liksom inte ha lärare som lär ut direkta fel i a f. Kreationism tex är ju ett grundläggande tankefel som i regel fostras i redan i unga år. Väldigt få blir kreationister i tonåren eller äldre. Skadan av att inte kunna ta till sig logik och kritiskt tänkande är redan skedd och svår att bota. Kreationister har ju inte bara dåliga kunskaper, de har valt att gå in på ett sidospår, dvs det handlar inte längre bara om fakta utan om att försöka få väck tankefel. Kreationism är nog främsta exemplet på hur fel det kan bli med lärare som fyller ut förväntade kunskaper med annat. Det finns alltså vissa garantier med folk som har bra resultat på högskoleprovet eller i sina betyg. Inga absoluta, men bättre än motsatsen åtminstone.

Och har man gjort fel eller lärt ut fel i klassrummet så ska man åtminstone inte försvara det med hån och ursäkter, utan givetvis som utomstående betrakta det som ett problem. Men problemet är att massor av människor inte ser problemet. De förstår uppenbarligen inte att det sitter gott om elever i klassrummen och våndas över att de har lärare som ska undervisa dem, men som är mindre begåvade än eleverna och inte ens ödmjuka kring det. Oftast ersätter nämligen folk med svaga kunskaper det hela med en missriktad självsäkerhet kring annat – och inte allt för sällan då dumheter och faktafel.

Det lär knappast bli bättre heller av 0.1-skandalen. Att tro att någon med 0.1 på högskoleprovet är lämplig att undervisa andra i teoretiska ämnen är att inte förstå så mycket om vad som sker i klassrummet.

Ursäkter kring detta har dykt upp. Jag har sett det som kommentarer på min blogg och annorstädes. Men ursäkterna håller inte. Högskoleprovet är t ex inte ETT prov som visar EN sorts färdighet, det är ett brett prov som visar flera olika sorters färdigheter. Och ”en dålig provdag” är heller inte en hållbar ursäkt. Det är bara att göra om det en annan gång. Och om studenterna inte orkar göra om provet fler ggr, då är de ju så pass lata att bara det i sig räcker för att diskvalificera dem. Hur drivna är de verkligen då att bli lärare? De som ska undervisa våra barn? Bara någon utan barn (eller skalle) kan missa problemet med att ha undermåliga individer som våra barns läromästare.

En annan intressant detalj är att om du blir antagen på 0.1 på högskoleprovet så innebär det ju att dina betyg måste ha varit sanslöst dåliga. Nu vet jag inte vad betygskraven var, men de brukar stå i paritet med högskoleprovet. Då har du ju verkligen inget alls att komma med som ursäkt. Vad är då personens kvalifikationer öht? En brinnande passion? Jag är ledsen, men det är fortfarande bättre att ha ett tråkigt rätt, än att älska ett fel.

Passion hos lärare är jättebra. Men passion utan kompetens är livsfarligt.

Högskoleprovet är ett brett prov som visar hur bra instrument man har för teoretiska färdigheter – om det tycker jag inte det finns något alls att orda om och jag har heller inte sett någon av 0.1-försvararna presentera konkreta exempel på vad det saknar.

Det skulle säkert kunna bli ännu bredare och bättre som prov – men det är inte dåligt eller snävt alls. Man kan även tänka sig att lärarjobb inom praktiska yrken har något helt separat sätt att examineras på kring sin lämplighet.

Jag kan även tänka mig att just lärare borde ha ett extra separat antagningsprov. Eller flera stycken för varje ämne de aspirerar att undervisa i. Den som tror att den kan bli historielärare och läsa in allt den behöver på ett par års studier i ämnet har inte förstått ett jota av hur det är på högskola. Om du kommer till ämnet historia och inte redan kan rätt mycket om det på en nivå som gör att du inte fruktar den klassiska gula plutten i TP åtminstone – ja då kommer du inte bara få det svårt att klara av tentorna, du kan knappast bli en lämplig lärare för andra i det. Så här fungerar nästan alla högskoleämnen. Den som inte kan en del innan måste ha en god outforskad talang ämnet, smart hjärna eller allra helst och realistiskt: Stora mängder flit.

Och sådant hade synts i högskoleprovet.

Man kan ju som sagt tänka sig att det blir lite annorlunda när det kommer till yrkeslärare och praktiska ämnen. Någon som ska undervisa andra i matlagning, snickeri eller silversmide kan ju mycket väl kunna tänka sig vara helt inkompetent på teori men lysande skicklig i sina ämnen. Men jag betvivlar å det starkaste att alla 132 som antogs till lärarutbildningen med 0.1 förra september tänkte bli yrkeslärare. För att inte tala om alla de mängder som hade 0.2-0.5… Som fortfarande är av tveksam teoretisk kompetens.

Det här handlar ju återigen inte om att bedöma något slags genomsnitt av svenskarna eller gradera vad vi är värda som människor, utan om att just bedöma hur lämplig man är att lära ut kunskaper till andra.

Kan man tänka sig att man fortfarande kan vara en god lärare för barn på tex mellanstadiet och ha en hjärna som inte fixar högskoleprovets metoder?

Nej. För kunskaperna i samhället fungerar så som högskoleprovet och om läraren i klassrummet inte kan hantera enkla kryssfrågor är det väldigt liten chans att den kan examinera sina elever på ett bra objektivt sätt heller.

Ska din personliga åsikt om eleven vara allt som eleven får betyg på istället? Stackars elev isåfall. Vi har ju redan problem med godtycklig betygssättning i skolorna, vi ska ju knappast förstärka det problemet ännu mer genom att göra betygsättningen ännu mer subjektiv för att det finns lärare där ute som inte själva kan linda skallen runt hur vanliga prov funkar. Man kan mycket väl tänka sig att man utvecklas som individ under resans gång, men det är att chansa väldigt friskt att tro att det skulle gälla speciellt många studenter.

Du kan vara dålig på matematik och bli en god lärare i humaniora. Du kan vara lysande på matematik och inte kunna ett jota inom humaniora. Jag har träffat svenska naturvetare som aldrig hört talas om rockgruppen U2 eller författaren Selma Lagerlöf och som stavar som om de knappt lämnat lågstadiet. Och jag har träffat doktorer i humaniora som inte kunnat hantera den enklaste formen av statistik eller ekvationer men som ändå använder dem så att ögonen blöder på oss som läser.

Men du kan inte vara dålig på både språk och matematik och ha förmågan att kunna undervisa eleverna på ett bra och givande sätt. Det enkla skälet är att om du inte kan läsa läroböckerna i din utbildning så som läsförståelse-delen av högskoleprovet visar, så kan du ju inte ta till dig något ämne alls. Just läsförståelsedelen av högskoleprovet måste rimligen därför vara det mest viktiga provet. För rimligen så måste alla studenter i teoretiska ämnen på högskolan läsa läroböcker – någon gång. Det är förvisso stor skillnad på kvantiteten och kvaliteten på det våra studenter läser, från ämne till ämne, men den svårigheten som är på texterna på högskoleprovet är knappast ett obestigbart berg i Himalaya, det är en kulle i Danmark.

Jag är övertygad om att de som ”kommer undan” allt detta och betraktas som bra lärare trots kunskapsluckor gör så med att vara väldigt ödmjuka och trevliga mot sina elever.

Men det är inte därför eleverna sitter där i klassrummet – för att bli manipulerade av charlataner som döljer sin inkompetens med retorik och psykologi och som har gud vet vad för märkliga metoder att examinera eleverna med eftersom vanliga prov är något de själva inte bemästrar.

Nej, de är där för att lära sig Hallands åar, multiplikation, pluskvamperfekt, hur man hittar information och varför himmeln är blå.

En liten hypotes om hur skolan skulle kunna bli bättre…

Svenska elevers kunskaper i naturkunskap och matematik fortsätter sjunka och Sverige. Vi ligger nu under medel i dessa ämnen. Men även läsförståelse, som vi tidigare var bra på har också sjunkit, vilket ju visar att problemet inte bara har med ämnet i sig att göra, utan spiller över på allting. Man kan även se tydliga könsskillnader här. Flickor blir bättre, pojkar allt sämre. Pojkar, de var faktiskt bättre på matte än flickor när jag var ung och debatten då handlade om hur dåligt det var… Tänk vilket svunnet problem från forntiden….

Så vad är nu detta då? Blir folk mer och mer korkade? Nej faktiskt inte. Studier av IQ visar att den stadigt ökar, även i våra sorgliga delar av världen. Det här har alltså inget med intelligens att göra. Tro det eller ej, men de där typerna med keps på huvudet inomhus och som sitter och skriver på facebook istället för att lyssna på läraren är rent intelligensmässigt totalt överlägsna tex våra mor och farföräldrar vid samma år. Ni vet de som satt rakryggade och ariska i skolbänken och knappt andades utan att be om lov. Ni vet, förr, då allt var bättre. Ja utom IQ då…

Skolresultaten har istället uppenbarligen med attityd till skolan att göra. Så mycket annat kan man gärna inte påstå med vetenskapen på sin sida.

Skeppet började sjunka i mitten av 90talet och har sedan stadigt sjunkit. Uppenbarligen har inte Jan Björklunds melodier hjälpt ett jota även om han kanske tafsade på ytan av vad som var problemet som började göra sig tillkänna då för snart 20 år sen.

Vi har en ”flummig skola” där det snarast är bristen på respekt för kunskap som är problemet än brist på respekt för läraren som person. Det sista är snarare bara ett symptom på något annat än själva problemet.

Det avhjälps dock föga med ”jagkanbästsjälv”-attityder från Björklund eller att korkade samhällsdebattörer påstår att naturvetenskapen inte är så viktig – vilket vi också sätt (vilket de skulle äta upp rätt fort dagen då deras mediciner försvinner, laptopar slutas tillverkar och alla ska äta blåbär mot cancer och skicka röksignaler istället). Den avhjälps med att vi tittar på hur inlärningsprocesser fungerar och slutar önska oss saker och ting som inte stämmer.

Men Jan har nog rätt i att det finns brister i forskningen, jag är inte heller säker på att den alltid har rätt i allting heller även om jag föredrar att tro mer på den än på Björklund. Det gäller framförallt samhällsvetenskaper som ofta är extremt ideologiskt påverkade, men det är trots allt i denna möjligen bristfälliga ideologiska forskning vi måste börja och inte från röven.

Vad säger forskningen om hur elever reagerar på trovärdigeten i ämnen där deras åsikter blir lika sanna som beprövad kunskap som läraren lär ut? Dvs väldigt antiauktoritär pedagogik – vad är konsekvensanalyserna av den idag? Jag hittar inget på nätet om det så min fråga är seriös.

Forskningen hävdar ju att den är bättre så här. Att katederundervisning bara är sämre. Men stämmer det verkligen i internationell forskning? Hur KAN det stämma när resultaten sjunker?

Pedagogiken har uppenbarligen missat något och Jan Björklund har på så sätt rätt, även om han sen inte kan ringa in det verkliga problemet (uppenbarligen inte, eftersom han har haft på sig sig 6 år utan att något alls har blivit bättre, tvärtom sjunker allt ännu mer).

Jag vet heller inte vad problemet är, men jag har mina aningar som ärrad debattör kring pseudovetenskap och konspirationstänkande. Det är något här jag känner igen allt för väl så följande är min lilla hypotes.

Har vi gått så långt i att lära barnen ”kritiskt eget tänkande” att vi snarast skapat oss en likgiltig generation arroganta typer som inte förstår kvalitetsskillnaden på deras tycka och experternas veta? Alla dessa ungdomar som inte förstår skillnaden mellan konspirationer, paranoia, auktoritetsförakt och känslobaserad retorik och det kalla kliniska kritiska tänkande visar nog på ett sätt att tänka som lärs ut fel snarare än brister i disciplin.

Skolans pedagoger prostesterar nu och säger att de inte gör annat än försöker lära ut eleverna ett kritiskt tänkande. Men jag tror problemet är att det kan man inte i regel göra, utan det är en egenskap du skaffar dig mentalt, genom att kunna mycket. Sånt byggs alltså upp som en pyramid. Den som kan lite kan i regel inte tänka kritiskt heller hur många gruppövningar du än har i det. Och om det bara är en massa kritiskt tänkande, utan variabler att tänka kring, då blir det snarast en uppochnervänd pyramid.

(Notera även att jag är fullt medveten om paradoxen att jag ifrågasätter antiauktoritet genom att själv sen vara ifrågasättande av pedagogikauktoriteter.)

Jag tror i alla fall så här: Det är lite som matlagning faktiskt, apropå föraktet för ”korvstoppning”. Du kan inte göra den bästa korven utan att kunna alla ingredienser, metoder och beredningssätt. Dvs stoppa korven med allt som finns att veta om den…

Just resultaten för naturämnen och matte sjunker mest i våra skolor. Det tror jag visar på just det jag sagt. Dessa ämnen är nämligen kategoriskt svåra att förstå om du försöker hoppa över något steg i processen och gå till en djup förståelse utan att först känna till alla variabler. Eftersom matematik inte tillåter några genvägar, utan färdighet för de flesta oftast först kommer genom en kombination av bra lärare och övning av allt in i minsta detalj, så är det det ämnet som också allra tidigast avslöjar bristerna med den antiauktoritära pedagogikens största brister. Det vet jag allt för väl själv. Dels har jag flera ggr stött på lärare som inte kunnat svara på frågor om ”varför” när de talat om matematiska regler. Dels har jag också känt på hur det är att behöva pyssla med hydrogeologi och termodynamik utan att ha läst mer än matematik B på gymnasiet – när E är ett krav (jag fick en liten sidoväg in ifall någon undrar hur jag kringgick det hela) – och det för att man faktiskt använder och förutsätter förståelse av allt från stora ekvationer, trigonometri till derivata. Det var hårt kan jag meddela. Inte minst för att de förutsatte kunskaper i detta och alltså aldrig ens visade att det var si eller så man skulle göra. Lite som att någon ber dig skriva en text, och förutsätter att du begriper att den ska vara på kinesiska. Och det skulle de ju inte heller behöva på en kinesisk institution mer än de ska behöva det på en naturvetenskaplig. Felet och luckorna var alltså helt och hållet mina egna.

Här applicerar jag egna erfarenheter. Jag har själv läst geologi på mastersnivå på universitet. Det gick ganska bra så länge det ”bara” handlade om förståelse av processer och principer. Här gjorde sig dryga 10 år av universitetsstudier i humaniora och samhällsvetenskap tydliga för mig. Jag begrep allt rätt fort och inga textmassor i världen tycktes mig vara speciellt stora jämfört med de jag hade tvingats läsa när jag plöjde historia och arkeologi inte minst.

Men när det kom till delar som du inte kan förstå, utan att redogöra för massor av grundläggande variabler, baserade på klassisk naturvetenskap och matematik blev det svårare för mig att kunna använda detta sätt att förstå.

Om man ska förstå hur en magma smälter är det väldigt svårt att ta sig från A till Ö i den processen utan att gå igenom åtminstone merparten av alfabetet. Här skiljer sig humaniora från naturämnen å det bestämdaste faktiskt. Det är fullt möjligt att kunna förstå Ö och hoppa från A bara genom att vara smart och analytisk och erfaren som student. Jag har fått många VG på tentor utan att öppna en bok eller ens närvara på föreläsningar. För att jag förstod Ö ganska omgående.

Så funkar det inte i naturämnen mer än iband. Inte ens om du har betydligt bättre grundkunskaper än mig. Din förståelse för Ö blir därför direkt uppenbart dålig eftersom man alltid använder sig av unika exempel där Ö inte kan redovisas utan att man också redovisar resten av alfabetet vid tex en tentafråga.

För att kunna visa hur magma X stelnar och smälter ges du värden, värden som är unika för exemplet, värden du måste förstå metoderna i detalj för att kunna använda. En naturvetenskaplig fråga är alltså en problemlösande fråga på ett sätt som kräver redogörelse av variabler, som du alltså måste ha lärt dig utantill och som du därtill också måste förstå. Kanske två-tre-fyra ekvationer för en fråga plus massor av fakta kring hur olika ämnen beter sig osv och därtill ovanpå allt givetvis en förståelse av hur man kan använda dessa fakta i en helt annan situation.

Ditt pladder, din polemik och din retorik i all ära. Men naturämnet gör dessa instrument som man kan komma långt med i tex humaniora smått värdelösa. Du kan inte pladdra dig fram till att beskriva hur en magma stelnar på samma sätt som du kan pladdra dig till konsekvenserna av franska revolutionen. Antingen vet du eller så vet du inte, och inga alternativa tankegångar i världen är relevanta. När pladder och egna lösningar i humaniora visar på eget tänkande och att du kanske förstår allting väldigt bra är det ett tydligt tecken på att man inte begripit något alls i naturvetenskapen. Iaf när vi nu talar om det hela på studienivå. Att pladder ibland kan bedra även naturvetare är ju givetvis sant, men ämnena i sig är aldrig egentligen uppbyggda för sånt.

1+1=2, alltid och i hela universum. Medans franska revolutionens orsaker faktiskt beror på perspektiv som alltid kan diskuteras

Jag tror inte våra pedagogikforskare förstår detta. Deras fokus i undervisningen idag ligger helt på att eleverna skall förstå saker genom att delta i allt med sina åsikter. Studenten ska förstå Ö och vägen genom hela alfabetet är onödig korvstoppning.

Troligen för att de flesta av pedagogerna själva helt saknar naturvetenskaplig bakgrund och därmed missar problemets grund när det kommer till just naturämnen. Jag misstänker att forskningen på skillanderna i inlärning mellan naturämnen och humaniora i princip aldrig görs av annat än humanister, som kanske aldrig helt förstod skillnaden och därmed drar märkliga slutsatser.

Problemet är alltså att anledningen till att vi blir allt sämre och sämre på matematik och naturämnen är för att vi blir allt sämre på dem. En ond cirkel som endast kan brytas genom att vi får pedagoger och en läroplan som verkligen förstår varför samhällskunskap och matematik inte är två ämnen som kan läras ut på samma sätt. Alls.

För samtidigt som pedagogiken uppenbarligen missar något så är den ju en del rätta saker på vägen. Korvstoppning i sig duger rätt dåligt i matematik utan en god och kunnig pedagog som utför den.

Matematik måste läras genom övning och ännu hellre genom att läraren är kunnig i det och kan sätta all matematik i konkreta exempel. Vissa elever kan på egen hand ta ett abstrakt tal och tänka sig situationer där det används konkret. Men de flesta av oss har svårt för det. Korvstoppning vore inget problem om man begrep var varje variabel används till.

Se till att få in fler naturvetenskapliga perspektiv på värdet av variabler och data i undervisningen och att analyser, slutsatser och annat egentligen är sekundärt i många fall. God naturvetenskap handlar om att detaljerat redovisa metoder och uppmätta data – inte dra fantastiska slutsatser. På samma sätt borde rimligen god naturkunskapsundervisning också fungera då. Värdet av variabler och data framför slutsatser. För annars kommer Sverige aldrig någonsin igen vinna ett Nobelpris i ett naturämne – sanna mina ord. Mindre ”varför termodynamik”, mer ”därför termodynamik”.

Du som förstår naturvetenskapligt tänkande förstod också den viktiga skillnaden nu.

Att diskutera med folk som har fel

Att diskutera pseuduvetenskap är bland det roligaste jag vet. Men det är också oerhört frustrerande. Oräkneliga är nätterna då jag gått till sängs, störd och irriterad över att inte ha nått fram till en person som har fel.

Gah! FEL!

Kreationister, alternativmedicinare, folk troendens på spöken och oknytt, historierevisionister, antisemiter, konspirationsteoretiker, klimatskeptiker (men även naiva miljövänner) har allesammans orsakat mig mycket huvudvärk pga denna frustration. När man presenterar goda argument i en diskussion, men märker att för varje argument du ger, så möts du av ett nytt motargument som bara blottar nya kunskapsluckor i meningsmotståndaren. Den känslan.

Och det är där skon klämmer. Folk som tror på trams gör inte så av en slump. De gör så för att de i grunden saknar viktiga kunskaper men har enormt mycket övertygelse trots det (eller kanske just pga det). De har helt enkelt byggt upp den där dumheten som de tror på eftersom någonstans långt nere i husgrunden så finns det enorma kunskapsluckor eller defekta byggnadsmaterial.  Bara tänk på alla dessa experter på biologi och geologi som är våra kreationister. I regel har de inte ens läst ämnena på gymnasienivå. Om du inte har det i åtanke, då kan du aldrig begära något av dem i en diskussion heller.

Man stöter alltså på en kreationist som vill diskutera ”fel i evolutionsteorin”. Finns det någon poäng i det då? Ja ibland om personen uppvisar sökande tendenser kan man nå fram men i de flesta fall är det meningslöst. Det kvittar fullständigt hur man lappar och lagar den där defekta murstenen som utgör deras defekta syn på evolutionsteorin om man inte inser att det lär finnas viktigare och mer grundläggande fel djupare i huset. Vissa har inte någon grund alls till sina korthus!

Enda sättet är att styra in diskussionen på deras tro och personliga motiv. Men det gillar de inte. Då är man ”inte saklig”. Trots att det är EXAKT det man är när man vill diskutera deras BEHOV av att evolutionsteorin MÅSTE vara falsk oavsett vad man påvisar.

Det är ett heltidsgöra att lyckas med sånt och jag känner ofta kallet att utföra det. Jag har så svårt att ignorera en diskussion med någon som har fel. Att bara lämna det därhän, blunda och gå vidare.

Men jag har inte längre tid och tar jag mig tid så tar det upp för mycket plats i skallen på mig. Jag har viktigare saker att göra och det är osannolikt att jag kommer kunna fortsätta blogga om sånt framöver.

Den här bloggen går därför ner i (troligen permanent) vila och det lilla jag kommenterar vidare i frågan sker på min personliga blogg istället (den har de som behöver ha det redan tillgång till. Ni andra får fråga snällt.).

Jag önskar skeptikerrörelsen, VoF, humanisterna, oberoende skeptiker, ateister och  kritiska bloggare all lycka och välgång i kampen mot vidskepelse, fundamentalism och okunskap!

På idiotin bara.

En professor med elallergi

Man vill gärna tro att folk som säger att de har elallergi eller är elöverkänsliga överlag heter Älva och bor ute i skogen med sina katter, tarotkort och talar med andar hela dagen.. men tyvärr inte.

En av alla haktappare jag har varit med om i livet var mina studier i antikens kultur och samhällsliv vid Lunds universitet. Uppropet bjöd nämligen på en inblick i hur fina akademiska titlar och meriter inte alls garanterar solid vetenskaplig kompetens hos en professor. Eller jo, hans kompetens inom ämnet antiken var det inget fel på, men det var en annan sak som både han och kollegiet sysslade med…

De hade iaf en professor där vid namn Örjan Wikander som vi redan första dagen fick reda på var sk elallergiker. Jo vi satt där på antikmuseet, i en mörk sal, och på fullaste allvar fick vi berättat för oss att ”när professorn sen kommer så får vi se till att inte ha igång mobiltelefoner eller tända några lampor, för han är elallergiker”. Man löd stumt.

Och mycket riktigt: Varje gång vi hade föreläsning med honom så släkte han alla lampor och begärde att alla skulle stänga av sina mobiler. Det var ”annorlunda” att sitta där i mörkret och försöka se vad han skrev på tavlan.

Busig som jag är så hade jag givetvis aldrig av mobilen, det tror jag förövrigt de flesta inte hade gjort heller. Fast eftersom hans sjukdom är helt psykosomatisk och inte alls har med el att göra, så var det ju ett rätt så meningslöst bus. Kan han transportera sig till jobbet var dag, över nergrävda högspänningsledningar som avger ENORMT mycket mer elektromagnetiska fält än en lampa eller mobil så finns liksom inget problem om han inte vet om det och sätter igång och inbillar sig.

Det som är fascinerande är inte hans självbedrägeri, det är rätt vanligt, utan att en hel jävla institution faktiskt tog hänsyn till det. Men så verkade han också ha varit en person vars ord där togs på högsta allvar. De verkade smått rädda för honom.

Vilken härlig jobbsituation eller hur? ”Chefen” är tokig och har makten över en så man kan inte säga ifrån att man inte tänker delta i tramset.

Bara en av många småspikar i kistan på humaniora för mig…

DT MR Expressen DN AB